Blogg

Dagarna i Dali passerade långsamt och jag började känna ett krypande behov av att komma vidare. Ni minns? Föregående blogginlägg? Jag hade kom tillbaka från Kung Fu klostret efter en veckas hårdträning. Det återstod 10 dagar på mitt kinesiska visum och jag hade mer än 800 km att cykla genom en kuperad djungelterräng. Jag kände mig frisk, stark och redo.

Jag och min Israeliska cykelkamrat Nitsan hade bestämt oss för att splitta inom bara några dagar och fortsätta söderut på egen hand. Vi lämnade dock vår lilla håla i Dali tillsammans efter att ha ätit en frukost bestående av importerad fransk ost med baguette. Den överväldigande smakupplevelsen som framkallades av den riktiga osten (första gången jag ätit riktig ost på länge) stannade kvar i munnen hela dagen.

 

Jag växlade till mig dollar och gjorde några sista justeringar på min cykel som efter 9 månader av cykling hade börjat se riktigt sliten ut. På frampakethållaren stirrade ett kranium från en jak emot mig. Ja, en aning smaklöst, men jag kunde inte låta bli att spänna fast huvudet på en död jak på min cykel. Då jag hittade huvudet mer än en månad tidigare i Gansu hade jag tyckt synd om den lilla skelettklumpen. Huvudet hade tillhört en liten kalv som verkade ha dött alltför tidigt. Jag föreställde mig hur jag med hjälp av en bit spännband kunde göra det döda djuret en tjänst. En fribiljett till första parkett på en världsresa. De tomma hålorna i kraniet där ett par vattniga jak ögon en gång suttit har sedan dess oavbrutet stirrat ner i asfalten och gruset på de vägar jag rullat över.

 

Mitt bakhjul var skevt efter att en eker spruckit och hela cykeln hade en knakande känsla över sig. Dessutom hade jag lyckats öka vikten på min packning med flera kg efter att jag köpt klätterutrustning och lite nya kläder. Då jag stod och tittade på cykeln började en känsla växa inom mig. En känsla av att allt detta. Allt detta. Det som blivit mitt liv under större delen av år 2011, snart skulle ta slut. Resan närmade sig sitt slut. Det var lite vemodigt men jag hade slutligen börjat förlika mig med tanken.

 

Efter den fantastiska frukosten bar det av söderut på en större väg som ledde oss över ett lägre pass. Det var en hög bergskam vars rygg vart täckt av små snurrande vindkraftverk. Trafiken var tät och vägen rätt enformig men så fort vi var över blev det genast mysigare. Solen sken och det var varmt. Vi hade en lång nerförsbacke som ringlade sig ner mot en plan floddal som fullständigt kryllade av små landremsor där lokalbefolkningen odlade grönsaker och levde av landet. Vägen var i bra skick och då jag anlände i byn på andra sidan åt jag en fantastisk lunch. Det var roligt och se att cykeln var ett utbrett transportmedel mellan byarna på landsbygden och jag hade ett par roliga kapplöpningar med både skolbarn och några stolta äldre män på knarriga cyklar utan växlar.

 

Det var inte ovanligt att man i Kina plötsligt hoppade till då en grupp lokalbor brände av några kilo smällare för att fira ett kalas eller något bröllop. Det hände ett par gånger då jag rullade över den platta vägen förbi de passerande orterna. Illaluktande rök med en svag stank av svavel steg upp mellan en samling hus. Det lät som om någon berusad kines just bemannat en luftvärnskanon.

 

Landskapet skulle sakta komma att genomgå en metamorfos. Förvandlas från det bördiga rislandskapet med sina gröna vågor till en djungel. Jag skulle långsamt komma att cykla på vägar som omringades av lianer och djungelterräng. Fuktig luft och märkliga oljud från fåglar och djur som bebodde den täta världen av träd och växter som kantade vägen. Men det skulle fortfarande dröja några dagar och jag njöt fortfarande av det mer överblickbara landskapet där bönder strosade runt i de klassiska "Kina-hattarna" och plockade ris.

På kvällen hittade vi en liten stad där vi för en ringa summa sov i ett hotellrum. Tältandet hade börjat bli ovanligt. Det var extremt svårt att hitta tältplatser utan att behöva plöja genom de tusentals kvadratkilometer av odlad jord som Yunnan täcktes av. Vi hade gjort några försök i norra Yunnan och lyckats ett par gånger men för det mesta parkerades cykeln längs kortändan i något snuskigt hotellrum. Engångstandborstar och rosa toalettpapper, kitschiga gardiner och en prostituerad kvinna som hade fullt upp med att tjäna pengar i ett "o klock room" på övervåningen. Det fanns en charm men jag saknade den fria känslan av att rulla ut i bushen och sova på mina egna villkor.

Mitt senaste blogginlägg avslutades i den stora metropolen Chengdu i Sichuan provinsen. Jag anlände efter några dagar av kyla och hårt trampande och skulle komma att stanna i staden i lite mer än en vecka. Det mysiga vandrarhemmet var för inbjudande och avslappnat för att jag skulle kunna motstå frestelsen att stanna och göra absolut ingenting i några dagar. Jag gjorde några cykelturer runt staden och kunde snabbt dra slutsatsen att Chengdu är precis som alla andra kinesiska storstäder, för stor för sitt eget bästa.

 

Under en cykeltur in i stadskärnan gjorde jag dock en spännande utflykt in i ett gammalt nerlagt hotell. Jag smet förbi en vakt som ointresserat stod utanför den fula byggnaden med sina krossade rutor. Inuti betongblocket kunde jag fritt vandra runt i korridorerna, spatsera in i de gamla hotellrummen där allt såg ut att ha lämnats i hast. I ett svagt upplyst rum stod en obäddad säng och i badrummet lag en tandborste med tandkräm bredvid handfatet. Jag vandrade runt i byggnaden och hörde någonstans innanför de kusliga väggarna en hostande man, en hemlös, som tagit tillflykt i ett av rummen. Efter en timmes rundvandring i huset cyklade jag vidare i jakt efter IKEA, min plan var att äta köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tyvärr hittade jag aldrig varuhuset och återvände på kvällen till den mjuka soffan i vandrarhemmet.

 

Jag träffade en av de roligaste cykeltyperna på resan nere i baren på vandrarhemmet. Chris, en engelsk cyklist i 40 års åldern som dedikerat sitt liv åt resande och bodde i ett tält på en campingplats utanför London de få månader om året som han inte satt på sin cykelsadel.

Efter min olycka lät jag tatuera ett enda ord på min underarm. Ordet "Fortsätt". Ett ord som för mig betyder väldigt mycket. En uppmuntran, en möjlighet, ett val. Flera gånger under min resa från att jag skadade mig till där jag är nu har jag stött på motgångar men har alltid övertalat mig själv att fortsätta följa mitt hjärta. Så länge jag brinner för det jag gör kommer jag fortsätta hålla på med det. Som ni läste i senaste inlägget har Oscar, en fantastik reskamrat och vän, åkt hem till Sverige. Ett moget val där han gjorde just det som många aldrig gör, han följde sitt hjärta. Att kämpa på med svåra besvär och problem utan någon glädje är att slösa bort livet. Då det stod klart att han skulle resa hem blev jag själv tvungen att titta inåt. Hur skulle resan fortsätta, vad ville jag göra? Hur skulle jag få ut så mycket som möjligt av min återstående tid på resan?

 

Jag tittade på mina kartor och på kalendern. Både jag och Oscar skall vara tillbaks till vildmarksmässan i mars nästa år vilket skulle ge mig tid fram till senast februari att cykla. Den första frågan jag ställde mig var huruvida jag verkligen ville cykla ensam genom öknen i en månad. Min stolthet och målsättning att cykla hela vägen stod och vägde mot det faktum att jag hellre ville upp i bergen igen och även hinna ta mig ner till sydostasien innan jag reste hem. Jag bestämde mig för att skippa cyklingen i Taklamakan öknen och istället ta tåg till Lanzhou i mitten av Kina och därifrån ta mig söderut genom provinserna Gansu, Sichuan och Yunnan för att slutligen cykla in i Laos och Thailand där jag tänkt mig avsluta resan i Bangkok.

 

Det var ett svårt val. Under hela resan har både jag och Oscar haft som mål att cykla varenda meter men allt eftersom tiden passerat har jag lärt mig inte bara mycket om världen och människor men också om mig själv. Att cykla ensam genom öknen bara för kilometernas skull vore att ljuga mig själv rakt i ansiktet. Jag ville tillbaks upp i bergen och även hinna se lite mer av världen innan jag återvände. Då beslutet var taget var det som om en stor tyngd lyftes ifrån mina axlar. Jag förstod kanske för första gången att riktig frihet inte bara handlar om att vara fristående ifrån andras val och beslut utan även att vara fri inombords.

Välkommna tillbaka! Efter ett långt uppehåll kan vi meddela att det längsta och hittills mest händelserika blogginlägget väntar på att få läsas. I det sista inlägget slutade berättelsen i Bukhara en sidenvägsstad i Uzbekistan där vi tillslut hittade ett hotell att vila upp oss i. Någonstans i Bukhara började också en lång ihärdig period av magsjuka som skulle förfölja oss i veckor.

 

Vi satt uppe på ett tak med utsikt över staden. De väldiga blåa kupolerna på moskéerna skimmrade i solnedgången medan vi åt middag tillsammans med en grupp andra cyklister, bland annat Philip och Herbert som vi för tredje gången stött på under vår resa. Oscar tappade genast matlusten och vandrade raskt hemåt för att falla ihop utmattad på hotellrummet. Vi skulle aldrig få veta precis vad det var men det verkade som att magsjukan vandrade mellan oss i intervaller. Efter att ha vilat upp sig kände sig Oscar lite bättre och eftersom vi återigen var pressade av visum började vi cykla.

All right! Back on track!

 

Vi stod på bussterminalen i Tehran i ett kaos av människor med varsin fullpackad cykel med bara 5 dagar kvar på vårat visum i Iran. Att ta sig med buss, tre personer med varsin cykel, från Tehran till Mashad gick relativt smärtfritt förutom att vi blev ovänner med personalen på bussen och hade vansinnigt svårt att sova. Det började på bussterminalen där vi började dividera kring huruvida det var rimligt att vi skulle behöva betala dubbla priset för att få med oss våra cyklar. Efter att ha hämtat en chef av något slag som liksom många andra i mellanöstern hade ett rätt häftigt kroppsspråk och en högljudd stämma förlorade vi tvisten och fick jämfört med våra medresenärer på bussen betala dubbelt så mycket för våra biljetter.

 

Bussresan var i övrigt också en aning obehaglig och det kändes ovant att transporteras med hjälp av en motor. Allt gick så vansinnigt snabbt. Man såg landskapet rusa förbi utanför fönstret. En röra av sand, berg och ljus som blandades ihop till ett töcken som man aldrig riktigt hann ofamna. Kanske som att försöka vidröra ett litet skört barn i kuvös. Bakom en glasruta, inkapslat långt bortom räckhåll. Det var på så sätt en upplevelse att för en gångs skull inte sitta på sadeln.

 

Vi hann reflektera lite kring motordrivna fordon. De är utan tvekan extremt viktiga för vår infrastruktur men deras största fördel utgör också deras svaghet. Det faktum att de är effektiva. Effektiva saker bryr sig inte om att vi människor vill höra ljudet av syrsor, de bryr sig inte om att vi vill känna den svaga lukten av hembakat bröd från en upplyst bondgård. Fordon bryr sig inte om att vi med våra sinnen vill fånga ett landskap, bemöta barnskaror med glada vinkningar eller stanna en sekund för att få en saftig melon i knät av en vänlig Iranier. I bilreklamer ser vi strömlinjeformade bilar dundra genom vackra landskap för att korsa friska bergsforsar eller klättra upp för höga branter i något fjärran drömlandskap. Men sanningen är att en bil aldrig någonsin (tack gode gud) kommer kunna förena oss människor med naturen.

 

PÃ¥ bussen visades iranska dokusÃ¥por pÃ¥ högsta volym. Överspelade med fantastiskt dÃ¥lig humor. Bussen anlände slutligen till Mashad klockan 10 pÃ¥ förmiddagen. Efter att ha packat ihop vÃ¥ra saker och lyckats hitta vägen in mot stan tog det oss bara en halvtimme att hitta det ”vandrarhem” vi letade efter. Vi välkommnades av Vali en lite speciel men omÃ¥ttligt vänlig matthandlare i Mashad som för ringa 70 kr bjöd pÃ¥ rikliga mängder med mat samt sovplatser pÃ¥ hans utrullade mattor i trädgÃ¥rden. Han hade nÃ¥got härligt i blicken och talade perfekt engelska. Vi bjöds genast pÃ¥ Te och träffade Ã¥terigenett par andra lÃ¥ngfärdscyklister som vi mött tidigare i Iran.

 

Vi hade hittat en liten lonelyplanet med information om centralasien och satt och läste om Turkmenistan när vi läste vår dödsdom.

 

”Only the insane or the deeply unfortunate find themselves in turkmenistan in July or August”

 

Det stod tydligt och klart. Det var förutbestämt. Den otroliga hettan i Turkmenistan skulle utan tvekan leda till kroppslig härdsmälta. Vi skulle i de torra sanddynorna dö törstiga och fullständigt utmattade av den vansinniga hettan. Vilken av de tvÃ¥ kategorierna vi tillhörde var dock mindre klart. Var vi ”deeply unfortunate” eller ”insane”. Vi funderade ett litet tag och kom fram till att vi nog var lite av bÃ¥da.

 

Efter två nätter i Mahad bar det av mot gränsen. Vi lämnade staden med en snabbt annalkande skymning på gång. Efter 20 km förvandlades sanden till guld och solen klamrade sig fast vid en högrest skorsten till ett kärnkraftverk. De kärnkraftverk som väckt så mycket motstånd i väst, nu stod den typiskt formade, breda skorstenen där i det gula ljuset och såg vansinnigt oskyldig ut. Vi rullade ut sovsäckarna bakom en ruin till en gammal Karavanseray (en viloplats för de hundratals karavaner som passerat området sedan urminnes tider).

 

Följande morgon började vi cykla tidigt för att undkomma den värsta värmen. Vägen var för det mesta spikrak och bjöd inte på särskilt vacker utsikt men med ett par stopp vid moskeer och andra rastplatser blev cyklingen ändå helt ok. Vi blev två gånger bjudna på melon av ett par Iranier som rusade ut ur en bil. Eftersom melonerna vägde mer än 5 kg vardera såg vi till att äta upp de så fort som möjligt för att slippa bära på de. I den torra hettan smakade de fantastiskt och vi sölade ner oss själva ordentligt i den ljusröda melonsaften. Motvindarna blev tuffare mot eftermiddagen och vi fick anstränga oss rejält för att ens lyckas ta oss fram i nerförsbackarna. Mot slutet av dagen närmade vi oss ett lägre bergspass och en by som låg tillrättalagd i bergets skugga. I den utdragna uppförsbacken kändes det som att cykla i sand och vi var rejält slutkörda när vi rullade in i byn vid bergets fot. Nyfikna människor samlades i sedvanlig ordning för att hälsa oss välkomna och vi blev rätt förvånade när den Iranska polisen erbjöd oss sovplats på en skolgård i byn. Nudlar och köttfärssås på konservburk intogs som kvällsmål och när natten var kommen kunde vi somna, hopkrupna i porten på den sommarstängda skolbyggnaden.

 

Följande morgon tog vi bergspasset till frukost och kunde stirra ut över sanddynorna och de trubbiga bergssidorna i morgonljuset. Nerförsbacken på andra sidan var trevlig och så fort vi kom ner i det vågiga landskapet av sten och berg hade vi vindskugga, något vi uppskattade efter gårdagens påfrestande cykling. Efter några gupp i vägen och mer än 6000 km av hårt cyklande gav Oscars sadel upp och bröts sönder i fästet, varför det blev i princip omöjligt för honom att cykla vidare. Vid sidan av vägen syntes allt fler gamla ruiner och utposter från sidenvägen. Vi var alla riktigt peppade på att få se lite kameler men fick vänta med det till Turkmenistan.

 

Efter att Oscar hade cyklat stÃ¥ende i nÃ¥gra kilometer nÃ¥dde vi en liten by där en grupp iranska killar hjälpte oss med Oscars sadel. När vi ville betala den ena killen som verkade jobba i en motorcykelverkstad ville han ha ett par solglasögon. Vi erbjöd honom tvÃ¥ olika modeller, ett par färglada wayfares frÃ¥n Ã…hlens och ett par billiga pilotbrillor vi köpt i Bucarest. Han tackade nej till bÃ¥da och mumlade nÃ¥got om ”Amerika model” innan han bestämde sig för att han gjort jobbet gratis. Vi tackade sÃ¥ mycket och cyklade vidare ut mot öppnare vidder där vinden Ã¥terigen slet tag i oss och gjorde cyklingen hundra gÃ¥nger svÃ¥rare.

 

Efter en hel dag av cykling var vi framme i gränsstaden Sarakhs där vi köpte upp våra sista iranska rialer på nudlar och proviant. Vi åt middag på en liten restaurang och bad om lov att få sova på en bussterminal mellan två filer. En man som verkade ha någon typ av anknytning till bussterminalen tittade på oss med en skum blick innan han enkelt ryckte på axlarna och nickade som svar. Vi smällde upp tälten på den lilla gräsplätten och somnade med innehållet från varsin chipspåse i magen.

 

Följande morgon begav vi oss genast till gränsen för att pÃ¥börja en 3,5 timmar lÃ¥ng byrÃ¥kratisk process. Gränspersonalen pÃ¥ den Iranska sidan tittade in i tre slumpmässigt utvalda väskor, men ansträngde sig inte särskilt för att söka igenom innehÃ¥llet utan stirrade tafatt ner i väskorna och sade enkelt ”OK” varpÃ¥ vi fick vÃ¥r utresestämpel i passen. Efter det trädde vi över gränsen för att bege oss mot den Turkmenistanska gränsstationen. Det var som att komma in i en helt ny värld. Den första vakten som kollade vÃ¥ra pass var fet, sÃ¥g ut att ha rysk bakgrund och hade hela munnen full med guldtänder. Skärpet till hans kakifärgade pyjamas skar in i magen och han nickade kort efter att ha tagit en liten kik i vÃ¥ra pass. Vi fortsatte till en barackliknande byggnad som inte verkade ha renoverats sedan landet utropats till en socialistisk sovjetrepublik 1923. En ung kille med dollartecken i blicken visade oss in i ett väntrum där vi fick avancerade deklarationsformulär pÃ¥ ryska att fylla i med hjälp av en invecklad guide som satt uppklistrad pÃ¥ väggen. En läkare som vi först tog för en slaktare spankulerade runt i korridoren. Han hade inga strumpor och bar ett par badtofflor under den lÃ¥nga läkarrocken. Ansiktet var grovt och att döma av storleken pÃ¥ hans köttiga näsa hade han under sin livstid konsumerat otaliga liter alkohol, förmodligen i sin renaste form. Han hade guldtänder i sitt galna flin och vi log lite forcerat när han skämtade om att vi skulle fÃ¥ ta varsin spruta. ”Tänk om han menade allvar?” Vi han inte fundera mer kring huruvida vi skulle behöva ta en spruta av en galen Turkmensk doktor innan en vakt kom in och bad oss betala gränsavgiften pÃ¥ 12 dollar. Vi hade hört talas som detta och räckte över sedlarna och fick ett kvitto. NÃ¥gra minuter senare blev vi dock indragna ensamma med vakten i ett rum där han pÃ¥stod att vi skulle betala 5 dollar extra per person. Vi funderade lite och sÃ¥g ut som att vi inte förstod, vi fortsatte fylla i det kryptiska deklarationsformuläret för att en minut senare Ã¥terigen bli avbrutna av samma vakt som Ã¥terigen bad oss betala 5 extra dollar per person. Vi räckte över 20 dollar i hopp om att fÃ¥ tillbaks växel. De förhoppningarna grusades när vakten tittade sig lite nervöst omkring och knölade ner sedeln i bröstfickan och muttrade nÃ¥got om att vi var klara med deklarationen. Han slet vÃ¥ra papper ur händerna pÃ¥ oss och tvingade oss vidare in i nästa rum där en gigantisk röntgenapparat väntade pÃ¥ att skanna alla vÃ¥ra väskor. Vakten som var pÃ¥ bra humör och 20 dollar rikare lät oss dock passera apparaten utan nÃ¥gra fler kontroller och välkomnade oss till Turkmenistan. Efter 3,5 timmar hade vi inte bara passerat den hittills mest kluriga gränsövergÃ¥ngen utan även betalat resans första muta till den korrupte vakten.

 

Turkmenistan var som sagt i flera avseenden ett helt annat land. Plötsligt såg vi kvinnor i åtsittande kläder och utsläppt hår spatsera längs med vägarna och i butikerna kunde man återigen köpa öl och sprit. Alla, verkligen alla, hade dessutom glittrande guldtänder i käften. När vi kom in i den första byn började vi leta efter en bank och blev hänvisade till en skruttig barack utanför vilken en rödsprängd man i vaktuniform stod och kisade i solen.

 

”Bank?”

”DA”

 

Han pekade in i den dunkla trälådan som liknade ett provisoriskt hem för ett gäng byggarbetare. Där inne lyckades vi till sist växla till oss den nya valutan: Manat. Vi fortsatte med målet att ta varsin glass innan vi påbörjade den långa cyklingen ut i den tomma öknen. Utanför en kiosk blev vi utsatta för ficktjuveri av några fattiga barn. De lyckades i ett oövervakat ögonblick tömma luften på ett av våra däck. Ett ganska planlagt och sofistikerat knep. När vi lämnade butiken ropade en av pojkarna att vi hade punka och vi stannade för att bekräfta att det verkade stämma. Pojkarna ville hjälpa oss och föreslog att vi ledde cyklarna till en byggnad vid sidan om vägen men vi började ana oråd och begav oss därför tillbaks till butiken där vi tänkte att vi hade bättre översikt över vår packning. En av killarna som jobbade i butiken anade vad som höll på att hända och gick ut och spöade upp en av de yngre pojkarna. Med blod rinnande ur näsan lunkade han gråtande därifrån. Scenariot fick oss och må en aning dåligt och vi bestämde oss för att lämna staden så fort som möjligt och var 20 minuter senare på väg ut i öknen. Det var då vi upptäckte att en av pojkarna lyckats stjäla Emils multiverktyg i ett oövervakat ögonblick.

 

Öknen var tuff och vi insåg rätt snabbt att cyklingen skulle bli extremt påfrestande i och med den vansinniga temperaturen men framför allt de extrema motvindar som kastades emot oss. Det gick långsamt och förutom att vi för första gången såg ett par kameler stå och äta buskar vid sidan om vägen var cyklingen monoton och slitsam. Ett par kraftiga tromber fångade också vår uppmärksamhet och de avlånga virvelvindarna kastade upp höga pelare av sand i den varma luften. Det såg ut precis som på film bortsett från att det saknades personbilar och döda människokroppar i den höga virveln av dam och bråte.

 

Efter en polikontroll och oavbrutet cyklande i motvind säckade vi ihop vid en liten vattenkanal som utgjorde en oas i det annars torra landskapet. Vi passade på att laga lite mat och drack te och fikade med ett par turkmenska lastbilshaufförer. Vi insåg att vi aldrig skulle klara att korsa öknen på de 5 dagar som vårt visum krävde i de starka motvindarna och bestämde oss därför för att byta taktik och cykla på morgonen och natten när det var så gott som vindstilla. Det funkade bra och öknen som för det mesta kan te sig väldigt långtråkig och odynamisk fick ett eget liv de sista timmarna kring solnedgången. Vinden lade sig som en svag bris i sanden och de taggiga ökenbuskarna vajade avslappnat i den svalare luften. Miljontals dammpartiklar och sandkorn hade under dagen kastats upp i luften och i kvällssolen blev ljuset helt magiskt. När solen rundade jordens krökning och de sista solstrålarna hängde kvar vid kanten hände något. Med hjälp av dammet i atmosfären lyckades solstrålar som annars hade sprängt sig ut förbi jordklotet och försvunnit i rymden böjas tillbaka. De förlorade solstrålarna som vid en vanlig solnedgång försvinner ut i tomheten kastades tillbaka till jorden och gav himmelen en klar lila färg. Helt fenomenalt! Hela himmelen var en enda regnbåge!

 

Vi cyklade på in i natten och blev till sist inbjudna av ett ungt par som erbjöd oss att sova i deras ökenhydda. Den utgjorde ett provisoriskt boende för familjen medan de byggde ett nytt hus. Vi sov som stockar och cyklade vidare nästa dag med nya krafter. Cyklingen blev rätt snabbt enformig och hela vägen till staden Mari cyklade vi i motvindar som vanligt. Mari var en speciell stad med sjaviga byggnader från sovjettiden blandat med fenomenala palats och monument täckta i guld och mossaik. Vägarna blev för första gången i Turkmenistan helt ok och vi kunde därför pressa vidare in i natten för att somna på en åker 3 mil norr om staden.

 

Morgonen efter vaknade vi av att en hjord kameler kom förbipromenerande. Väldigt exotiskt tänkte vi. Eftersom solen steg snabbt var vi dock tvungna att bryta upp tidigt trots den sena kvällen dagen innan. Vi cyklade genom ett par byar där kvinnor på fälten vinkade åt oss. Vi blev även bjudna på ett par riktigt saftiga tomater vid vägkanten. Därefter följde hård cykling genom värmen och ett par längre stopp runt lunchtid vid ensamma ökenutposter i det tysta havet av sand. I mörkret passerade vi en poliskontroll och blev tillsagda att vi måste ha starkare lampor för att få cykla under natten. Vi dividerade tillräckligt länge för att polisen skulle ge sig och släppa oss vidare. Den natten sov vi bakom en sanddyna.

 

Efter det följde ytterligare en dag av cykling genom ett oändligt landskap av sand, sand och sand. Ett outtröttligt landskap som aldrig verkade ta slut. Förståndet bröts snabbt ner. Man blev galen och visste inte längre om man cyklade samma väg sträcka om och om igen eller om man faktiskt kom någon vart. Som en följd av värmen, den torra luften och vår magra diet började vi båda blöda näsblod stup i kvarten. Blodet rann ner över munnen och ner på cykeln. Vi sket i att torka bort det och lät den röda sörjan koagulera i den stekheta värmen på 50 grader. Blodet stelnade som ägg i en stekpanna och när vi utmattade satte oss på en bänk utanför en liten ökenutpost stirrade ägaren på oss som som vi var förrymda fångar. Den fjärde och sista natten i Turkmenistan sov vi återigen bakom en sanddyn och stirrade upp på den utan tvekan kraftigaste stjärnhimmlen under resan. Mitt ute i öknen långt borta från ljusföroreningar.

 

Den sista dagen blev stressigare än vi först trott och efter en kort visit i Turkmenabat där vi köpte upp våra sista pengar på glass och läsk fortsatte vi mot gränsen. Gränsen stängde 16.30 varför vi blev tvungna att cykla under de varmaste timmarna. Efter ytterligare en avancerad gränsövergång med utförlig genomgång av vårt bagage och massor av papper att fylla i var vi slutligen i Uzbekistan efter 5 dagar öken. Vi kan nog alla hålla med om att det inte fanns något riktigt nöje i cyklingen. Det var en rolig upplevelse och ett bevis på att envishet egentligen är det enda som behövs för att genomföra något men med facit i hand kan man nog säga att Turkmenistan är ett land man med all rätt kan ta tåget igenom om man inte bestämt måste cykla. Tågbiljetten kostar bara 3 Euro fick vi höra från ett par cyklister som gav upp efter 2 dagar av lidande.

 

I Uzbekistan kände vi oss genast rika igen eftersom 3 kronor motsvarar 1000 SUM. Och inte nog med det är även 1000 SUM deras högsta valör i sedlar vilket innebär att vi alla efter ett besök hos svartväxlaren gick iväg med en påse med sedelbuntar. Vi sov precis efter gränsen och tog ett nattdopp i en bäck. Tyvärr kunde vi inte njuta i mer än 20 minuter innan hela Uzbekistans myggbestånd hade upptäckt var vi befann oss. Emil fick panik och fumlade runt bland taggbuskarna för att slå upp sitt tält. Efter ett halvhjärtat försök somnade han i en hög av tältduk medan Oscar och Manfred båda genomled natten och vaknade med ett stort antal myggbett på kroppen.

 

Den andra dagen cyklade vi hela vägen till den gamla sidenvägsstaden Bukhara. På vägen dit drack vi en mörkbrun maltdryck som ett par kvinnor sålde vid vägkanten. Jorden blev bördigare än den varit i Turkmenistan och luften blev fuktigare. När vi rullade in i Bukhara sent på kvällen var det fortfarande 30 grader varmt och vi kunde förundras över den otroligt vackra stadskärnan med sina otaliga moskeer och bazarer. Vi knackade på hos en man som vi hört hyrde ut rum centralt i staden och möttes efter några minuter av knackande av en halvnaken ryss med vitt hår på bröstet. Hans ena hörntand var av guld och med sitt bakkammade stripiga hår såg han ut som en sovjetisk bov ur någon gammal james bond film. Huset vi fick bo i var helt fenomenalt. Byggt på 1400 talet med snidade träpelare som höll upp mosaikprydda tak i sten. Bekvämligheterna vad dock inte lika utvecklade varför vi bytte till ett lite finare hotell efter 2 nätter.

 

De resterande dagarna i staden spenderade vi åt lite fix av cyklar och återförening med långfärdscyklister vi mött tidigare under resan.

 

För tillfället sitter vi i Tajikistans huvudstad Dushanbe men har väldigt begränsad åtkomst till internet och tyvärr för lite tid varför vi tänkt skriva ner resten av vår resa tillsammans med vår reseberättelse från Tajikistan i nästa blogginlägg som förhoppningsvis kommer upp i mitten på September då vi anlänt till Kashgar.

 

Vi vill annars passa på att tacka våra sponsorer The North Face som skickat ner ett par skaljackor och fleceetröjor som vi med stor sannolikhet kommer använda flitigt uppe i de höga bergen i Tajikistan.

 

Företaget Coolmate sponsrade även oss med varsin kylväst som man doppar i vatten och som kyler ner kroppen i flera timmar. Vi tänkte först att produkten var en aning onödig men kan faktiskt erkänna att konceptet är fenomenalt. Vi använde alla tre dessa flitigt i ökenpartierna. Kolla in deras hemsida för mer info: www.coolmate.se

 

Som många säkert märkt har vår SPOT som uppdaterar vår position på hemsidan inte varit aktiverad särskilt mycket de senaste dagarna. Detta beror på att batterierna tagit slut och vi jobbar hårt med att hitta nya och hoppas på att ni kommer kunna följa vår resa genom bergen den kommande månaden.

 

Och för er som också undrar varför vi inte uppdaterat galleriet särskilt väl kan vi bara skylla på internetuppkopplingen i dessa länder och hoppas helt enkelt att vi får upp fler bilder inom kort.