Okok! Jag får erkänna att jag varit dålig på att uppdatera hemsidan. Senast vi hördes av var jag i Vientienne (Laos) strax efter julafton. De senaste månaderna har kanske på vissa sätt varit de mest händelserika under hela resan. Här följer det avslutande blogginlägget om cykelresan från Stockholm till Bangkok.

Att fira jul i en fuktig och varm stad längs med Mekong floden kändes märkligt. Hur mörkt och trist än vintern kan kännas hemma i Sverige så finns det något magiskt över en snöig och kall jul. Jag spenderade några dagar i den ganska tråkiga huvudstaden Vientienne som liksom det mesta i Laos kändes väldigt liten. Efter några långpromenader och cykelturer kände jag att det inte fanns särskillt mycket spännande kvar att se. Jag fick tag på mitt Thailändska visum rätt fort och lämnade Laos så fort jag fått visumet i handen på ambassaden.

När jag var på väg ut ur Vientienne frågade jag folk åt vilket håll Thailand låg och de pekade mig i riktningen mot "vänskaps bron" som utgjorde gränsstationen mellan de båda länderna och tog mig över den breda och gulbruna mekongfloden.

Ett par skyltar förklarade snart att jag skulle börja cykla enligt vänstertrafik. En lite spännande övergång som krävde viss konsentration från min sida.

Dagarna i Dali passerade långsamt och jag började känna ett krypande behov av att komma vidare. Ni minns? Föregående blogginlägg? Jag hade kom tillbaka från Kung Fu klostret efter en veckas hårdträning. Det återstod 10 dagar på mitt kinesiska visum och jag hade mer än 800 km att cykla genom en kuperad djungelterräng. Jag kände mig frisk, stark och redo.

Jag och min Israeliska cykelkamrat Nitsan hade bestämt oss för att splitta inom bara några dagar och fortsätta söderut på egen hand. Vi lämnade dock vår lilla håla i Dali tillsammans efter att ha ätit en frukost bestående av importerad fransk ost med baguette. Den överväldigande smakupplevelsen som framkallades av den riktiga osten (första gången jag ätit riktig ost på länge) stannade kvar i munnen hela dagen.

Jag växlade till mig dollar och gjorde några sista justeringar på min cykel som efter 9 månader av cykling hade börjat se riktigt sliten ut. På frampakethållaren stirrade ett kranium från en jak emot mig. Ja, en aning smaklöst, men jag kunde inte låta bli att spänna fast huvudet på en död jak på min cykel. Då jag hittade huvudet mer än en månad tidigare i Gansu hade jag tyckt synd om den lilla skelettklumpen. Huvudet hade tillhört en liten kalv som verkade ha dött alltför tidigt. Jag föreställde mig hur jag med hjälp av en bit spännband kunde göra det döda djuret en tjänst. En fribiljett till första parkett på en världsresa. De tomma hålorna i kraniet där ett par vattniga jak ögon en gång suttit har sedan dess oavbrutet stirrat ner i asfalten och gruset på de vägar jag rullat över.

Mitt bakhjul var skevt efter att en eker spruckit och hela cykeln hade en knakande känsla över sig. Dessutom hade jag lyckats öka vikten på min packning med flera kg efter att jag köpt klätterutrustning och lite nya kläder. Då jag stod och tittade på cykeln började en känsla växa inom mig. En känsla av att allt detta. Allt detta. Det som blivit mitt liv under större delen av år 2011, snart skulle ta slut. Resan närmade sig sitt slut. Det var lite vemodigt men jag hade slutligen börjat förlika mig med tanken.

Efter den fantastiska frukosten bar det av söderut på en större väg som ledde oss över ett lägre pass. Det var en hög bergskam vars rygg vart täckt av små snurrande vindkraftverk. Trafiken var tät och vägen rätt enformig men så fort vi var över blev det genast mysigare. Solen sken och det var varmt. Vi hade en lång nerförsbacke som ringlade sig ner mot en plan floddal som fullständigt kryllade av små landremsor där lokalbefolkningen odlade grönsaker och levde av landet. Vägen var i bra skick och då jag anlände i byn på andra sidan åt jag en fantastisk lunch. Det var roligt och se att cykeln var ett utbrett transportmedel mellan byarna på landsbygden och jag hade ett par roliga kapplöpningar med både skolbarn och några stolta äldre män på knarriga cyklar utan växlar.

Det var inte ovanligt att man i Kina plötsligt hoppade till då en grupp lokalbor brände av några kilo smällare för att fira ett kalas eller något bröllop. Det hände ett par gånger då jag rullade över den platta vägen förbi de passerande orterna. Illaluktande rök med en svag stank av svavel steg upp mellan en samling hus. Det lät som om någon berusad kines just bemannat en luftvärnskanon.

Landskapet skulle sakta komma att genomgå en metamorfos. Förvandlas från det bördiga rislandskapet med sina gröna vågor till en djungel. Jag skulle långsamt komma att cykla på vägar som omringades av lianer och djungelterräng. Fuktig luft och märkliga oljud från fåglar och djur som bebodde den täta världen av träd och växter som kantade vägen. Men det skulle fortfarande dröja några dagar och jag njöt fortfarande av det mer överblickbara landskapet där bönder strosade runt i de klassiska "Kina-hattarna" och plockade ris.

På kvällen hittade vi en liten stad där vi för en ringa summa sov i ett hotellrum. Tältandet hade börjat bli ovanligt. Det var extremt svårt att hitta tältplatser utan att behöva plöja genom de tusentals kvadratkilometer av odlad jord som Yunnan täcktes av. Vi hade gjort några försök i norra Yunnan och lyckats ett par gånger men för det mesta parkerades cykeln längs kortändan i något snuskigt hotellrum. Engångstandborstar och rosa toalettpapper, kitschiga gardiner och en prostituerad kvinna som hade fullt upp med att tjäna pengar i ett "o klock room" på övervåningen. Det fanns en charm men jag saknade den fria känslan av att rulla ut i bushen och sova på mina egna villkor.

Mitt senaste blogginlägg avslutades i den stora metropolen Chengdu i Sichuan provinsen. Jag anlände efter några dagar av kyla och hårt trampande och skulle komma att stanna i staden i lite mer än en vecka. Det mysiga vandrarhemmet var för inbjudande och avslappnat för att jag skulle kunna motstå frestelsen att stanna och göra absolut ingenting i några dagar. Jag gjorde några cykelturer runt staden och kunde snabbt dra slutsatsen att Chengdu är precis som alla andra kinesiska storstäder, för stor för sitt eget bästa.

Under en cykeltur in i stadskärnan gjorde jag dock en spännande utflykt in i ett gammalt nerlagt hotell. Jag smet förbi en vakt som ointresserat stod utanför den fula byggnaden med sina krossade rutor. Inuti betongblocket kunde jag fritt vandra runt i korridorerna, spatsera in i de gamla hotellrummen där allt såg ut att ha lämnats i hast. I ett svagt upplyst rum stod en obäddad säng och i badrummet lag en tandborste med tandkräm bredvid handfatet. Jag vandrade runt i byggnaden och hörde någonstans innanför de kusliga väggarna en hostande man, en hemlös, som tagit tillflykt i ett av rummen. Efter en timmes rundvandring i huset cyklade jag vidare i jakt efter IKEA, min plan var att äta köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tyvärr hittade jag aldrig varuhuset och återvände på kvällen till den mjuka soffan i vandrarhemmet.

Jag träffade en av de roligaste cykeltyperna på resan nere i baren på vandrarhemmet. Chris, en engelsk cyklist i 40 års åldern som dedikerat sitt liv åt resande och bodde i ett tält på en campingplats utanför London de få månader om året som han inte satt på sin cykelsadel.

Efter min olycka lät jag tatuera ett enda ord på min underarm. Ordet "Fortsätt". Ett ord som för mig betyder väldigt mycket. En uppmuntran, en möjlighet, ett val. Flera gånger under min resa från att jag skadade mig till där jag är nu har jag stött på motgångar men har alltid övertalat mig själv att fortsätta följa mitt hjärta. Så länge jag brinner för det jag gör kommer jag fortsätta hålla på med det. Som ni läste i senaste inlägget har Oscar, en fantastik reskamrat och vän, åkt hem till Sverige. Ett moget val där han gjorde just det som många aldrig gör, han följde sitt hjärta. Att kämpa på med svåra besvär och problem utan någon glädje är att slösa bort livet. Då det stod klart att han skulle resa hem blev jag själv tvungen att titta inåt. Hur skulle resan fortsätta, vad ville jag göra? Hur skulle jag få ut så mycket som möjligt av min återstående tid på resan?

Jag tittade på mina kartor och på kalendern. Både jag och Oscar skall vara tillbaks till vildmarksmässan i mars nästa år vilket skulle ge mig tid fram till senast februari att cykla. Den första frågan jag ställde mig var huruvida jag verkligen ville cykla ensam genom öknen i en månad. Min stolthet och målsättning att cykla hela vägen stod och vägde mot det faktum att jag hellre ville upp i bergen igen och även hinna ta mig ner till sydostasien innan jag reste hem. Jag bestämde mig för att skippa cyklingen i Taklamakan öknen och istället ta tåg till Lanzhou i mitten av Kina och därifrån ta mig söderut genom provinserna Gansu, Sichuan och Yunnan för att slutligen cykla in i Laos och Thailand där jag tänkt mig avsluta resan i Bangkok.

Det var ett svårt val. Under hela resan har både jag och Oscar haft som mål att cykla varenda meter men allt eftersom tiden passerat har jag lärt mig inte bara mycket om världen och människor men också om mig själv. Att cykla ensam genom öknen bara för kilometernas skull vore att ljuga mig själv rakt i ansiktet. Jag ville tillbaks upp i bergen och även hinna se lite mer av världen innan jag återvände. Då beslutet var taget var det som om en stor tyngd lyftes ifrån mina axlar. Jag förstod kanske för första gången att riktig frihet inte bara handlar om att vara fristående ifrån andras val och beslut utan även att vara fri inombords.

Välkommna tillbaka! Efter ett långt uppehåll kan vi meddela att det längsta och hittills mest händelserika blogginlägget väntar på att få läsas. I det sista inlägget slutade berättelsen i Bukhara en sidenvägsstad i Uzbekistan där vi tillslut hittade ett hotell att vila upp oss i. Någonstans i Bukhara började också en lång ihärdig period av magsjuka som skulle förfölja oss i veckor.

Vi satt uppe på ett tak med utsikt över staden. De väldiga blåa kupolerna på moskéerna skimmrade i solnedgången medan vi åt middag tillsammans med en grupp andra cyklister, bland annat Philip och Herbert som vi för tredje gången stött på under vår resa. Oscar tappade genast matlusten och vandrade raskt hemåt för att falla ihop utmattad på hotellrummet. Vi skulle aldrig få veta precis vad det var men det verkade som att magsjukan vandrade mellan oss i intervaller. Efter att ha vilat upp sig kände sig Oscar lite bättre och eftersom vi återigen var pressade av visum började vi cykla.