Dagarna i Dali passerade långsamt och jag började känna ett krypande behov av att komma vidare. Ni minns? Föregående blogginlägg? Jag hade kom tillbaka från Kung Fu klostret efter en veckas hårdträning. Det återstod 10 dagar på mitt kinesiska visum och jag hade mer än 800 km att cykla genom en kuperad djungelterräng. Jag kände mig frisk, stark och redo.

Jag och min Israeliska cykelkamrat Nitsan hade bestämt oss för att splitta inom bara några dagar och fortsätta söderut på egen hand. Vi lämnade dock vår lilla håla i Dali tillsammans efter att ha ätit en frukost bestående av importerad fransk ost med baguette. Den överväldigande smakupplevelsen som framkallades av den riktiga osten (första gången jag ätit riktig ost på länge) stannade kvar i munnen hela dagen.

Jag växlade till mig dollar och gjorde några sista justeringar på min cykel som efter 9 månader av cykling hade börjat se riktigt sliten ut. På frampakethållaren stirrade ett kranium från en jak emot mig. Ja, en aning smaklöst, men jag kunde inte låta bli att spänna fast huvudet på en död jak på min cykel. Då jag hittade huvudet mer än en månad tidigare i Gansu hade jag tyckt synd om den lilla skelettklumpen. Huvudet hade tillhört en liten kalv som verkade ha dött alltför tidigt. Jag föreställde mig hur jag med hjälp av en bit spännband kunde göra det döda djuret en tjänst. En fribiljett till första parkett på en världsresa. De tomma hålorna i kraniet där ett par vattniga jak ögon en gång suttit har sedan dess oavbrutet stirrat ner i asfalten och gruset på de vägar jag rullat över.

Mitt bakhjul var skevt efter att en eker spruckit och hela cykeln hade en knakande känsla över sig. Dessutom hade jag lyckats öka vikten på min packning med flera kg efter att jag köpt klätterutrustning och lite nya kläder. Då jag stod och tittade på cykeln började en känsla växa inom mig. En känsla av att allt detta. Allt detta. Det som blivit mitt liv under större delen av år 2011, snart skulle ta slut. Resan närmade sig sitt slut. Det var lite vemodigt men jag hade slutligen börjat förlika mig med tanken.

Efter den fantastiska frukosten bar det av söderut på en större väg som ledde oss över ett lägre pass. Det var en hög bergskam vars rygg vart täckt av små snurrande vindkraftverk. Trafiken var tät och vägen rätt enformig men så fort vi var över blev det genast mysigare. Solen sken och det var varmt. Vi hade en lång nerförsbacke som ringlade sig ner mot en plan floddal som fullständigt kryllade av små landremsor där lokalbefolkningen odlade grönsaker och levde av landet. Vägen var i bra skick och då jag anlände i byn på andra sidan åt jag en fantastisk lunch. Det var roligt och se att cykeln var ett utbrett transportmedel mellan byarna på landsbygden och jag hade ett par roliga kapplöpningar med både skolbarn och några stolta äldre män på knarriga cyklar utan växlar.

Det var inte ovanligt att man i Kina plötsligt hoppade till då en grupp lokalbor brände av några kilo smällare för att fira ett kalas eller något bröllop. Det hände ett par gånger då jag rullade över den platta vägen förbi de passerande orterna. Illaluktande rök med en svag stank av svavel steg upp mellan en samling hus. Det lät som om någon berusad kines just bemannat en luftvärnskanon.

Landskapet skulle sakta komma att genomgå en metamorfos. Förvandlas från det bördiga rislandskapet med sina gröna vågor till en djungel. Jag skulle långsamt komma att cykla på vägar som omringades av lianer och djungelterräng. Fuktig luft och märkliga oljud från fåglar och djur som bebodde den täta världen av träd och växter som kantade vägen. Men det skulle fortfarande dröja några dagar och jag njöt fortfarande av det mer överblickbara landskapet där bönder strosade runt i de klassiska "Kina-hattarna" och plockade ris.

På kvällen hittade vi en liten stad där vi för en ringa summa sov i ett hotellrum. Tältandet hade börjat bli ovanligt. Det var extremt svårt att hitta tältplatser utan att behöva plöja genom de tusentals kvadratkilometer av odlad jord som Yunnan täcktes av. Vi hade gjort några försök i norra Yunnan och lyckats ett par gånger men för det mesta parkerades cykeln längs kortändan i något snuskigt hotellrum. Engångstandborstar och rosa toalettpapper, kitschiga gardiner och en prostituerad kvinna som hade fullt upp med att tjäna pengar i ett "o klock room" på övervåningen. Det fanns en charm men jag saknade den fria känslan av att rulla ut i bushen och sova på mina egna villkor.