Dagarna i Dali passerade långsamt och jag började känna ett krypande behov av att komma vidare. Ni minns? Föregående blogginlägg? Jag hade kom tillbaka från Kung Fu klostret efter en veckas hårdträning. Det återstod 10 dagar på mitt kinesiska visum och jag hade mer än 800 km att cykla genom en kuperad djungelterräng. Jag kände mig frisk, stark och redo.

Jag och min Israeliska cykelkamrat Nitsan hade bestämt oss för att splitta inom bara några dagar och fortsätta söderut på egen hand. Vi lämnade dock vår lilla håla i Dali tillsammans efter att ha ätit en frukost bestående av importerad fransk ost med baguette. Den överväldigande smakupplevelsen som framkallades av den riktiga osten (första gången jag ätit riktig ost på länge) stannade kvar i munnen hela dagen.

Jag växlade till mig dollar och gjorde några sista justeringar på min cykel som efter 9 månader av cykling hade börjat se riktigt sliten ut. På frampakethållaren stirrade ett kranium från en jak emot mig. Ja, en aning smaklöst, men jag kunde inte låta bli att spänna fast huvudet på en död jak på min cykel. Då jag hittade huvudet mer än en månad tidigare i Gansu hade jag tyckt synd om den lilla skelettklumpen. Huvudet hade tillhört en liten kalv som verkade ha dött alltför tidigt. Jag föreställde mig hur jag med hjälp av en bit spännband kunde göra det döda djuret en tjänst. En fribiljett till första parkett på en världsresa. De tomma hålorna i kraniet där ett par vattniga jak ögon en gång suttit har sedan dess oavbrutet stirrat ner i asfalten och gruset på de vägar jag rullat över.

Mitt bakhjul var skevt efter att en eker spruckit och hela cykeln hade en knakande känsla över sig. Dessutom hade jag lyckats öka vikten på min packning med flera kg efter att jag köpt klätterutrustning och lite nya kläder. Då jag stod och tittade på cykeln började en känsla växa inom mig. En känsla av att allt detta. Allt detta. Det som blivit mitt liv under större delen av år 2011, snart skulle ta slut. Resan närmade sig sitt slut. Det var lite vemodigt men jag hade slutligen börjat förlika mig med tanken.

Efter den fantastiska frukosten bar det av söderut på en större väg som ledde oss över ett lägre pass. Det var en hög bergskam vars rygg vart täckt av små snurrande vindkraftverk. Trafiken var tät och vägen rätt enformig men så fort vi var över blev det genast mysigare. Solen sken och det var varmt. Vi hade en lång nerförsbacke som ringlade sig ner mot en plan floddal som fullständigt kryllade av små landremsor där lokalbefolkningen odlade grönsaker och levde av landet. Vägen var i bra skick och då jag anlände i byn på andra sidan åt jag en fantastisk lunch. Det var roligt och se att cykeln var ett utbrett transportmedel mellan byarna på landsbygden och jag hade ett par roliga kapplöpningar med både skolbarn och några stolta äldre män på knarriga cyklar utan växlar.

Det var inte ovanligt att man i Kina plötsligt hoppade till då en grupp lokalbor brände av några kilo smällare för att fira ett kalas eller något bröllop. Det hände ett par gånger då jag rullade över den platta vägen förbi de passerande orterna. Illaluktande rök med en svag stank av svavel steg upp mellan en samling hus. Det lät som om någon berusad kines just bemannat en luftvärnskanon.

Landskapet skulle sakta komma att genomgå en metamorfos. Förvandlas från det bördiga rislandskapet med sina gröna vågor till en djungel. Jag skulle långsamt komma att cykla på vägar som omringades av lianer och djungelterräng. Fuktig luft och märkliga oljud från fåglar och djur som bebodde den täta världen av träd och växter som kantade vägen. Men det skulle fortfarande dröja några dagar och jag njöt fortfarande av det mer överblickbara landskapet där bönder strosade runt i de klassiska "Kina-hattarna" och plockade ris.

På kvällen hittade vi en liten stad där vi för en ringa summa sov i ett hotellrum. Tältandet hade börjat bli ovanligt. Det var extremt svårt att hitta tältplatser utan att behöva plöja genom de tusentals kvadratkilometer av odlad jord som Yunnan täcktes av. Vi hade gjort några försök i norra Yunnan och lyckats ett par gånger men för det mesta parkerades cykeln längs kortändan i något snuskigt hotellrum. Engångstandborstar och rosa toalettpapper, kitschiga gardiner och en prostituerad kvinna som hade fullt upp med att tjäna pengar i ett "o klock room" på övervåningen. Det fanns en charm men jag saknade den fria känslan av att rulla ut i bushen och sova på mina egna villkor.

Mitt senaste blogginlägg avslutades i den stora metropolen Chengdu i Sichuan provinsen. Jag anlände efter några dagar av kyla och hårt trampande och skulle komma att stanna i staden i lite mer än en vecka. Det mysiga vandrarhemmet var för inbjudande och avslappnat för att jag skulle kunna motstå frestelsen att stanna och göra absolut ingenting i några dagar. Jag gjorde några cykelturer runt staden och kunde snabbt dra slutsatsen att Chengdu är precis som alla andra kinesiska storstäder, för stor för sitt eget bästa.

Under en cykeltur in i stadskärnan gjorde jag dock en spännande utflykt in i ett gammalt nerlagt hotell. Jag smet förbi en vakt som ointresserat stod utanför den fula byggnaden med sina krossade rutor. Inuti betongblocket kunde jag fritt vandra runt i korridorerna, spatsera in i de gamla hotellrummen där allt såg ut att ha lämnats i hast. I ett svagt upplyst rum stod en obäddad säng och i badrummet lag en tandborste med tandkräm bredvid handfatet. Jag vandrade runt i byggnaden och hörde någonstans innanför de kusliga väggarna en hostande man, en hemlös, som tagit tillflykt i ett av rummen. Efter en timmes rundvandring i huset cyklade jag vidare i jakt efter IKEA, min plan var att äta köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tyvärr hittade jag aldrig varuhuset och återvände på kvällen till den mjuka soffan i vandrarhemmet.

Jag träffade en av de roligaste cykeltyperna på resan nere i baren på vandrarhemmet. Chris, en engelsk cyklist i 40 års åldern som dedikerat sitt liv åt resande och bodde i ett tält på en campingplats utanför London de få månader om året som han inte satt på sin cykelsadel.

Efter min olycka lät jag tatuera ett enda ord på min underarm. Ordet "Fortsätt". Ett ord som för mig betyder väldigt mycket. En uppmuntran, en möjlighet, ett val. Flera gånger under min resa från att jag skadade mig till där jag är nu har jag stött på motgångar men har alltid övertalat mig själv att fortsätta följa mitt hjärta. Så länge jag brinner för det jag gör kommer jag fortsätta hålla på med det. Som ni läste i senaste inlägget har Oscar, en fantastik reskamrat och vän, åkt hem till Sverige. Ett moget val där han gjorde just det som många aldrig gör, han följde sitt hjärta. Att kämpa på med svåra besvär och problem utan någon glädje är att slösa bort livet. Då det stod klart att han skulle resa hem blev jag själv tvungen att titta inåt. Hur skulle resan fortsätta, vad ville jag göra? Hur skulle jag få ut så mycket som möjligt av min återstående tid på resan?

Jag tittade på mina kartor och på kalendern. Både jag och Oscar skall vara tillbaks till vildmarksmässan i mars nästa år vilket skulle ge mig tid fram till senast februari att cykla. Den första frågan jag ställde mig var huruvida jag verkligen ville cykla ensam genom öknen i en månad. Min stolthet och målsättning att cykla hela vägen stod och vägde mot det faktum att jag hellre ville upp i bergen igen och även hinna ta mig ner till sydostasien innan jag reste hem. Jag bestämde mig för att skippa cyklingen i Taklamakan öknen och istället ta tåg till Lanzhou i mitten av Kina och därifrån ta mig söderut genom provinserna Gansu, Sichuan och Yunnan för att slutligen cykla in i Laos och Thailand där jag tänkt mig avsluta resan i Bangkok.

Det var ett svårt val. Under hela resan har både jag och Oscar haft som mål att cykla varenda meter men allt eftersom tiden passerat har jag lärt mig inte bara mycket om världen och människor men också om mig själv. Att cykla ensam genom öknen bara för kilometernas skull vore att ljuga mig själv rakt i ansiktet. Jag ville tillbaks upp i bergen och även hinna se lite mer av världen innan jag återvände. Då beslutet var taget var det som om en stor tyngd lyftes ifrån mina axlar. Jag förstod kanske för första gången att riktig frihet inte bara handlar om att vara fristående ifrån andras val och beslut utan även att vara fri inombords.

Välkommna tillbaka! Efter ett långt uppehåll kan vi meddela att det längsta och hittills mest händelserika blogginlägget väntar på att få läsas. I det sista inlägget slutade berättelsen i Bukhara en sidenvägsstad i Uzbekistan där vi tillslut hittade ett hotell att vila upp oss i. Någonstans i Bukhara började också en lång ihärdig period av magsjuka som skulle förfölja oss i veckor.

Vi satt uppe på ett tak med utsikt över staden. De väldiga blåa kupolerna på moskéerna skimmrade i solnedgången medan vi åt middag tillsammans med en grupp andra cyklister, bland annat Philip och Herbert som vi för tredje gången stött på under vår resa. Oscar tappade genast matlusten och vandrade raskt hemåt för att falla ihop utmattad på hotellrummet. Vi skulle aldrig få veta precis vad det var men det verkade som att magsjukan vandrade mellan oss i intervaller. Efter att ha vilat upp sig kände sig Oscar lite bättre och eftersom vi återigen var pressade av visum började vi cykla.

All right! Back on track!

Vi stod på bussterminalen i Tehran i ett kaos av människor med varsin fullpackad cykel med bara 5 dagar kvar på vårat visum i Iran. Att ta sig med buss, tre personer med varsin cykel, från Tehran till Mashad gick relativt smärtfritt förutom att vi blev ovänner med personalen på bussen och hade vansinnigt svårt att sova. Det började på bussterminalen där vi började dividera kring huruvida det var rimligt att vi skulle behöva betala dubbla priset för att få med oss våra cyklar. Efter att ha hämtat en chef av något slag som liksom många andra i mellanöstern hade ett rätt häftigt kroppsspråk och en högljudd stämma förlorade vi tvisten och fick jämfört med våra medresenärer på bussen betala dubbelt så mycket för våra biljetter.

Bussresan var i övrigt också en aning obehaglig och det kändes ovant att transporteras med hjälp av en motor. Allt gick så vansinnigt snabbt. Man såg landskapet rusa förbi utanför fönstret. En röra av sand, berg och ljus som blandades ihop till ett töcken som man aldrig riktigt hann ofamna. Kanske som att försöka vidröra ett litet skört barn i kuvös. Bakom en glasruta, inkapslat långt bortom räckhåll. Det var på så sätt en upplevelse att för en gångs skull inte sitta på sadeln.

Vi hann reflektera lite kring motordrivna fordon. De är utan tvekan extremt viktiga för vår infrastruktur men deras största fördel utgör också deras svaghet. Det faktum att de är effektiva. Effektiva saker bryr sig inte om att vi människor vill höra ljudet av syrsor, de bryr sig inte om att vi vill känna den svaga lukten av hembakat bröd från en upplyst bondgård. Fordon bryr sig inte om att vi med våra sinnen vill fånga ett landskap, bemöta barnskaror med glada vinkningar eller stanna en sekund för att få en saftig melon i knät av en vänlig Iranier. I bilreklamer ser vi strömlinjeformade bilar dundra genom vackra landskap för att korsa friska bergsforsar eller klättra upp för höga branter i något fjärran drömlandskap. Men sanningen är att en bil aldrig någonsin (tack gode gud) kommer kunna förena oss människor med naturen.

På bussen visades iranska dokusåpor på högsta volym. Överspelade med fantastiskt dålig humor. Bussen anlände slutligen till Mashad klockan 10 på förmiddagen. Efter att ha packat ihop våra saker och lyckats hitta vägen in mot stan tog det oss bara en halvtimme att hitta det ”vandrarhem” vi letade efter. Vi välkommnades av Vali en lite speciel men omåttligt vänlig matthandlare i Mashad som för ringa 70 kr bjöd på rikliga mängder med mat samt sovplatser på hans utrullade mattor i trädgården. Han hade något härligt i blicken och talade perfekt engelska. Vi bjöds genast på Te och träffade återigenett par andra långfärdscyklister som vi mött tidigare i Iran.

Vi hade hittat en liten lonelyplanet med information om centralasien och satt och läste om Turkmenistan när vi läste vår dödsdom.

”Only the insane or the deeply unfortunate find themselves in turkmenistan in July or August”

Det stod tydligt och klart. Det var förutbestämt. Den otroliga hettan i Turkmenistan skulle utan tvekan leda till kroppslig härdsmälta. Vi skulle i de torra sanddynorna dö törstiga och fullständigt utmattade av den vansinniga hettan. Vilken av de två kategorierna vi tillhörde var dock mindre klart. Var vi ”deeply unfortunate” eller ”insane”. Vi funderade ett litet tag och kom fram till att vi nog var lite av båda.

Efter två nätter i Mahad bar det av mot gränsen. Vi lämnade staden med en snabbt annalkande skymning på gång. Efter 20 km förvandlades sanden till guld och solen klamrade sig fast vid en högrest skorsten till ett kärnkraftverk. De kärnkraftverk som väckt så mycket motstånd i väst, nu stod den typiskt formade, breda skorstenen där i det gula ljuset och såg vansinnigt oskyldig ut. Vi rullade ut sovsäckarna bakom en ruin till en gammal Karavanseray (en viloplats för de hundratals karavaner som passerat området sedan urminnes tider).

Följande morgon började vi cykla tidigt för att undkomma den värsta värmen. Vägen var för det mesta spikrak och bjöd inte på särskilt vacker utsikt men med ett par stopp vid moskeer och andra rastplatser blev cyklingen ändå helt ok. Vi blev två gånger bjudna på melon av ett par Iranier som rusade ut ur en bil. Eftersom melonerna vägde mer än 5 kg vardera såg vi till att äta upp de så fort som möjligt för att slippa bära på de. I den torra hettan smakade de fantastiskt och vi sölade ner oss själva ordentligt i den ljusröda melonsaften. Motvindarna blev tuffare mot eftermiddagen och vi fick anstränga oss rejält för att ens lyckas ta oss fram i nerförsbackarna. Mot slutet av dagen närmade vi oss ett lägre bergspass och en by som låg tillrättalagd i bergets skugga. I den utdragna uppförsbacken kändes det som att cykla i sand och vi var rejält slutkörda när vi rullade in i byn vid bergets fot. Nyfikna människor samlades i sedvanlig ordning för att hälsa oss välkomna och vi blev rätt förvånade när den Iranska polisen erbjöd oss sovplats på en skolgård i byn. Nudlar och köttfärssås på konservburk intogs som kvällsmål och när natten var kommen kunde vi somna, hopkrupna i porten på den sommarstängda skolbyggnaden.

Följande morgon tog vi bergspasset till frukost och kunde stirra ut över sanddynorna och de trubbiga bergssidorna i morgonljuset. Nerförsbacken på andra sidan var trevlig och så fort vi kom ner i det vågiga landskapet av sten och berg hade vi vindskugga, något vi uppskattade efter gårdagens påfrestande cykling. Efter några gupp i vägen och mer än 6000 km av hårt cyklande gav Oscars sadel upp och bröts sönder i fästet, varför det blev i princip omöjligt för honom att cykla vidare. Vid sidan av vägen syntes allt fler gamla ruiner och utposter från sidenvägen. Vi var alla riktigt peppade på att få se lite kameler men fick vänta med det till Turkmenistan.

Efter att Oscar hade cyklat stående i några kilometer nådde vi en liten by där en grupp iranska killar hjälpte oss med Oscars sadel. När vi ville betala den ena killen som verkade jobba i en motorcykelverkstad ville han ha ett par solglasögon. Vi erbjöd honom två olika modeller, ett par färglada wayfares från Åhlens och ett par billiga pilotbrillor vi köpt i Bucarest. Han tackade nej till båda och mumlade något om ”Amerika model” innan han bestämde sig för att han gjort jobbet gratis. Vi tackade så mycket och cyklade vidare ut mot öppnare vidder där vinden återigen slet tag i oss och gjorde cyklingen hundra gånger svårare.

Efter en hel dag av cykling var vi framme i gränsstaden Sarakhs där vi köpte upp våra sista iranska rialer på nudlar och proviant. Vi åt middag på en liten restaurang och bad om lov att få sova på en bussterminal mellan två filer. En man som verkade ha någon typ av anknytning till bussterminalen tittade på oss med en skum blick innan han enkelt ryckte på axlarna och nickade som svar. Vi smällde upp tälten på den lilla gräsplätten och somnade med innehållet från varsin chipspåse i magen.

Följande morgon begav vi oss genast till gränsen för att påbörja en 3,5 timmar lång byråkratisk process. Gränspersonalen på den Iranska sidan tittade in i tre slumpmässigt utvalda väskor, men ansträngde sig inte särskilt för att söka igenom innehållet utan stirrade tafatt ner i väskorna och sade enkelt ”OK” varpå vi fick vår utresestämpel i passen. Efter det trädde vi över gränsen för att bege oss mot den Turkmenistanska gränsstationen. Det var som att komma in i en helt ny värld. Den första vakten som kollade våra pass var fet, såg ut att ha rysk bakgrund och hade hela munnen full med guldtänder. Skärpet till hans kakifärgade pyjamas skar in i magen och han nickade kort efter att ha tagit en liten kik i våra pass. Vi fortsatte till en barackliknande byggnad som inte verkade ha renoverats sedan landet utropats till en socialistisk sovjetrepublik 1923. En ung kille med dollartecken i blicken visade oss in i ett väntrum där vi fick avancerade deklarationsformulär på ryska att fylla i med hjälp av en invecklad guide som satt uppklistrad på väggen. En läkare som vi först tog för en slaktare spankulerade runt i korridoren. Han hade inga strumpor och bar ett par badtofflor under den långa läkarrocken. Ansiktet var grovt och att döma av storleken på hans köttiga näsa hade han under sin livstid konsumerat otaliga liter alkohol, förmodligen i sin renaste form. Han hade guldtänder i sitt galna flin och vi log lite forcerat när han skämtade om att vi skulle få ta varsin spruta. ”Tänk om han menade allvar?” Vi han inte fundera mer kring huruvida vi skulle behöva ta en spruta av en galen Turkmensk doktor innan en vakt kom in och bad oss betala gränsavgiften på 12 dollar. Vi hade hört talas som detta och räckte över sedlarna och fick ett kvitto. Några minuter senare blev vi dock indragna ensamma med vakten i ett rum där han påstod att vi skulle betala 5 dollar extra per person. Vi funderade lite och såg ut som att vi inte förstod, vi fortsatte fylla i det kryptiska deklarationsformuläret för att en minut senare återigen bli avbrutna av samma vakt som återigen bad oss betala 5 extra dollar per person. Vi räckte över 20 dollar i hopp om att få tillbaks växel. De förhoppningarna grusades när vakten tittade sig lite nervöst omkring och knölade ner sedeln i bröstfickan och muttrade något om att vi var klara med deklarationen. Han slet våra papper ur händerna på oss och tvingade oss vidare in i nästa rum där en gigantisk röntgenapparat väntade på att skanna alla våra väskor. Vakten som var på bra humör och 20 dollar rikare lät oss dock passera apparaten utan några fler kontroller och välkomnade oss till Turkmenistan. Efter 3,5 timmar hade vi inte bara passerat den hittills mest kluriga gränsövergången utan även betalat resans första muta till den korrupte vakten.

Turkmenistan var som sagt i flera avseenden ett helt annat land. Plötsligt såg vi kvinnor i åtsittande kläder och utsläppt hår spatsera längs med vägarna och i butikerna kunde man återigen köpa öl och sprit. Alla, verkligen alla, hade dessutom glittrande guldtänder i käften. När vi kom in i den första byn började vi leta efter en bank och blev hänvisade till en skruttig barack utanför vilken en rödsprängd man i vaktuniform stod och kisade i solen.

”Bank?”

”DA”

Han pekade in i den dunkla trälådan som liknade ett provisoriskt hem för ett gäng byggarbetare. Där inne lyckades vi till sist växla till oss den nya valutan: Manat. Vi fortsatte med målet att ta varsin glass innan vi påbörjade den långa cyklingen ut i den tomma öknen. Utanför en kiosk blev vi utsatta för ficktjuveri av några fattiga barn. De lyckades i ett oövervakat ögonblick tömma luften på ett av våra däck. Ett ganska planlagt och sofistikerat knep. När vi lämnade butiken ropade en av pojkarna att vi hade punka och vi stannade för att bekräfta att det verkade stämma. Pojkarna ville hjälpa oss och föreslog att vi ledde cyklarna till en byggnad vid sidan om vägen men vi började ana oråd och begav oss därför tillbaks till butiken där vi tänkte att vi hade bättre översikt över vår packning. En av killarna som jobbade i butiken anade vad som höll på att hända och gick ut och spöade upp en av de yngre pojkarna. Med blod rinnande ur näsan lunkade han gråtande därifrån. Scenariot fick oss och må en aning dåligt och vi bestämde oss för att lämna staden så fort som möjligt och var 20 minuter senare på väg ut i öknen. Det var då vi upptäckte att en av pojkarna lyckats stjäla Emils multiverktyg i ett oövervakat ögonblick.

Öknen var tuff och vi insåg rätt snabbt att cyklingen skulle bli extremt påfrestande i och med den vansinniga temperaturen men framför allt de extrema motvindar som kastades emot oss. Det gick långsamt och förutom att vi för första gången såg ett par kameler stå och äta buskar vid sidan om vägen var cyklingen monoton och slitsam. Ett par kraftiga tromber fångade också vår uppmärksamhet och de avlånga virvelvindarna kastade upp höga pelare av sand i den varma luften. Det såg ut precis som på film bortsett från att det saknades personbilar och döda människokroppar i den höga virveln av dam och bråte.

Efter en polikontroll och oavbrutet cyklande i motvind säckade vi ihop vid en liten vattenkanal som utgjorde en oas i det annars torra landskapet. Vi passade på att laga lite mat och drack te och fikade med ett par turkmenska lastbilshaufförer. Vi insåg att vi aldrig skulle klara att korsa öknen på de 5 dagar som vårt visum krävde i de starka motvindarna och bestämde oss därför för att byta taktik och cykla på morgonen och natten när det var så gott som vindstilla. Det funkade bra och öknen som för det mesta kan te sig väldigt långtråkig och odynamisk fick ett eget liv de sista timmarna kring solnedgången. Vinden lade sig som en svag bris i sanden och de taggiga ökenbuskarna vajade avslappnat i den svalare luften. Miljontals dammpartiklar och sandkorn hade under dagen kastats upp i luften och i kvällssolen blev ljuset helt magiskt. När solen rundade jordens krökning och de sista solstrålarna hängde kvar vid kanten hände något. Med hjälp av dammet i atmosfären lyckades solstrålar som annars hade sprängt sig ut förbi jordklotet och försvunnit i rymden böjas tillbaka. De förlorade solstrålarna som vid en vanlig solnedgång försvinner ut i tomheten kastades tillbaka till jorden och gav himmelen en klar lila färg. Helt fenomenalt! Hela himmelen var en enda regnbåge!

Vi cyklade på in i natten och blev till sist inbjudna av ett ungt par som erbjöd oss att sova i deras ökenhydda. Den utgjorde ett provisoriskt boende för familjen medan de byggde ett nytt hus. Vi sov som stockar och cyklade vidare nästa dag med nya krafter. Cyklingen blev rätt snabbt enformig och hela vägen till staden Mari cyklade vi i motvindar som vanligt. Mari var en speciell stad med sjaviga byggnader från sovjettiden blandat med fenomenala palats och monument täckta i guld och mossaik. Vägarna blev för första gången i Turkmenistan helt ok och vi kunde därför pressa vidare in i natten för att somna på en åker 3 mil norr om staden.

Morgonen efter vaknade vi av att en hjord kameler kom förbipromenerande. Väldigt exotiskt tänkte vi. Eftersom solen steg snabbt var vi dock tvungna att bryta upp tidigt trots den sena kvällen dagen innan. Vi cyklade genom ett par byar där kvinnor på fälten vinkade åt oss. Vi blev även bjudna på ett par riktigt saftiga tomater vid vägkanten. Därefter följde hård cykling genom värmen och ett par längre stopp runt lunchtid vid ensamma ökenutposter i det tysta havet av sand. I mörkret passerade vi en poliskontroll och blev tillsagda att vi måste ha starkare lampor för att få cykla under natten. Vi dividerade tillräckligt länge för att polisen skulle ge sig och släppa oss vidare. Den natten sov vi bakom en sanddyna.

Efter det följde ytterligare en dag av cykling genom ett oändligt landskap av sand, sand och sand. Ett outtröttligt landskap som aldrig verkade ta slut. Förståndet bröts snabbt ner. Man blev galen och visste inte längre om man cyklade samma väg sträcka om och om igen eller om man faktiskt kom någon vart. Som en följd av värmen, den torra luften och vår magra diet började vi båda blöda näsblod stup i kvarten. Blodet rann ner över munnen och ner på cykeln. Vi sket i att torka bort det och lät den röda sörjan koagulera i den stekheta värmen på 50 grader. Blodet stelnade som ägg i en stekpanna och när vi utmattade satte oss på en bänk utanför en liten ökenutpost stirrade ägaren på oss som som vi var förrymda fångar. Den fjärde och sista natten i Turkmenistan sov vi återigen bakom en sanddyn och stirrade upp på den utan tvekan kraftigaste stjärnhimmlen under resan. Mitt ute i öknen långt borta från ljusföroreningar.

Den sista dagen blev stressigare än vi först trott och efter en kort visit i Turkmenabat där vi köpte upp våra sista pengar på glass och läsk fortsatte vi mot gränsen. Gränsen stängde 16.30 varför vi blev tvungna att cykla under de varmaste timmarna. Efter ytterligare en avancerad gränsövergång med utförlig genomgång av vårt bagage och massor av papper att fylla i var vi slutligen i Uzbekistan efter 5 dagar öken. Vi kan nog alla hålla med om att det inte fanns något riktigt nöje i cyklingen. Det var en rolig upplevelse och ett bevis på att envishet egentligen är det enda som behövs för att genomföra något men med facit i hand kan man nog säga att Turkmenistan är ett land man med all rätt kan ta tåget igenom om man inte bestämt måste cykla. Tågbiljetten kostar bara 3 Euro fick vi höra från ett par cyklister som gav upp efter 2 dagar av lidande.

I Uzbekistan kände vi oss genast rika igen eftersom 3 kronor motsvarar 1000 SUM. Och inte nog med det är även 1000 SUM deras högsta valör i sedlar vilket innebär att vi alla efter ett besök hos svartväxlaren gick iväg med en påse med sedelbuntar. Vi sov precis efter gränsen och tog ett nattdopp i en bäck. Tyvärr kunde vi inte njuta i mer än 20 minuter innan hela Uzbekistans myggbestånd hade upptäckt var vi befann oss. Emil fick panik och fumlade runt bland taggbuskarna för att slå upp sitt tält. Efter ett halvhjärtat försök somnade han i en hög av tältduk medan Oscar och Manfred båda genomled natten och vaknade med ett stort antal myggbett på kroppen.

Den andra dagen cyklade vi hela vägen till den gamla sidenvägsstaden Bukhara. På vägen dit drack vi en mörkbrun maltdryck som ett par kvinnor sålde vid vägkanten. Jorden blev bördigare än den varit i Turkmenistan och luften blev fuktigare. När vi rullade in i Bukhara sent på kvällen var det fortfarande 30 grader varmt och vi kunde förundras över den otroligt vackra stadskärnan med sina otaliga moskeer och bazarer. Vi knackade på hos en man som vi hört hyrde ut rum centralt i staden och möttes efter några minuter av knackande av en halvnaken ryss med vitt hår på bröstet. Hans ena hörntand var av guld och med sitt bakkammade stripiga hår såg han ut som en sovjetisk bov ur någon gammal james bond film. Huset vi fick bo i var helt fenomenalt. Byggt på 1400 talet med snidade träpelare som höll upp mosaikprydda tak i sten. Bekvämligheterna vad dock inte lika utvecklade varför vi bytte till ett lite finare hotell efter 2 nätter.

De resterande dagarna i staden spenderade vi åt lite fix av cyklar och återförening med långfärdscyklister vi mött tidigare under resan.

För tillfället sitter vi i Tajikistans huvudstad Dushanbe men har väldigt begränsad åtkomst till internet och tyvärr för lite tid varför vi tänkt skriva ner resten av vår resa tillsammans med vår reseberättelse från Tajikistan i nästa blogginlägg som förhoppningsvis kommer upp i mitten på September då vi anlänt till Kashgar.

Vi vill annars passa på att tacka våra sponsorer The North Face som skickat ner ett par skaljackor och fleceetröjor som vi med stor sannolikhet kommer använda flitigt uppe i de höga bergen i Tajikistan.

Företaget Coolmate sponsrade även oss med varsin kylväst som man doppar i vatten och som kyler ner kroppen i flera timmar. Vi tänkte först att produkten var en aning onödig men kan faktiskt erkänna att konceptet är fenomenalt. Vi använde alla tre dessa flitigt i ökenpartierna. Kolla in deras hemsida för mer info: www.coolmate.se

Som många säkert märkt har vår SPOT som uppdaterar vår position på hemsidan inte varit aktiverad särskilt mycket de senaste dagarna. Detta beror på att batterierna tagit slut och vi jobbar hårt med att hitta nya och hoppas på att ni kommer kunna följa vår resa genom bergen den kommande månaden.

Och för er som också undrar varför vi inte uppdaterat galleriet särskilt väl kan vi bara skylla på internetuppkopplingen i dessa länder och hoppas helt enkelt att vi får upp fler bilder inom kort.

Tanken om att genomföra en bergsbestigning på vår väg mot Peking föddes första dagen på resan. Vi hade precis lämnat Älvsjö och snirklade runt på den tunna filmen av is som låg på cykelvägarna i Stockholms utkanter. Det var strax under noll grader och vi pratade exalterat över vilka spännande äventyr som väntade oss. Vi var båda överens om att det kändes märkligt att ge sig ut på ett så stort äventyr utan några riktiga erfarenheter. Det kändes galet men fruktansvärt spännande. Så spännande att vi knappt kunde sluta prata eller cykla. Vi cyklade trots det kalla vädret och isen på till klockan 10 på kvällen. Vi hade båda kommit fram till att vi definitivt borde bestiga ett berg längs vägen. Vi hade ingen erfarenhet eller utrustning men tänkte att det brukar lösa sig...

4 månader senare befann vi oss alltså i Tehran. Vi hade alla införskaffat oss en billig ryggsäck som kostat 170 kr och hört oss för kring berget Damavand, en riktig bjässe på 5600 meter, som vilade, orubbligt, i Elborz bergen. En gammal inaktiv vulkan som tornade upp sig högt över alla andra berg. En dragningskraft. Självklart skulle vi upp!

Vi hade lämnat in alla våra visumansökningar och hade 6 dagar av väntan till att vi kunde hämta upp våra centralasiatiska visum. Med taxi tog vi oss till bussterminalen i östra Tehran där vi överöstes med erbjudanden från andra taxischaufförer. Vi förklarade att vi ämnade ta bussen men de flesta ville inte höra på det örat. När vi med överdriven artikulation uttalade ordet "otobus" pekade till och med en av taxischaufförerna på sin gula taxi av äldre modell.

Vi letade vidare i kaoset och blev inpekade i en väntsal där en Iranier satt bakom en disk och log glatt.

"Buss to Polour?"

"Yeees"

"What time does it leave?"

"Yeees" mannen pekar på sin klocka och försöker ilustrera hur minutvisaren flyttar sig en halvtimme.

Perfekt, tänkte vi och köpte var sin biljett för 35 kr styck. Efter en kort väntan fick vi släpa på vår väskor och hoppa in i en helt okej buss med dimmade rutor. Och i knät landade även varsit litet paket med apelsinjuice och kakor. Vilken service!

Resan tog oss genom bergen och slingrade sig fram och tillbaka i torra dalar. Det var vansinnigt varmt på bussen och när den tog en kortare paus efter en timmes resa sprang vi alla ut och drack kall cola som vi inhandlade vid en liten restaurang. Resten av resan spenderade vi åt att leka och göra roliga miner åt en liten pojke som hade upptäckt att det satt turister längs bak i bussen. Mamman såg lite besvärad ut där hon satt och svettades i sin heltäckande slöja. Vi släpptes av rätt så långt utanför Polour och fick därför gå en bra bit innan vi såg byn nere i botten av en dal. Precis innan vi kom fram stannade en blå bil och erbjöd skjuts till base camp, vi hoppade på flaket men ångrade oss snabbt när vi kom på att vi inte frågat om det kostade något eller om vi skulle betrakta transporten som vanlig hederlig liftning. När killarna som körde bilen stannade för att tanka fick vi veta att de absolut förväntade sig betalning. Vi förklarade att vi inte tänkt betala den summan som de föreställde sig som rimlig och blev därför skjutsade tillbaks till Polour där vi släpptes av.

En annan man erbjöd sig att skjutsa oss upp till Klättercentralen nedanför berget där vi kunde informera oss om detaljer kring bestigningen. Han ville knappt ha 14 kr vilket vi tyckte lät bra när vi hoppade in i skrothögen utan baklucka. Vi tittade lite oroligt på våra ryggsäckar som hoppade runt, vansinnigt nära på att falla ur. På Klättercentralen fick vi veta något som vi missat och inte lyckats ta reda på via nätet, nämligen det faktum att det kostade 50 dollar att få bestiga berget. Vi misstänkte först att personen som jobbade nere på centralen försökte lura oss på pengar och stoppa ner de i sin egen ficka och ställde därför till stort rabalder när vi likt en grupp envisa småbarn dividerade kring det så kallade "mountain permit" som han påstod att vi strängt var tvugna att skaffa oss.

Mannen var nära på att bryta ihop när vi slutligen valde att vandra ifrån centralen mot toppen. Han kom ut rusandes och förklarade att den Iranska polisen skulle haffa oss om vi besteg berget utan tillstånd. Vi funderade ett tag kring huruvida mannen verkligen var en bluffare eller om han faktiskt talade sanning. Hans inlevelse och frustration fick oss att slutligen gå in igen och betala de 50 dollar som han krävde av oss. När vi blivit vänner pratade vi lite kort om berget och fick även hälsa på en man utan ben som med proteser bestigit berget. En vansinnigt hård kille som trampat på en mina i något krig men höll humöret uppe.

Vi betalade ca 80 kr per person för att transporteras på flaket av en pickup till första basecamp på 3030 meters höjd. Vägen var väldigt dålig och vi hade alla ömma rumpor när den blå pickupen bromsade in i dimman på basecamp 1.

Vi vill självklart börjar med att be om ursäkt för det otroligt långa uppehållet i vårt bloggande. Det var nästan en månad sedan sist och väldigt mycket har hunnit hända under vårt fortsatta resande. Vi har slutligen kommit så pass djupt in i mellanöstern att västvärldens spår börjar bli grumliga i den suddiga röran av gamla traditioner och kultur. Coca-Cola existerar fortfarande och intages dagligen i stora mängder men annars är livet väldigt annorlunda i de östra delarna av Turkiet och Iran.

Vårt senaste blogginlägg skrevs på ett sunkigt hotell i staden Diyarbakir i östra Turkiet. Våra första intryck av staden var rätt positiva men vi fick ändrade uppfattningar när vi lämnade staden i kaos, blev bestulna på pengar och vårt glada humör. Det var valdag den 12:e Juni och poliser i kravallmundering stod uppradade i de oroligare delarna av staden som vi behövde ta oss igenom för att komma till flygplatsen där vi skulle möta upp med vår fotograf Daniel. Polisbilarna i östra turkiet är för övrigt nästan alltid bestyckade med radiostyrda kulsprutor på taket och läget var rätt spänt i den tysta eftermiddagssolen. Strax innan vi nådde flygplatsen passerade vi delar av staden som liknade kvarter ur någon krigsfilm. De sandiga lerväggarna var nerklottrade och elledningar hängde slappt över trånga gator. En grupp barn bestämde sig för att trakassera oss när Emil var inne i en liten butik för att köpa på sig lite chips och proviant. Det började med att de ville konversera lite men utvecklades snabbt till att de ville ha pengar från oss. Ett dussin ungar fnittrade med tandlösa grin och hoppade runt och slet i allt de kunde komma åt. Oscar ropade högt på förstärkning och när Emil slutligen kom ut stod en oförskämd unge och hoppade på vår ena cykelvagn. De saknade fullständig respekt för oss och trots att vi röt till ordentligt stod de enkelt kvar och garvade högt i kör medans de försökte gräva i våra fickor. Det tog emot att tillslut behöva höja handen som för att måtta ett slag i en av de smutsiga barnens ansikten. Pojken rörde sig knappt. Han hade växt upp med våld och ryggade bara snabbt tillbaka för att bytas ut mot en annan unges oförskämda tafsande. Vi bestämde oss för att ge upp och cyklade snabbt iväg med hela barnaskaran hack i häl. De kastade sten och grus efter oss och lusten att få göra de riktigt illa bubblade till i magen tillsammans med skammen över att behöva fly från småbarn.

När vi kommit undan och hunnit lugna ner oss började vi reflektera kring hur sorglig hela situationen varit. Hur otroligt fattig man måste vara och hur otroligt lite självrespekt man måste ha för att gå så långt att man ger sig på en okänd människa på det viset. Vi klandrar inte barnen, bara de djupa klyftor som tycks existera i Turkiet. Ett land med en av de snabbast växande ekonomierna i världen, med vägbyggen och enorma satsningar inom infrastruktur. Men i öster, i Kurdistan, står tiden stilla. I många av byarna bor folk i lerhyddor och eldar med kobajs. För oss är det spännande och vi har många minnen av långa tepauser med bybor och rundvandringar bland biodlingar och möten med herdarna ute på de kulliga grässlätterna. Men för kurderna är livet tufft och övervakat av stirrande ögon från soldaterna som står och väntar i de hundratals militärbaser som ligger spridda i det bergiga ickelandet Kurdistan. Det är ett tyst hat som växer på vardera sida om de långa taggtrådarna och de inmurade posteringarna. Värmekameror och automatkarbiner vilar i mörkret och förökar sig med rädslan. Avkomman, den kletiga paranoian sätter sig på insidan av folks skallben, som en parasit. Visst ser vi de skymta? Överallt i svettiga bergsgrottor sitter PKK rustade till tänderna med sprängdeg och halvrostiga kalashnikovs. Ser ni de? Där någonstans! En soldat pekar flyktigt in i en lummig bergsdal...

Hej alla läsare! Tiden går på något märkligt vis så otroligt långsamt samtidigt som den går fruktansvärt snabbt när man cyklar. Vi har varit så upptagna med att uppleva Turkiet de senaste två veckorna att vi nästan glömde bort att dela med oss av våra äventyr här på hemsidan. Men nu kära läsare kommer en gedigen uppdatering om våra strapatser och många oförglömliga möten med lokalbefolkningen.

Till att börja med kan vi berätta att vi just nu sitter med våra bärbara datorer på det hittills fulaste hotellet under resan. Vi är i staden Diyarbakir med sina många bakgator där de små barnen spelar boll och de äldre herrarna sitter och dricker te. Det väller ut rök ur en källare där en man grillar kebab och på balkongerna sitter folk som följer oss med blickarna när vi är ute och promenerar runt i hettan. Det närmar sig presidentvalet och den militära närvaron i den kurdiska staden är omöjlig att missa. Vi hittade vårt hotell efter att ha frågat oss fram efter det billigaste boendet. Det ligger inklämt i en gränd mellan ett te-hus och en liten anspråkslös restaurang. Mannen som satt och halvslumrade i receptionen stirrade förskräckt på våra cyklar och den trånga och sneda betongtrappan som ledde upp till vårt rum. Vi fick samarbeta och manövrera vår packning genom den snäva planlösningen. Innan vi räckte över våra pass och fick vår nyckel ville mannen introducera oss till en kvinna som satt och rökte på en pall på första våningen. Hennes klädsel talade för sig och medan vi tysta satt och sippade på varsin kopp te i en soffa bredvid henne förstod vi att vi hamnat på ett billigt turkiskt hotell som liksom många andra drygade ut intäkterna med att hyra ut kvinnor till gästerna. Kvinnan var uppsminkad och försökte med sin allt annat än konservativa klädsel se mycket yngre ut än hon egentligen var. Vi tydliggjorde att vi endast besökte hotellet för boende och innan vi druckit upp vårt te hade en turkisk man i mustasch hunnit slå sig ner i samma soffa som oss och växlat några korta ord med kvinnan innan de båda försvann in i ett rum i slutet av korridoren. Efter nästan 6 veckor i Turkiet har vi blivit vana vid att bevittna alla möjliga skumma affärer.

Nu tillbaks till där vi avslutade förra blogginlägget. Alanya! En vecka av sol, bad och lathet. Under den veckan träffade vi fler turister än vi gjort totalt under hela vår resa. Man kan aldrig undgå att fundera krig poängen med att resa utomlands om man bara tänkt träffa på andra turister. Några kvällar drog vi förbi nattklubbarna i Alanya och såg många svenska ungdomar som firade sin student eller ledighet genom att dansa och dricka bort otaliga nätter tillsammans med andra svenskar. Om ni frågar oss kallar vi det slöseri och ingen av de kommer någonsin komma hem till Sverige med minnen från fantastiska möten med de många vänliga turkar som bor ute på landsbygden.

Vi har lämnat Istanbul bakom oss och sitter nu i den stekande solen nere vid medelhavet med mangder av sand och salt i håret. Turkiet har överträffat alla våra förväntningar. Människorna är nästan för trevliga och vädret är nästan för bra. När det senaste blogginlägget skrevs var vi båda väldigt sugna på att få hoppa på cyklarna igen. Efter 10 dagar i Istanbul fick vi tillsist vårt Visum till Iran och började genast packa ihop all vår utrustning för att få cykla vidare så fort som möjligt. Vi lämnade Istanbul på kvällen den 11:e Maj med målsätttningen att cykla ner till Alanya för att möta upp Oscars bror Alfred och kompis Petter på en veckas solsemester. För att hinna ta oss dit i tid var vi tvugna att tillryggalägga lite mer än 10 mil om dagen och gjorde oss redo för en tuff veckas cykling, men överaskades som vanligt av att det inte alls var särskillt ansträngande trots det kuperade landskapet.

Vi har lamnat den europeiska unionen bakom oss och befinner oss för tillfallet pa det (utan tvekan) sunkigaste internetkaffet pa norra halvklotet. Belaget i ett hyreshus i Istanbul bakom en tjock metalldörr pa tredje vaningen ligger den tranga lokalen. Inne pa statoaletten ligger det bajs pa golvet  och luktar sa mycket urin att det sticker i ögonen, en 7 arig pojke sitter vid datorn brevid mig och suger avslappnat pa sin tredje cigarett och agaren har lagt sig för att sova pa en madrass i hörnet.

Vi har inte bara lamnat europa bakom oss utan aven den kristna tron. Det kanns som ar sedan vi lag i vara sangar i Sighishoara och vaknade av kyrkklockorna som ringde. Nu langs med Istanbuls slingriga och kuperade gator hörs böneropen 5 ganger om dagen och innan vi gar och lagger oss tar vi en kopp turkiskt te innan den sista versen av bönen klingar ut i havsdimmorna som ligger tunt över staden.

Det var ett tag sedan vi skrev sist och manga personer har uppmarksammat oss om att var GPS inte fungerar langre. Den kommer vara igang igen nar vi lamnar staden pa tisdag eller onsdag. Anledningen till att vi inte uppdaterat bloggen förann nu ar att vi behövt bekanta oss med den Iranska byrakratin och spenderat timmar at att satta oss in i 'visumdjungeln' som vantar sa fort vi lamnar turkiet.

Sist vi skrev var vi i staden Burgas i Bulgarien. Sönderbranda, överanstrangda och en aning less pa punkteringar. Vi lamnade staden tidigt morgonen efter att blogginlagget var klart. Vagen ut var inte sa svar att hitta. Vadret var till början halvdaligt men övergick snabbt till att bli riktigt kasst. Det regnade rent utav konstant hela vagen till Turkiet. Pa vagen mot gransen passerade vi en buss med vagarbetare som lag och vilade brevid ett storskaligt vägrenoveringsprojekt. Vi stannade för att fotografera de slumrande männen. En av de vaknade upp och vackte sin kollega. Snart stod hela bussen med bulgariska männ i blastall och poserade.

All right! Nu ar vi har igen! Vi har lamnat Rumanien bakom oss och sitter pa ett internetkaffe i hamnstaden Burgas i Bulgarien. Sedan vi lamnade Bucarest har en hel del hant och vi har som vanligt fatt utsta en del provningar, satt oss sjalva pa pottan och skrattat sa kraftigt att vi fatt ont i magen.

Som vanligt har kroppen och sinnet vant sig mer och mer vid tanken om att vara langt borta fran Sverige. Under de tysta skymningstimmarna nar vi rullar over uppvarmd asfalt flyger tankarna omkring och vi marker redan hur varat satt att tanka och se pa saker har andrats. Med cyklarna som vara fardmedel och vagen som medium spranger vi oss fram genom en salig rora av naturupplevelser, problem, gladjerus, moten med manniskor och tankar om livet och varlden.

Sist vi skrev satt vi i Bucarest. Tiden flog ivag och nar klockan narmade sig 21.00 hade vi spenderat 9 timmar at att sitta framfor en datorskarm och kontakta varlden utanfor. Vi plockade ihop vara saker och stressade ner ut pa gatan. Vi var mycket sena och hade lovat vara vardar som vi bodde hos att vara hemma runt 19. Vi for in i en Taxi och fragade hur mycket det skulle kosta att ta sig till adressen vart hon bodde. Mannen pratade inte engelska och svarade darfor pa Rumanska. Vi visade med fingrarna att vi ville betala 5 lei. Mannen nickade och upprepade det ord som vi sedan fick veta betydde 10. Nar vi skulle kliva ur taxin gav Oscar honom en tia och han log brett och tackade. Vi forklarade att vi hade kommit overens om 5 men han skakade bara pa huvudet och upprepade ordet tio pa rumanska. LURADE! Vi dividerade en kort stund men nar han borjade ilskna gav vi upp och klev ur taxin.

Vi kom hem till var vard Fanny och at lite paj innan vi somnade. Var sista morgon i Bucarest gick vi upp klockan 6 for att gora frukost at Fanny och Candice som vi bodde hos. Vi stressade runt och medan Oscar stod och stekte pankakor i koket for Emil ner till affaren for att kopa lite ingridienser. En smutsig duva forsokte ta sig in genom fonstret da den sag hur vi dukade fram den mastiga frukostbuffen. Vi at alla frukost tillsammans innan vi for ivag genom den fullstandigt galna stadstrafiken i Bucarest. Vagen ut ur staden var vild och nar vi slutligen kom ut for vi in i en butik och provianterade oss med kex och pasta. Vi at nagra kex med en betande kossa som gjorde oss sallskap i diket och borjade cykla mot floden Donau som vi behovde korsa for att komma till Bulgarien.

Antligen! Efter att ha vandrat runt i Bucarest i timmar i jakt efter ett internetcafe' sitter vi nu framfor datorerna igen med nastan tva veckor av cykling genom Rumanien bakom oss. Varje gang nar vi sitter inne i de sonderrokta kallarlokalerna och uppdaterar bloggen tittat vi tillbaks pa dagarna som gatt och vi ar alltid overens om att var karlek till cyklingen och omgivningen ar nagot starkare an forra gangen. Det samma galler denna gang. Efter vara dagar i Rumanien kanner vi oss sa inne i cykellivet och resan att det borjar bli mer och mer svart att forestalla sig att man vill gora nagot annat i livet.

Forra blogginlagget slutade i den Ungerska staden Niyerghaza och nar vi laddat fardigt bilderna och skrivit klart var klockan strax innan 18. Vi spatserade tillbaks till det lilla pensionat dar vi sovit for natten och forklarade for personalen att vi tankt lamna staden med cyklarna och tankt betala for var vistelse. Kvinnan bakom disken sag orolig ut. Hon tittade lite osakert pa oss och pekade pa klockan. Vi trodde forst att hon var orolig for att vi skulle cykla i morkret och forklarade saledes att vi tankt talta strax utanfor staden. Hon skakade pa huvudet och vi forstod efter ett tag att hon menade att vi blev tvugna att betala for ytterligare en natt eftersom vi checkat ut sa pass sent. Da vi lamnade hotellet pa morgonen hade vi tydligt forklarat och fragat om det var okej att vi kom tillbaks runt 17-18 och forstod inte varfor hon plotsligt andrat sig.

Vi dividerade ett tag och efter ca. 20 minuter kom en aldre herre som verkade aga pensionatet ner for att fortydliga att vi bestamt maste betala for tva natter. Emil fiskade upp tva foton pa oss och vara cyklar och berattade om var resa och den fantastiskt vackra landsbyggden i Ungern. De fick varsitt foto och genast var det andra bullar. Mannen foljde entusiastiskt med oss ut i garaget och synade vara cyklar samt hjalpte oss att packa pa var utrustning och vara vaskor. Det visade sig att Emil hade pyspunka (formodligen darfor att nagot gatt snett vid forra slangbytet) och att Oscars frampakethallare hade skakat sonder. Han tittade pa oss och pa vara smutsiga och defekta cyklar och vi sag pa honom att han starkt tvivlade pa att vi nagonsin skulle komma till Kina. Efter en timmes pill och fix var vi bada redo och vi betalade tillsist for en natt utan att ha gjort oss ovanner med personalen. De vinkade glatt men nagot oroade nar vi hoppade pa cyklarna och forsvann i morkret.

Vi har lamnat Polen och befinner oss i skrivandets stund i Ungern. Den senaste veckan har varit mycket handelserik och det kanns som att ett ar har gatt sedan vi lamnade Sverige. Livet ute pa vagarna gar inte att jamfora med livet hemma.

Som vanligt nar vi skall lamna en stad efter en vilodag sov vi ut ordentligt och satt bada rejalt svettiga i Tinas (var vard i Krakow) sovrum och skrev ner det foregaende blogginlagget. Vi lamnade forst Krakow runt kl. 18 efter att ha tryckt i oss lite mat och cyklat runt i staden i dagsljus. Krakow ar utan tvekan den vackraste staden hittills under resan.

Nar vi skulle hitta ut ur staden korsade vi for sista gangen floden Wisla och siktade mot bergen och den stora skidorten Zakopane. Eftersom vi borjat cykla sa pass sent borjade det skymma omedelbart och vi fick ta pa oss vara reflexvastar och i morkret motte vi de allt mer branta backarna och den kalla bergsluften nere i dalarna.

Nar klockan blivit nio rullade vi in cyklarna vid en bensinmack och Emil passade pa att fylla bransleflaskan till vara bensinkok. Vi delade pa nagra mackor och kex varpa vi cyklade vidare langst en vag som till en borjan var ratt platt men efter en halvtimme borjade leta sig uppat i morkret. Vi tappade bada greppet om tiden och cyklade pa mil efter mil. Det borjade efter ett tag kannas rejalt i benen att vi cyklat uppfor i 3 timmar och vi trodde knappt vara ogon nar vi sag ett svagt upplyst tra hus med skylten PUB pa dorren narma sig langsamt. Vi hade natt toppen av "passet" och parkerade cyklarna utanfor huset. Nar vi oppnade dorren och spatserade in mottes vi av 10 stirrande ogon. Det ar svart att smalta in nar man har en pannlampa, reflexvast och luktar som om man inte duschat pa tre veckor.

Sedan sist har vi cyklat fran Torun ner genom centrala Polen och befinner oss nu nere i Krakow for att fortsatta till gransen och ta oss in i Slovakien.

Vagen ut ur Torun var ett riktigt aventyr. Vi borjade med att lamna internetcafeet och fylla vara magar med nagot som kallas for Capienkanka. En macka med mycket smallt ost och champignioner. Vi at de bada mackorna staendes och slukade andaktigt i oss pommes frites. Sedan begav vi oss over floden Wisla for andra gangen under var resa och cyklade pa ut i Toruns sodra fororter. Vi fragade ett flertal personer om hjalp att hitta en liten liten vag som vi trodde skulle bli mysig att cykla pa men fick inget tydligt svar pa hur vi kunde hitta den.

Efter en timme var vi inne pa en vag som enligt oss passade overens med den pa kartan. Efter att cyklat bara 10 minuter borjade vagen andra form och "konsistens". Fran att ha varit bred och asfalterad blev den genast en 2 meter bred sandstig. Det var fullstandigt omojligt att cykla pa den sa vi fick dra cyklarna for det mesta. Vi blev svettigare och svettigare och stirrade bada lite skrackslagna pa varandra da sandstigen gick forbi en skylt som tydligt forestallde en bomb samt nagon mening pa polska som vi ej forstod. Vi bestamde oss for att det formodligen inte var nagon allvarlig fara, vi hade ju trots allt kevlardack.

Efter att ha dragit cyklarna i en timme borjade bombskyltarna komma allt tatare och sandvagen forvandlades till en mycket marklig betongvag konstruerad av sammanfogad betong block med spretiga armeringsjarn som pekade upp ur de naggade kanterna och sprickorna. En halvtimme senare gick det upp for oss var vi hade hamnat.

Vagen var en transportstracka for pansarvagnar och runt omkring oss lag sondersprangda militarfordon och bunkrar lag utplacerade runt oss. Vi hade hamnat i ett militaromrade. Och det dova surrandet som vi hort nagra minuter tidigare okade nu i volym. Over kronet pa en rad av tallar pa var vanstra sida reste sig en tungt bevapnad attackhelikopter som hovrade over omradet. Vi stirrade nu pa varandra och borjade gapskratta. Vilken grym vag ut ur Torun vi hade hittat!

Som manga sakert forstatt har vi varit ganska rejalt krassliga de senaste dagarna. Vi har dessutom haft mycket begransad tillgang till internet men har kommer en ratt nogrann redogorelse for hur cyklingen i Polen har varit hittils.

Morgonen efter att vi anlant till Gdansk kande vi oss rejalt krassliga och dumma och ivriga som vi var bestamde vi oss for att cykla pa enda. Vagen ut ur Gdansk var ganska enkel att hitta. Vi fragade lite folk och forsokte cykla rakt soderut och hittade tillslut en avtagsvag fran den tungt trafikerade vagen vi foljde ut ur staden.

I borjan tog det emot ratt rejalt i lungorna men allt eftersom vi cyklade pa blev det battre och nar vi kom ut pa landsbyggden var det riktigt harlig cykling. Den polska landsbyggden stamde verkligen overens med vara fordomar.

Hundar sprang omkring (nagra jagade oss) tvatt hangde pa tork pa langa tvattlinor utanfor husen. Alla verkade varma sina hus med kaminer och det lag ofta en tjock dis over byarna. Barn passade ofta pa att vinka eller skrika saker som vi inte forstod.

Efter några dagars cyklande har vi nu kommit fram till staden Grudziadz i Polen.

Tyvärr har vi haft motgång i form av sjukdom och vi har behövt ta paus här. Men nu har vi fått antibiotika och kommer vila fram tills söndag då vi förhoppningsvis beger oss vidare söderut mot staden Torun.

Nu ar vi ivag pa riktigt!

Efter invigningen pa massan trampade vi pa som besatta. Vi kande oss starkare an nagonsin och slutade forst trampa nar klockan var 21.00. De sista timmarna cyklade vi med pannlampor helt ensamma pa en kringlig landsvag under en klar stjarnhimmel.

Vi satta tillsist upp taltet pa en overgiven byggarbetsplats och kokade i all hast upp nudlar som vi at med getost. Under natten blev det som -4 grader som kallast och pa morgonen hade varat kondenserade svett frusit till is pa insidan av taltet.

Nasta morgon cyklade vi in de sista kilometrarna till Nynashamn och motte upp med Daniel var fotograf som hjalpte oss att spela in en sista presentationsfilm for projektet. Den kommer komma upp pa hemsidan sa smaning om.

Det kandes helt overkligt nar vi tillsist tog farval av vara vanner och familj och rullade ombord pa fartyget. Inne pa bildack lag avgaserna som en dimma och vi stressade av packningen for att snabbt komma upp pa baten. Vi stationerade oss i ett vilrum for barnfamiljer, bredvid ett bollhav.

Nu har vi lämnat Stockholm och kan med glädje meddela att vår resa har blivit utsedd till årets äventyr 2011. Det var ingen mindre än Martin Stenmarck som delade ut stipendiet till oss på scenen under Vildmarksmässan. Nu när du läser detta befinner vi oss någonstans mellan Nynäshamn och Stockholm. I morgon fortsätter vi cykla och tar båten från Nynäshamn över till Gdansk i Polen.

Äventyret har börjat!

Sista kvällen innan avresa. Vi satt båda och funderade och reflekterade över det kommande äventyret!

Båda våra cyklar är nu klara och färdigbyggda.

Förra Torsdagen besökte jag (Emil) Fuad Mehinagic (Skarpnäcks cykelverkstad), en legendarisk cykelreparatör i Skarpnäck . Jag fick nys om honom via min far som i sin tur hade hört talas om honom via en vän. Jag besökte honom några veckor innan jag kom förbi med cykeln och berättade om min resa som han var väldigt intresserad av. Han gav intrycket av att veta precis vad han sysslade med och visade mig hur man riktade hjul och genomförde kontinuerlig service under resan.

Kolla denna film för att se mitt besök i Fuads verkstad, Cykelhörnan i Skarpnäck.

Vi fick precis en leverans av cykelväskor och friluftskläder från Outdoorstore.se. Vi tackar jättemycket och hänvisar alla som själv tänkt köpa cykelväskor eller dyl. till deras webbshop.

Nu går det undan! Och det som gäller den ena sekunden har mer stor sannolikhet ändrats innan ni hunnit blinka.

Två stora förändringar har skett:

Jag tänkte passa på att lägga upp ett klipp på när jag provpackade all min utrustning. Som ni ser är det en hel del saker att tänka på och att få ner allt i rätt påse på rätt plats är svårt att komma ihåg men när det börjar spöregna och man vill få tag på regnjackan snabbt är det värt det!

Det som inte dödar gör en bara starkare. Ur alla motgångar och nederlag föds kunskap och vishet. Sedan jag tog sönder min kära rygg har jag lärt mig mycket om mig själv och om hur kroppen och sinnet reagerar på smärta.

Att leva med kronisk smärta är väldigt påfrestande. Framför allt rent fysiskt då kroppen blir trött och ens rörlighet begränsas. Men det jag har upplevt som den största problemet med smärta är hur ens psyke påverkas. Att leva med smärta som sin närmaste fiende kan lätt kännas ensamt. Smärta är nämligen en väldigt individuell upplevelse som bara man själv kan förnimma. Ingen annan kan känna det som just du känner och ingen annan kan dela just din börda.

Den här fruktansvärda bördan är självklart olika tung från dag till dag men det sorgligaste med att ha ont är att man missar så mycket annat. En stor del av all ens koncentration går till att uppmärksamma och genomgå smärta vilket gör att man lätt missar att ha roligt och uppleva världen runt omkring sig.

Jag har via mejl förstått att en del personer som kommer till den här bloggen själva lider av ryggproblem och jag vill därför dela med mig lite av mina funderingar och knep hur man motverkar ryggont vid cykling och annan fysisk aktivitet.

Som ni säkert har märkt har mycket hänt i samband med resan. Både press och radio har gjort flera inslag om resan vilket är otroligt roligt och inspirerande.

Vissa av er har säkert märkt att sidan ändrats ganska mycket. Att bilder har plockats bort och att ordet "vi" har bytts ut mot "jag". När jag medverkade i Metro stod det plötsligt att "Emils kompis Johannes kanske följer med". Den tråkiga sanningen är att Johannes inte kommer att delta i resan.

Johannes beslut stod klart i tisdags. Det kändes helt overkligt...

Anledningarna är många men av olika skäl kommer Johannes behöva stanna kvar hemma i Sverige. Det känns sorgligt.

Länge har mina tankar vandrat kring den här resan. Jag har fått motstå väldigt många prövningar och när jag häromdagen insåg att jag kommer behöva cykla ensam gick det upp för mig att den här resan är mer än bara en resa. Det här är meningen med mitt liv just nu. Den här resan är anledningen till att jag orkat träna upp all min styrka, att jag orkar gå upp på morgonen, att jag inte bryter ihop av tristess i denna enformiga vardag. Den här övertygelsen som jag bär på är starkare än jag. Och med den insikten reser jag mig sakta upp från ytterligare ett fall. Jag ställer mig upp, starkare än någonsin.

Det känns helt fantastiskt att intresset för resan är så stort.

I torsdags åkte jag (Emil) med tåg ner till Göteborg där jag föreläste hos vår nytillkomna sponsor Lofric. Jag kommer senare berätta lite mer om hur de hjälper oss och vad deras företag håller på med.

Det blev till att gå upp klockan fyra på morgonen för att hinna med tåget ner till Göteborg. På tåget serverades frukost och när solen började gå upp var jag nästan framme. Utsikten från fönstret och det dova mullret från tåget väckte djupa minnen från en tågluff jag genomförde för några år sedan. Lusten att resa iväg är läskigt stark nu.