Sedan sist har vi haft en hel del att stå i. Vi har båda jobbat mycket med marknadsföringen av projektet och har uppdaterat hemsidan en hel del!

Nu har vi en SPOT. Det är en GPS Tracker som vi kommer att bära med oss under resan. Med hjälp av den kommer vi lägga ut positioner var 15:e minut och skicka meddelanden varje kväll innan vi går och lägger oss. Med hjälp av vår interaktiva karta på hemsidan kan ni sedan följa oss för var dag som går. Gå in under "Här är vi nu" för att se kartan, observera att vi dock ännu inte har några positioner utlagda.

Vi har även inhandlat en vattenrenare för att kunna rengöra det vatten vi hittar under resan.

Men den största nyheten av allt är våran fantastiska promofilm som vi med hjälp av Daniel Gustafsson (daniel-gustafsson.se) lyckats sätta ihop till ett fantastiskt filmklipp. Se nedanför och länka gärna vidare via facebook!

Musiken har Tom Magnusson och Gustaf Bofält hjälpt oss med!

I helgen var det hajk med scouterna. Vädret var fantastiskt och bjöd på härlig nederbörd.

På fredagskvällen bestämde jag mig (Emil) för att skida till hajken genom mörkret. Det var med min fars skidor som jag satte av med pjäxorna spända och utrustningen hastigt packad i en ryggsäck på ryggen.

Efter att ha gått 3,5 kilometer tog jag på mig skidorna och började skida ut på ett öppet fält som jag visste var sammanknutet med andra hagar och ängar som skulle leda mig till hajkplatsen 7 kilometer längre bort. En helvtimme tidigare hade jag skrytsamt berättat för Johannes att jag skulle vara framme efter ca. en timme.

Utmattad och svettig satte jag mig ner i en vedeldad stuga tre timmar senare medveten om att jag felbedömt avståndet. Jag hann bli skrämd av en häst som tyckte att jag var hotfull när jag kvart i tio på kvällen i kolmörkret gled förbi några meter från hästens viloplats. Jag hann även riva mig på taggtråd då jag klättrade över ett stängsel och sist men inte minst sölade jag ner skidorna i vatten som i nattens minus 15 grader snabbt förvandlade mina skidor till isklossar.

Turen blev tyngre än jag beräknat men djupt inkrupen i sovsäcken under den mörkgröna militärtältsduken var jag nöjd. Medan lågorna dundrade på i kaminen och snarkningarna vaggade mig till sömns drömde jag om en morgon som komma skall. En morgon då världen står för mina och Johannes fötter. Början på den stora resan!

/Emil

Vintern närmar sig sakta och våra sommardäck har under sommarens träningspass hunnit rulla strax över 100 mil.

Nu närmar sig resan på riktigt. Det märks. Stressen börjar komma krypandes och tankarna skjuter omkring i huvudet. Har vi allt som behövs? Är vi tillräckligt förberedda?

Svaret är rätt oväsäntligt. Hur mycket saker vi än införskaffar och hur många mil vi än träningscyklar innan resan kommer vi aldrig kunna förutspå allt som kommer att hända. Vi kommer säkert att upptäcka att vi haft med oss alldeles för många tröjor eller att vårt reseapotek är på tok för stort. Att vår kondition inte alls påfrestas i samma utsträckning som vårt tålamod. Att våra föreställningar om vinkande människor och gästvänliga bybor är felaktiga.

Det enda riktigt viktiga vi kan ha med i vårt bagage är god vänskap och ett bestämt sinne.

Med höstens alla färger och med solen skinande så drog vi åter ut på en helgtur. Nu med full packning, ett givet mål, mycket god mat och med två kameror blev resan mångsidig. Färden skulle inte bli mer än några mil men dock så var uppgifterna många.

Vi kan nu meddela att insamlingen är igång!

Det har gått sju månader sedan olyckan och projektet är i full gång. I veckan har vi dels varit på sponsormöte och blivit intervjuade av en tidning. Dag för dag närmar sig den stora resan, mellan oss och dagen då vi lämnar Sverige väntar dock en kall vinter med träning och massor av spännande upptåg som kommer rapporteras via bloggen!

Det finns få stunder då man verkligen har lust att känna sig ensam. Då man frivilligt kastar sig in i mörkret för att sjunka ner i en skuggig dy av svärta och enslighet. Jag (Emil) hade slutat arbetet och kände strängt att jag behövde få ventilera mina tankar och känslor. Jag var i en svacka och kände hur titanskruvarnas våldsamma hårdhet genomträngde all levande vävnad jag hade kvar i ryggen. Jag kände bokstavligen hur de våldtog mitt nervsystem.

Jag kom hem sent trotts och bestämde mig för att jag skulle ut och cykla strax innan midnatt då bäckmörkret lagt sig som ett täcke över förorterna. Jag packade mina väskor och spände fast tältet ovanpå pakethållaren. I reflexväst och pannlampa flög jag drömmandes genom natten ovanpå min cykelsadel. Jag mötte berusade ungdomar som slagit sig till ro runt en busshållsplats. De var alla tysta och några tittade upp på stjärnhimlen medan andra satt och betraktade varandra med rus och undertryckt tonårsbegär. En kille spanade nyfiket på mig när jag rullade förbi på och ropade efter mig: ”Får man hoppa på eller!”. Jag trampade på ständigt jagad av smärtan som ivrigt försökte göra mig illa.

"Vi var två rastlösa själar som tvunget behövde få sitta på sina cyklar igen"

 I lördags fann vi oss själva sittandes sysslolösa på kvällen och bestämde oss impulsivt för att ta ut våra tvåhjulade vänner. Klockan nio när solen gått ner trampade vi in i en stad som vilade i varm sensommarhetta. Människor strövade omkring och det varma ljuset från stadens alla gatlyktor gjorde mörkret mysigt och inbjudande.

Då midnattsloppet skulle äga rum senare var gatorna avspärrade och vi dundrade fram i tomma filer. Vi mötte upp med vår vän Mats inne i stan och tittade på springande människor varpå vi satte oss ner vid en pub. Ölen lät vi bli då en kolsvart hemväg väntade.

”Någonstans finns det ett djupt behov i människan som ringer i våra hjärtan. Som en djup klang från en kyrkklocka som fyller kroppen med ljud. Skelettet är en resonanslåda där det ekar i benmärgen när vildmarken kallar på oss. Det är lika ofrånkomligt som islossningen och vårflodens framfart. Som naturens alla förgängligheter och dess kretslopp. Lika ofrånkomligt som livets upphörande.”

Efter att ha ägnat en knapp månad åt sommarjobb och semester längtade vi efter att sammanstråla med naturen igen. Viljan att få komma tillbaks till det ursprungliga är när man lever i Stockholm alltid väldigt stark.

Istället för en fjällvandring eller cykeltur bestämde vi oss för att paddla. Vi följde tillsammans med vår vän Mats en serie sjöar och forsar under tio fantastiska dagar. Resan gick från ”Toskströmmen” nära den Norska gränsen ner till Innerdalsån vars vatten slutligen når östersjön vid Sundsvall.

Båtarna hyrde vi av Föllinge Hotagsbygdens Kanotcentral. Vi satt ett tag och kollade på kartorna medan kanotuthyraren gav oss rikligt med tips på vart vi kunde börja. Vi dividerade och hade ännu inte riktigt bestämt oss innan vi satte oss i bilen som skulle ta oss och kanoterna till start. På vägen såg vi hur dramatiska berg skar genom det Jämtländska landskapet och den otroligt vackra sjön Hotagen med en längd på mer än sju mil. Från bilfönstret såg vi en perfekt isättningsplats vid en träskylt som förklarade ”Toskströmmen”. Den serviceinriktade kanotuthyraren svängde av vägen och hjälpte oss vingla ner båtarna i vattnet och packa de med mat, kläder och prylar.

De första paddelhuggen i vattnet var frihet förkroppsligad. Att låta paddelbladet gräva sig ner i det klara vattnet och känna hur man bärs framåt på ytan var helt fantastiskt. Vi paddlade ett tag under tystnad och upprepade för oss själva i tysthet: ”vackert, sjukt vackert”

Som ni kanske märkt är söndagar de dagarna då vi brukar dra oss ut för gemensamma turer. Just denna söndag den 13 juni var åter en sådan dag. Målet var denna gång att testa musklerna och se om en dagsetapp på 8mil är att räkna med redan nu. Så kvällen innan ställer Emil klockan på 6.30 och säger att vi på detta vis kan ta oss en "breakfast of champs" och ge oss ut i den lugna morgontrafiken.

Johannes betvivlar att Emil kommer orka gå upp så tidigt men ger idén en chans. Efter att mobilen ringt upprepade gånger från 6.30 och fyra timmar frammåt går vi upp klockan 11, trötta och sega utan något så nära som en "breakfast of champs". Äventyret började redan strax efter att vi lämnat ytterdörren.

Bara 5 km in i resan, på en parkering så blir Emil smärre påkörd av en backande bil. Han far i backen, dock utan skador men mannen i bilen kommer skräckslagen ut och ber så mycket om ursäkt. Med fötterna på pedalerna drar vi kort därefter vidare.

Som vi skrev i förra inlägget har vi kommit i kontakt med Niklas Lautakoski som 2008 cyklade från Portugal mot Kina.

Vi har sedan några veckor bokat ett "möte" för att diskutera långfärdscykling och äventyr. Mötet resulterade i en grillkväll i Fredags 4/6 där även Peder af Geijerstam deltog (cyklade 2006 till Kapstaden, 2008 till Peking).

Kvällen var toppen och de överöste oss med tips och svar på alla våra frågor. Vi satt inne på Niklas gård och gapskrattade många gånger åt deras lustiga anektoder från deras år i sadeln.

Senare under kvällen kom även Stefan Pinkney som cyklat tillsammans med Niklas under deras asienresa. Alla tre hade en otroligt prestigelös inställning till cyklandet och peppade oss innan vi tog farväl runt midnatt.

I helgen gjorde vi en liten spontanutflykt runt sjön ”Drevviken”. Turen kan inte kallas någon vidare träningsrunda utan bör snarare återges som en söndagspicknick. Det var i ett lojt tempo som vi satte av ifrån Haninge med en rulle ”Ballerina Kladdkaka”, var sin drick yoghurt och några småmynt för ytterligare proviantering längst vägen.

Rundan är lite mer än 30 km och går genom sjöns fyra kringliggande kommuner: Huddinge, Haninge, Tyresö, Stockholm. Vi cyklade också förbi Älta och tangerade på så vis Nacka kommun i dess ytterkanter.

Vi var på glatt humör och kände att vi gjorde oss förtjänta av att cykla jämsides dock till en sportcyklists förtret. Av någon anledning hade han ingen ringklocka och hoppades på att vi med våra telepatiska krafter skulle ana hans ankomst. Vi gjorde givetvis inte detta då vi koncentrerade oss allt för mycket på att prata vilket således tvingade cyklisten att vråla när han var en meter bakom oss. Det var med en förskräckt min Johannes (som låg till vänster) kände hur den snävt klädda cyklisten lämnade ett kort sug av vakuum efter sig då han dundrade förbi. Vi har absolut inget emot sportcyklister men konstaterar bara det är viktigt att man inte tar sig själv på för stort allvar. Tips till alla för övrigt!

Det var med sol i ansiktet som vi i lördags – 22/5 – lämnade Skogås tillsammans med en något oplanerad matsäck och alldeles för lite solkräm. Emil hade kaxigt valt att tackla dagen i ett sportlinne medan Johannes valde en något mer påklädd approach. I våra cykelväskor låg torkat renkött, fyra stycken köttbullemackor och en termos fylld med varmt vatten som Johannes efter en tung uppförsbacke valde att vattna dikesblommorna med.

Det är inte alla som har en sådan tur att deras äventyrslust helt och hållet uppfylls av en kamrat. Men så är fallet för mig gällande Emil som jag känt sedan dagis. Någon hyllning skall här ej skrivas men en liten historia över tiden sedan starten på allt kan vara trevligt.

Emil och jag är båda födda 1990 och runt året 1993 så lärde vi känna varandra på dagis. Då vi blev bästisar direkt har vi sedan aldrig gått i samma skola eller liknande men hållit ihop ändå. Vi har gått i samma scoutgrupp sedan 1999 och det måste vart där som friluftsintresset och kärleken till äventyr och natur startade. 

Men utan att beskriva alla små och stora äventyr som alla på sitt lilla vis är helt spektakulära skall jag summera hur vi hamnade var vi är nu.

Yes då var det dags igen. Lite uppdatering av såväl bloggen som utrustningen.

I förrgår klarade jag inte av att sitta inne längre. Benen var som vanligt nuförtiden väldigt trötta. De nötta och tilltufsade nerverna gjorde sig påminda men jag kunde inte motstå frestelsen att ta en cykeltur i det härliga vädret. Jag packade min ena bakväska med ett reparaturkit (för säkerhets skull) plånbok, mobil och lite annat. Den första stora utmaningen var att komma på cykeln. Eftersom jag har svårt att lyfta benen och är rätt stel blev jag tvungen att nästan lägga cykeln ner för att sedan ställa den upp igen efter att jag  hade placerat mina båda malfungerande lemmar på vardera sida om cykeln. Haha... man kände sig något klumpig.

Jag trampade iväg på lägsta växel och märkte genast vilken enorm skillnad det var på min benstyrka men tretade vidare med ett nog så mycket starkare sinne.

Jag skrevs ut från RSS i helgen och fyllde 20 år måndagen efter. När jag kom att tänka på att tonåren var över vandrade tankarna automatiskt till alla saker man hittat på. Det var med ett larvigt vemod jag lämnade tonåren den måndagen. Jag kom att tänka på hur enkel mina tonår varit. Jag har inte kännt någon särkslid press på mig, hamnat i fel umgängen, vandaliserat busskurer, försökt ta självmord eller blivit utnyttjad. Men som en liten knäpp på näsan fick jag ju mig en ordentlig smäll strax innan jag klev in i det andra decenniet av mitt liv.

Jag och mina vänner från scouterna (+ David) spenderade födelsedagskvällen hemma hos mig. Jag hade slarvat ihop en daimtårta som blev riktigt god med tanke på min ambitionsnivå. Till denna drack vi mängder med vin och spelade sällskapsspel vilket var ett perfekt sätt att fira en speciell födelsedag.

Begreppet samhörighet har varit centralt sedan jag gjorde illa mig. Jag inser att de tillfällen som etsar sig fast i minnet för resten av livet är de tillfällen då vi tillsammans med andra upplever en känsla av tillhörighet. När familjemedlemmar enas efter ett trauma, när människor  i krissituationer samarbetar, när man äter tårta med vänner och känner att det bara är "just nu" som räknas.

Jag har landat. Det är ny värld som har uppenbarat sig och jag har nu efter snart två veckor här på RSS (Rehab Station Stockholm) börjat förstå innebörden av min olycka. Jag tror att jag faktiskt har börjat identifiera mig med mitt funktionshinder. Jag känner en samhörighet med rullstolsburna fast än jag kan gå. Jag ser på min omgivning med nya ögon och funderar varje dag mer än jag någonsin funderat förut. Det är stillsamt när dagens träning är avslutad... man hör sina egna tankar. Jag har funderat kring varför jag inte helt deppat ihop. Varför jag inte bryter ihop och grämer mig för att leva resten av livet som funktionsnedsatt?

Självklart beror det på att det går frammåt och att varje morgon bjuder på kraftigare och piggare ben. Men det beror också på att jag älskar utmaningar. Jag hoppade inte i skidbacken för att jag ville göra illa mig eller hade en djup dödslängtan. Jag kastade mig ut mot en dramatisk förändring av mitt liv därför att jag älskar äventyr. Min väg mot framtiden är inte längre kantad av en rad enformiga vardagsrutiner. Jag känner för första gången i mitt liv hur hela kroppen och sinnet har ett gemensamt mål att sträva mot. Det var bara någon månad innan olyckan som jag satt och kände mig olustig och uttråkad. Jag försökte komma på vad jag hade att se fram emot. Den känslan är bortblåst...

En annan känsla efter olyckan som lämnade mig omedelbart efter att den infann sig var ånger. "Varför hoppade jag?" "Varför måste jag alltid göra farliga och galna saker?" Och så vidare... Svaret är ju faktiskt: Det är den du är! Accepterar man att situationen man befinner sig i är ett resultat av ens personlighet blir det svårt att ångra något. Det var ju inte en dum slump, en fallande istapp eller en onödig halkolycka som knäckte ryggen på mig. Det var min essens, min hunger efter utmaningar.

Jag gör framsteg varje dag. Jag har hittat knep på hur man får upp fötterna i sängen genom att använda överkroppen som motvikt och svänga sig upp. Jag kan gå på toa och duscha själv...

Med mina gamla mått är framstegen skrattretande men jag förstår efter olyckan att en sak som allvarligare olyckor ger dig är en helt ny måttstock. Nya insikter över mätbara enheters meningslöshet. Jag förstår när jag ligger och stirrar ut över ett stockholm som kallsvettas att framsteg inte kan mätas i sträckor, gram eller påhittade mått. Det som är viktigt för kroppen och människan är inte att vara stark men att känna sig stark. Jag citerar Primo Levi

"...the sea's only gifts are harsh blows and, occasionally, the chance to feel strong. Now, I don't know much about the sea, but I do know that that's the way it is here. And I also know how important it is in life not necessarily to be strong but to feel strong, to measure yourself at least once, to find yourself at least once in the most ancient of human conditions, facing blind, deaf stone alone, with nothing to help you but your own hands and your own head..."

Och jag tror någonstans att den stora resan som jag vill viga mitt liv åt inte handlar om att transportera mig väldiga sträckor och spränga erövringar. Den stora resan handlar om mått som är stora men inte nödvändigtvis mätbara. Att möta livet och besegra utmaningar med ens kropp och sinne. Jag står fast vid min cykelresas mål men bugar i vördnad åt livets och kroppens nyckfulla begränsningar. Vi lär under rehabiliteringen se vilka hinder livet satt upp åt mig.

Klockan var strax efter ett på eftermiddagen den första Mars. Jag hade hoppat av liften för att prova på det lockande hoppet i något som kallades dogpark. Uppifrån såg det litet ut. Det var som att den evige äventyraren inuti mig förminskade den gigantiska snörampen som pekade sylvasst ut mot evigheten. Jag nickade mot pappa som trodde att jag drev med honom som jag brukade...

Nerförsbacken var brant och jag satsade allt jag hade. Kröp ihop till en liten boll och kände hur ruset av adrenalin ökade i förgrunden av den fjättrade rädslan. Rampen var allt annat än vad jag hade väntat mig. Den var karvad ur stenhård snö och bildade en tand som pekade rakt upp mot den molniga himlen. Jag kände hur hela min kropp komprimerades när jag befan mig i velodromen av skräck och märkte, till min förvåning, att hoppet pekade rakt uppåt. Det sista jag såg var den blåmålade linjen mot den vita sportlovshimlen...