Dagarna i Dali passerade långsamt och jag började känna ett krypande behov av att komma vidare. Ni minns? Föregående blogginlägg? Jag hade kom tillbaka från Kung Fu klostret efter en veckas hårdträning. Det återstod 10 dagar på mitt kinesiska visum och jag hade mer än 800 km att cykla genom en kuperad djungelterräng. Jag kände mig frisk, stark och redo.

Jag och min Israeliska cykelkamrat Nitsan hade bestämt oss för att splitta inom bara några dagar och fortsätta söderut på egen hand. Vi lämnade dock vår lilla håla i Dali tillsammans efter att ha ätit en frukost bestående av importerad fransk ost med baguette. Den överväldigande smakupplevelsen som framkallades av den riktiga osten (första gången jag ätit riktig ost på länge) stannade kvar i munnen hela dagen.

Jag växlade till mig dollar och gjorde några sista justeringar på min cykel som efter 9 månader av cykling hade börjat se riktigt sliten ut. På frampakethållaren stirrade ett kranium från en jak emot mig. Ja, en aning smaklöst, men jag kunde inte låta bli att spänna fast huvudet på en död jak på min cykel. Då jag hittade huvudet mer än en månad tidigare i Gansu hade jag tyckt synd om den lilla skelettklumpen. Huvudet hade tillhört en liten kalv som verkade ha dött alltför tidigt. Jag föreställde mig hur jag med hjälp av en bit spännband kunde göra det döda djuret en tjänst. En fribiljett till första parkett på en världsresa. De tomma hålorna i kraniet där ett par vattniga jak ögon en gång suttit har sedan dess oavbrutet stirrat ner i asfalten och gruset på de vägar jag rullat över.

Mitt bakhjul var skevt efter att en eker spruckit och hela cykeln hade en knakande känsla över sig. Dessutom hade jag lyckats öka vikten på min packning med flera kg efter att jag köpt klätterutrustning och lite nya kläder. Då jag stod och tittade på cykeln började en känsla växa inom mig. En känsla av att allt detta. Allt detta. Det som blivit mitt liv under större delen av år 2011, snart skulle ta slut. Resan närmade sig sitt slut. Det var lite vemodigt men jag hade slutligen börjat förlika mig med tanken.

Efter den fantastiska frukosten bar det av söderut på en större väg som ledde oss över ett lägre pass. Det var en hög bergskam vars rygg vart täckt av små snurrande vindkraftverk. Trafiken var tät och vägen rätt enformig men så fort vi var över blev det genast mysigare. Solen sken och det var varmt. Vi hade en lång nerförsbacke som ringlade sig ner mot en plan floddal som fullständigt kryllade av små landremsor där lokalbefolkningen odlade grönsaker och levde av landet. Vägen var i bra skick och då jag anlände i byn på andra sidan åt jag en fantastisk lunch. Det var roligt och se att cykeln var ett utbrett transportmedel mellan byarna på landsbygden och jag hade ett par roliga kapplöpningar med både skolbarn och några stolta äldre män på knarriga cyklar utan växlar.

Det var inte ovanligt att man i Kina plötsligt hoppade till då en grupp lokalbor brände av några kilo smällare för att fira ett kalas eller något bröllop. Det hände ett par gånger då jag rullade över den platta vägen förbi de passerande orterna. Illaluktande rök med en svag stank av svavel steg upp mellan en samling hus. Det lät som om någon berusad kines just bemannat en luftvärnskanon.

Landskapet skulle sakta komma att genomgå en metamorfos. Förvandlas från det bördiga rislandskapet med sina gröna vågor till en djungel. Jag skulle långsamt komma att cykla på vägar som omringades av lianer och djungelterräng. Fuktig luft och märkliga oljud från fåglar och djur som bebodde den täta världen av träd och växter som kantade vägen. Men det skulle fortfarande dröja några dagar och jag njöt fortfarande av det mer överblickbara landskapet där bönder strosade runt i de klassiska "Kina-hattarna" och plockade ris.

På kvällen hittade vi en liten stad där vi för en ringa summa sov i ett hotellrum. Tältandet hade börjat bli ovanligt. Det var extremt svårt att hitta tältplatser utan att behöva plöja genom de tusentals kvadratkilometer av odlad jord som Yunnan täcktes av. Vi hade gjort några försök i norra Yunnan och lyckats ett par gånger men för det mesta parkerades cykeln längs kortändan i något snuskigt hotellrum. Engångstandborstar och rosa toalettpapper, kitschiga gardiner och en prostituerad kvinna som hade fullt upp med att tjäna pengar i ett "o klock room" på övervåningen. Det fanns en charm men jag saknade den fria känslan av att rulla ut i bushen och sova på mina egna villkor.

Följande morgon splittade vi. Nitsan skulle pröva lifta till Laos medan jag gjorde mig redo för att korsa den kuperade provinsen på en vecka. Jag lämnade staden en kylig morgon och cyklade på. Jag började med en ny hobby, prova exotiska frukter. Varje dag då jag passerade ett fruktstånd med någon frukt jag aldrig provat köpte jag på mig ett halvt kilo som godis. Jag fick i mig mer vitaminer under en dag i Yunnan än under hela min vistelse i Tajikistan.

Jag cyklade förbi en man vars ansikte var nergrävt i en gigantisk, hemmasnickrad bong gjord i bambu. En kanonliknande cylinder med vatten i som byborna verkade röka annat än tobak ur.

En väldigt lång uppförsbacke väntade innan jag kunde avnjuta lite nerförsbackar. Jag svettades som en gris och föll återigen tillbaks i ett ohämmat missbruk av coca cola. Åh, dessa oräknerliga dagar under min resa då jag druckit cola som om det vore vatten. Jag satt där ensam utanför en liten kiosk och tänkte tillbaks på Turkmenistan där både jag, Oscar och min far Manfred alla hade druckit så mycket cola att det blev vårt huvudsakliga intag av energi. En liten pojke som strosade förbi mig i mitt coladrickande ville leka "tittut", en simpel lek som pågick i några minuter innan jag gav honom ett tuggummi och cyklade vidare.

Jag hade en ny färdkamrat. En vit flodhäst med en rosett i håret. Han hette Charlie och hans proportioner stämde inte överens med en riktig flodhäst. Han var dessutom väldigt liten. Tillräckligt liten för att få plats på mitt styre. Gjord i gummi och genom hans ändöppning hade någon tryckt en liten plasmanick som gjorde små högfrekventa pipljud då jag pressade ihop ansiktet på flodhästen. Yes. Charlie var min nya ringklocka som jag köpt i Kina och han skulle visa sig vara värdelös, åtminstone för att uppmärksamma andra gångtrafikanter om min närvaro. Charlie var dock mycket, mycket uppskattad av en mängd barn längs vägen som gapskrattade då de fick se en blond cyklist från Sverige samt hans pipande flodhäst. Jag får väl erkänna att jag ibland när jag blev uttråkad mosade ihop den lilla gummivarelsen och lyssnade till det utdragna pipet som pressades ut ur djuret.

Jag nådde så småningom toppen på passet och kunde snart rulla ner till en liten by där jag för 5 kr åt en stor portion friterat ris med ägg och grönsaker. Dalen som jag skulle komma att följa i tre dagar följde en ringlande flod och på sidorna växte gröna skogar som sakta skulle komma att förvandlas till djungel. Det kryllade av byar och jag passade på att köpa ett gäng exotiska frukter vars smak och utseende är svåra att beskriva. De smakade extremt sött och liknade gula tomater. Det tog även hela tio minuter för mig att förstå hur mycket den lustiga lilla kvinnan vid vägen ville ha för den stora påsen hon räckte över. Precis som alla andra kineser hade hon ingen aning om vad jag ville mena med mina tydliga handgester. Det gick så småningom upp för mig att ett kilo av de söta frukterna kostade mindre än 3 kr. Billigt godis!

Jag nådde en liten by där jag började fråga om någonstans att sova. Jag hade lagt märke till hur molnen på himmelen börjat få en svag rödaktig nyans och ville inte bli utan någonstans att sova då solen gick ner. En man påstod att nästa vandrarhem låg 70 km längre bort i en liten stad. Jag funderade ett ögonblick över om mannen fullständigt överskattade min förmåga eller helt allvarligt tyckte att det var en bra idé att cykla i mörkret i ett land där alla människor bakom en ratt har någon form av bokstavskombination. Jag cyklade vidare 10 km och frågade i nästa större by. Jag blev inledd via en bakgata till en sliten innergård. En kvinna gav mig ett rum och jag bar upp mina saker. Utsikten var rätt trevlig. Byn var byggd på båda sidorna om floden och en stenbro sammanslöt de båda halvorna. Solnedgångens röda sken gav kvällsdimmorna en glödande färg. Det jag inte visste var att lite mer än 1000 km söderut skulle jag inom två veckor komma att transporteras på samma flod. Dess lugna tempo och eviga rytm.

Jag läste ut en hel bok den kvällen och åt middag på en restaurang där två yngre tjejer satt och fnittrade oavbrutet. Jag undrar hur en invandrare i Sverige skulle uppfatta det om han eller hon promenerade in på ett kafé på Södermalm och personalen skrattade åt honom i en hel timme.

Då jag kom tillbaka till vandrarhemmet besökte jag deras toalett. Under all kritik! Seriöst, vad var detta? Ett träruckel som luktade så kraftigt av urin att det var svårt att andas. Avföringen från toalettens besökare landade i en inhägnad där grisar var sysselsatta med att förtära människobajs. Det var vedervärdigt. Jag har stor tolerans vad gäller toaletter men detta var något utöver det vanliga. Kanske en ny destination för de kinesiska turistbussarna? "Ta ett kort på dig själv och grisen som äter ditt bajs! Ett minne för livet!"

Morgonen efter var fuktig och sikten var rätt begränsad av dimma. Vägen var omväxlande med några branta uppförsbackar, en ful fabrik, några landremsor där folk odlade jordgubbar och diverse arga hundar. Jag drack läsk i en by där jag för en hop män fick förklara vart jag var på väg. Jag vecklade ut min karta och vi stod alla lutade över den och pekade. De gav mig några värdefulla tips som fick mig att ändra min rutt till en mindre landsväg. Dalen som jag cyklade i blev bredare och risfälten sträckte sig så långt ögat kunde nå.

Bananer! Yippie! Det växte bananer överallt. Dagens godis blev mandariner och bananer. Frukt var billigt. Extremt billigt. Jag gav en man 15 kr och pekade på mandarinerna. Han gjorde en bekymrad min och fyllde sedan en stor kasse. Jag hade knappt plats för övrig mat och undrade nu hur jag skulle få ner den väldiga säcken med frukt. Då mannen fyllt kassen drog han upp en till och fyllde den till hälften. Jag stirrade på honom. Är det där 15 kr frukt, tänkte jag. Jag fick lasta av min cykel och fördela den snuskiga mängden citrusfrukt i alla väskor innan jag kunde cykla vidare. Mandarinerna skulle komma att räcka som godis i en hel vecka.

Jag flöt fram genom landskapet och tittade på hur långa led av arbetskraft spatserade ut över de evigt gröna risfälten. Alla hade de typiska hattarna på sig, vävda av bambufibrer. Vattenvolymen i floden ökade successivt för varje mil jag cyklade. Solen tittade fram genom molnen som alltid verkade skingras vid en viss tidpunkt på dygnet. Det var varmt men fortfarande inte nära på så varmt som det skulle komma att bli i Laos.

En kille i en by ville att jag besökte hans hem vilket jag gärna gjorde. Jag förstod inte varför men han verkade hygglig. Han talade väldigt lite engelska och presenterade mig för sin farmor som såg ut att ha levt i ett par sekel. Jag erbjöds mat men tackade nej då jag redan ätit mig mätt någon timme tidigare. Efter att vi samtalat genom gester och teckningar i en halvtimme cyklade jag vidare och tackade för mig. Efter en liten uppförsbacke rullade jag ner till en större stad där jag snabbt hittade ett billigt boende tack vare en sjyst kille på moppe.

Jag hade cyklat snabbt och hade flera timmar kvar till solnedgången. Jag köpte nya bromsklossar i en liten butik och gick sedan ut för att äta. Ett par välställda kineser satt och åt och ville gärna ha en utlänning i sitt sällskap. De hade beställt in mer än tio olika rätter och hade inte för avsikt att äta upp allt. Precis enligt kinesisk standard. Ett sätt att visa välstånd. Jag högg in på maten och så småningom övergick middagen till kortspel där jag för första gången själv fick spela kinesisk poker. Jag kastade korten hårt ner i bordet precis som mina medspelare. Reglerna var en aning flummiga och jag förlorade för det mesta. Den kinesiska spriten flödade och det dröjde inte länge innan ytterligare en flaska beställdes. Det var en rolig kväll som slutade med att jag säckade ihop på den stora sängen på mitt hotellrum.

Vägen fortsatte ner genom dalgången. Det regnade måttligt och jag blev blötare och blötare. En familj som bodde vid sidan av vägen drev en liten lanthandel där jag köpte kakor och drack lite läsk. Det dröjde bara någon timme innan en lång uppförsbacke dök upp. Jag hade lämnat floddalen och var nu på väg upp genom landskapet. Efter några korta nerförsbackar och ytterligare två längre var jag uppe på toppen av ett pass. Vägen var underbar. Mindre bebodd och med fantastisk djungel som hela tiden klamrade sig fast på klipporna. I den enda större byn längs vägen fanns det en skola vars skolgård vette mot vägen. Aldrig tidigare i mitt liv har jag haft så många blickar på mig. Det var som om en våg genom massan av kinesiska skolbarn som stod utanför skolan. Ett av barnen upptäckte mig och snart hörde jag folk skrika: "Lawai" (Vet inte hur jag skall stava det) "Lawai". Främling eller utlänning. De pekade och skrattade.

På toppen av passet var utsikten vacker. Det gröna spetsiga landskapet flöt på i evigheter. Solnedgången närmade sig och jag kunde susa ner för en perfekt nerförsbacke. Vägen sicksackade genom en tät dal som letade sig neråt. Jag höll samma hastighet som en lastbil vars flak var fullpackat med nyfikna arbetare på väg hem från fälten. De pekade och vinkade.

Då jag slutligen rullat ner till botten såg jag hur en väldig motorväg genomborrade landskapet. De asfalterade filerna lyftes upp ovanför djungeln med hjälp av omfattande brokonstruktioner och stolpar. Det var som att en väldig grå orm bestämt sig för att slingra genom den täta djungeln. Ett sträck av sten där väldiga lastbilar dundrade fram. Jag var inte sugen på att komma i närheten av motorvägen och fortsatte på en mindre väg som visserligen var mycket mer kuperad men bjöd på cykling som gick att uthärda. Kvällen närmade sig och jag hittade en liten by där en kvinna hyrde ut ett rum.

För andra kvällen i rad behövde jag inte betala för min middag då jag gjorde ett par kineser sällskap. Jag beställde min mat och dryck och satt kvar ända tills de andra gästerna lämnat stället. Det var först då jag ville betala för mig som jag förstod att de andra herrarna tagit mina beställningar på deras nota. Jag tackade för mig och gick för att lägga mig. Följande dag skulle komma att bestå av massor av längre uppförsbackar.

Jag började strax efter soluppgången. Det var fortfarande kallt men jag fick snart upp värmen efter en tallrik nudlar och ett pass på några hundra höjdmeter. I mitten av passet ställde jag mig snabbt upp på pedalerna för att trampa igenom ett brantare parti i en krök och hörde en kort knak följt av något metalliskt som spelade på mina ekrar. Ytterligare en eker hade spruckit. Jag kunde inte göra så mycket på plats eftersom jag saknade en skiftnyckel och cyklade därför på. Hela hjulet var så skevt att däcket nuddade ramen. Jag fick genomföra lite enklare ekerspänning och tog det väldigt lugnt i den längre nedförsbacken som väntade på andra sidan. I nästa stad besökte jag en bilmekaniker och bad om att få låna en skiftnyckel. Det hade börjat bli varmt och jag var snart helt kolsvart av cykelolja och svett. Som tack för lånet gav jag mekanikern ett par mandariner som vi åt tillsammans.

Jag hade ingen aning om i vilket stad jag var i eftersom min karta var på kinesiska och jag helt glömt att läsa de invecklade skyltarna med kinesiska tecken. Jag följde skyltningen söderut och tog mig över ett par fler pass. Vägen var i bra skick men det slog mig snart att jag inte riktigt njöt lika mycket av cyklingen längre. Varför? Därför att vegetationen var så extremt tät på båda sidorna om vägen att vyerna aldrig riktigt blev så storslagna som de varit tidigare under min resa. Jag gillar nakna landskap i sten eller tunt klädda i gräs. Eller åtminstone att befinna sig ovanför ett skogsklätt landskap. Nu var det som att jag cyklade runt under ett ständigt grönt lövtak. Tackar vet jag att cykla på +4000 m. Där uppe i himmelen växer inget. Bara ens egna tankar medan man stirrar ut och ser bergstoppar sticka upp flera mil bort i landskapet.

Jag hade alltså nästan redan tröttnat på djungeln och satte mig buttert ner vid en servering och åt en sen lunch. En liten hundvalp skuttade runt och försökte nafsa i sig min halsduk vilket muntrade upp mig en aning.

Jag vart väldigt förvånad då jag några kilometer senare rullade in i Xishuanbana delen av Yunnan. Enligt mitt kartläsande var jag fortfarande 100 km längre norrut. Ett par tjejer på motorcykel stannade då jag med en förvirrad min stirrade på min kinesiska karta. De bekräftade att jag hade haft fel och började fnittra. Med var sin slängkyss försvann de runt nästa hörn. Trevligt. Jag hade tagit mig längre än jag först trott och dessutom var jag bara 10 km ifrån nästa större by. Jag följde ett gigantiskt bananplantage som sträckte sig till horisonten. Byn som jag anlände till var väldigt sunkig och vandrarhemmet var ännu värre. Det låg precis intill busstationen och avgaserna från de anländande fordonen verkade tränga in genom väggarna på rummet. Då jag kom dit vandrade jag genom en övergiven korridor och ropade efter den som ägde stället. En dörr stod på glänt och jag tittade in. Runt ett bord satt en grupp kineser och spelade kort. Rummet var så kraftigt fyllt med cigarettrök att jag först trodde att de eldade där inne. En person vände på sig i sin stol och jag slogs av fasa då jag stirrade in i ett groteskt ansikte. Ett par blodfyllda läppar tittade fram ur ett vitgeggigt ansikte på en kvinna som läppjade på en cigarett. Jag andades ut då jag förstod att den hesa kvinnan som såg ut att vara tjugo år äldre än hon med säkerhet egentligen var hade en ansiktsmask. Ni vet en sån där geggig röra man smetar över ansiktet innan man tar två gurkskivor över ögonen.

Denna kvinna hade inte vågat ta gurkskivorna över ögonen eftersom hon tillsammans med de grova männen i rummet spelade kort om pengar under väldigt suspekta förhållanden. Efter att omgången avslutats följde jag med kvinnan som visade mig in i ett rum där ett liknande pokerbord klätt i en grön duk var rummets enda inredningsdetalj förutom sängen. Spännande.

Jag klämde i mig lite kex och nudlar innan jag somnade. Följande dag började ansträngande. Dimman låg tät över landet och jag påbörjade en tung uppförsbacke på nästan 30 km. Djungeln var nu fullbordad. Lianer hängde ner ur de tjocka lövtaken som skärmade bort himmelen. Det var så fuktigt i luften att jag blev dyngsur och så de där märkliga ljuden, ni vet, som man hör i hollywood filmer när ett par ovetande amerikaner på semester tränger fram genom vegetationen just innan de blir uppätna av en muterad radioaktiv tiger. Apor, fåglar, insekter. Små pip och konstiga skrik. Överallt syntes skyltar som berättade att jag var i "Wild elephant zone". Jo tjena! Några hundra meter bort hörde jag bruset av den äckliga motorvägen som verkade frammana ett underjordiskt vibrerande ljud. Medan jag svettades i den fuktiga luften och pumpade upp för den tunga uppförsbacken tänkte jag på hur osannolikt det var att jag någonsin skulle få se en elefant.

En kvart senare rullar jag förbi något som skulle kunna beskrivas som en "väldig mängd avföring". Elefant bajs? Sluta drömma! Du kommer aldrig få se en elefant. Det tog bara tre sekunder av rullande efter att jag sett bajset. Jag tittade nyfiket in i buskaget och klämde av ren reflex ner bromshandaget då jag nere vid en bäck i djungeln ser en väldig varelse stå och knapra i sig löv från ett träd. Några tusen kilo kött och benvävnad. En livs levande elefant. Jag hoppar av cykeln och stirrar nyfiket ner i dalen. Jag hör ljudet av träd och buskar som flyttas undan av stora kroppar och ser snart två elefanter till. Yeeeeees! Yes! Jag såg en elefant. Min dag var räddad. Jag cyklade vidare och höll på att bryta ihop när jag passerade en parkering till en "wild elephant park". Ett par fler elefanter stod fastkedjade i samma dalgång och det gick genast upp för mig att det otroligt autentiska mötet med en elefant som jag just hade haft var på låtsas. Elefanterna hade blivit placerade för att behaga kinesiska turister i små safari-jeepar. Jag var fortfarande glad över att ha fått se en elefant utan att betala för det men funderade ett tag kring hur syntetiska våra möten med naturen ibland är i dagens samhälle.

Jag fortsatte och var snart ute på plan mark. Jag virrade bort mig i en by där jag trodde att jag skulle svänga av och fick skämmas när jag för tredje gången fick fråga samme man om hjälp. Till mitt försvar var han väldigt, väldigt otydlig vad gällde vilken väg jag skulle ta. Jag kom tillslut ut på en väg som jag fruktade var en motorväg. Men eftersom jag inte hade någon aning om var jag annars skulle cykla fortsatte jag.

Jag kom till ett parti med flera långa tunnlar i sträck. En av de mest obehagliga cykelupplevelserna i Kina. Ingen belysning över huvud taget. I det oändliga mörkret cyklade jag på tills hela mitt framdäck slukades i ett gigantiskt hål och jag var nära på att falla av cykeln. Allting var mörkt och jag bad till gud (bara ett uttryck, jag lovar, jag bad inte till gud, han har lämnat oss för länge sedan...) och hoppades på att mitt framdäck var intakt och att jag skulle komma ut på andra sidan med livet i behåll. Väldiga strålkastare kastades fram genom mörkret och lastbilar som skulle kunnat förvandla mig till köttfärs susade förbi i 100 knyck. Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle berätta för min mormor vad jag hållit på med i Kina.

Efter flera tunnlar var jag ute i ljuset och jag har aldrig varit så glad över att ha sett dagsljuset. Några km senare kunde jag rulla av motorvägen in i en by där jag efter olika uppmaningar och tips tillslut lokaliserade ett skruttigt hotell som påminde om ett fängelse. På golvet låg en madrass där jag åt fortfarande jobbade på att äta mina mandariner som jag inhandlat flera dagar tidigare. Jag åt middag nere i serveringen. Från mitt rum kunde jag framför en bok sakta bevaka hur solen försvann nedanför djungellandskapet. Jag hade ingen lampa i mitt rum och var mer eller mindre tvungen att somna då solljuset försvunnit och lämnat ytterligare en dag åt sin död. Min näst sista natt i Kina. Just där och då såg jag fram emot att komma vidare. Men bara efter en vecka i Sydostasien skulle jag komma att inse hur mycket jag tyckt om det hemska och underbara land jag spenderat tre månader i. Kina, ett land som ingen människa kan påstå liknar något annat. Ett land i särklass, utan tvekan.

Nästa morgon lämnade jag byn i soluppgångens gulbruna ljus och såg till att hålla avstånd från motorvägen och ta mig fram på den mindre landsvägen som löpte parallellt. Den lokala arkitekturen ändrades radikalt och plötsligt bestod byarna av bambuhus och några av Kinas många minoriteter bebodde de södra delarna av Yunnan. Efter ett tag tittade jag på klockan och insåg att jag med ett knippe vilja och ansträngning kunde nå gränsen samma kväll varför jag tillslut rullade på motorvägen några mil innan Laos. En 3 km lång tunnel väntade mig och jag fick återigen en svag panikkänsla över att pressa mig in i mörkret tillsammans med avgaserna. En poliskonstapel gjorde beslutet enkelt för mig då han pekade på cykeln och skakade på huvudet. Jag liftade med ett par kineser. Cykeln och jag klamrade mig fast bak på bilens flak och susade snart in berget.

Det var lite som att åka blåtåget på gröna lund. Små levande figurer vandrade runt i skenet av ficklampor och sysslade med något vägbygge där inne i tunneln. Kanske var de gjorda i vax och på väg att skrämma mig? En ljusjilang blinkade för att varna för att tunneln blev smalare. Det tog ett litet tag att ta sig igenom mörkret och snart rullade vi ut på andra sidan där jag hoppade av och började rulla neråt igen. Jag åt en extremt snuskig måltid bestående av bara chips och kex utanför en bensinmack. Till mitt försvar var det "Koala kex" små chokladfyllda koalabjörnar som smakade gudomligt. Efter det kom nästa uppförsbacke och ytterligare en nerförsbacke allt genom en mängd tunnlar. Jag cyklade genom en 3 km tunnel som var upplyst och kom så småningom ut på planare mark. Det hade gått en hel dag och solen började gå ner. Jag hade 30 km kvar men cyklade som en galning. Allt för att komma till gränsstaden.

De sista km innan gränsen såg jag något fascinerande. Ett litet möte med livets förgängliga sida. Jag såg en höna bli påkörd av en bil. Ett moln av fjädrar virvlade runt i luften då bilen lämnade den döende lilla varelsen vid vägkanten. Jag cyklade så fort jag kunde fram till hönan. En något makaber och möjligtvis pervers reflex. Jag ville vara där. Se då djuret sakta lämnade jordelivet. Hönan ryckte i hela kroppen och var fortfarande vid liv trots att de flesta inälvorna låg utsmetade utanför kroppen. Jag undrade vad som försiggick i djurets medvetande. Om hönan reflekterade över livet eller helt enkelt bara sakta dog en smärtfylld död. Det dröjde inte länge innan hönan tillslut var färdig och från att ha varit en springande liten fjäderboll som icke ont anande bestämt sig för att korsa vägen var hönan nu en bit kött. En typisk höna på en kinesisk marknad där den skulle kunna ha hängts upp på en spik. Ibland tar livet hastiga vändningar. Jag tycker väldigt mycket om att se mycket i lite. Och som vanligt när jag ser något särskilt ägnade jag det lilla ögonblicket bredvid den döda hönan åt att reflektera kring universums stora frågor.

En halvtimme senare var jag framme vid gränsen. Jag frågade en man på motorcykel om vart det fanns boende men hade otur då det visade sig att han var en typisk buissnessman. Han körde runt sicksack i byn och ville bestämt ta mig till ett speciellt ställe trots att vi passerade flera vandrarhem på vägen. Han ville att jag besökte en restaurang och frågade upprepade gånger om jag ville växla pengar. Jag gjorde det som jag vanligtvis brukar göra då jag stöter på människor som honom. Jag ignorerade honom fullständigt och bestämde mig för att hitta något på egen hand.

"Eehh...change money?" Jag hörde honom ropa efter mig innan jag svängde av in på en gata där jag hittade ett hotell.

Jag tittade på kinesisk kabel-TV halva natten och reflekterade över min tid i Kina. Det land jag spenderat mest tid i under min resa. Vilket märkligt land.

Följande morgon växlade jag pengar och tog farväl av Kina. Att resa över gränsen var lika roligt som då jag anlänt 3 månader tidigare. Den kinesiska gränsstationen liknade en fartygsbrygga för rymdfärjor medan Laos gränsvakter satt i små baracker som hade placerats på en grusplan. På den kinesiska sidan var det precis som att gå in på flygplats. Först gjorde jag misstaget att glömma skaffa stämpeln och en vakt som talade lite engelska förklarade att jag måste ha en stämpel. Han pekade på en gul linje och sade sedan: "behind the yellow line". Jag blev lite förvirrad och förstod inte helt vad han menade. Vart skulle jag hämta min stämpel? "Behind the yellow line" Han pekade igen och jag backade tills jag stod bakom linjen. Jag frågade igen vart jag kunde hämta min stämpel och han pekade på den gigantiska byggnaden bredvid mig.

Jag hade snart scannat mina väskor och checkat ut hos en man bakom en disk. Jag återvände med en stämpel och tackade för mig. Hejdå Kina. Några hundra meter senare såg jag Laos flagga hänga, fullständigt avslappnad, i den vindfria förmiddagen. Tempot och pulsen på Laos var många gånger långsammare än Kina. Vakterna tog det lugnt och vinkade in mig. Jag betalade mitt visum vid gränsen och var snart inne i landet. Jag köpte en karta och pratade lite med några laotier om mina planer i landet. Jag berättade att jag ville ta mig norrut och försöka paddla ner till Luang Prabang. De gav mig mycket skeptiska blickar som jag skulle komma att förstå några dagar senare.

Jag slogs snabbt av hur mycket mer öppna och vänliga människorna i Laos var. Barnen kom utspringandes till vägen och ropade i kör "Sabadeee" och ibland fick jag ge en lång kö av barn varsin high five. Det var varmare än jag haft på länge och nu var jag slutligen i ett riktigt tropiskt land. Landskapet var till att börja med inte särskilt spännande då jag sällan kom upp på tillräckligt högt för att se ut över Laos. Men de nya människorna och de enkla byarna de bodde i var intressanta. Plötsligt bodde alla i bambuhus någon meter över marken. Uppstyltade på stockar och helt konstruerade av bambu och palmblad levde de innanför de tunna väggarna.

Jag drack en burk cola och försökte lära mig lite Lao. Det var svårt och jag lämnade den lilla träkiosken där jag vilat med ordet "Hej" och "Tack" i mitt nya vokabulär. En tjock röd sand täckte det spetsiga landskapet som rullade fram i den heta middags solen på de ställen där vegetationen av olika anledningar trängts undan. Det var på sina ställen rätt torrt men jag såg så småningom några av Laos hundratals små bäckar och floder. Alla dessa strömmande vattendrag letade sig ner genom landet. Genomborrade bergen och bildade magnifika grottor i underjorden med stalaktiter hängande från taket. Dessa vattendrag, på sin färd genom landet, utgjorde Laos lugna svagt vibrerande själ. Med sina tusentals kubikmeter vatten pressade de fram och befruktade jorden. Alla, precis alla slutade förr eller senare i Mekong floden. Laos halspulsåder. Ryggraden. Och kanske ligger det avslappnade tempot hos människorna just i det, det eviga vattnet som pulserar genom terrängen.

Jag gillade cyklingen. Det var roligt att med jämna mellanrum busa runt med barnen och ta några välbehövliga pauser. Jag kände mig fortfarande stark trots att jag cyklat mer än 100 km om dagen i mer än en vecka med tung packning och genom ett väldigt kuperat landskap. Jag hade energi och ot slutet av den första dagen i Laos började cykla uppåt. Vägen snirklade sig upp längs en bergskam och på toppen hittade jag en by där jag hade underbar kvällsutsikt över solnedgången. Jag frågade en man vart jag kunde sova och han ledde mig till en övergiven skolbyggnad där jag fick rulla ut mitt liggunderlag. I en hel timme spelade jag volley med en pojke som hade en liten boll gjord i trä. Han var helt överlycklig. Att leka med en västerlänning var inte något han gjorde var dag. Han var smidig och kunde sparka till bollen ur alla möjliga vinklar. Jag kände mig som en gammal gubbe när jag tillslut helt genomsvettig satte mig ner och förklarade att han fortsätta själv. I byn spatserade några nakna barn runt och en äldre man satt och klöv bambuskott för att göra korgar.

Eftersom all sand i Laos tenderade att vara röd blev solnedgångarna helt magiska. Hela världen började på något sätt brinna. Det var vackert och jag satt runt en liten eld tillsammans med en familj som bodde vägg i vägg med skolan jag sov i.

Den natten hade jag svårt att sova. Det nya landet och det lugna flytet hade redan påverkat mig. Jag låg och läste min bok tills den tog slut och satte mig så småningom ute på en planka för att beskåda hur natten klämde fram fukten ur luften. Dimmorna reste sig som spöken i natten och ovanför de stirrade stjärnhimmelen ner. Jag kände mig en aning ensam. Jag hade inte kunnat kommunicera med någon ordentligt sedan jag lämnade Dali 8 dagar tidigare. Det var en annorlunda känsla. Jag förstod då på allvar vikten av kunna kommunicera med andra människor. Jag låg ett par timmar och lät tankarna vandra innan jag somnade på trägolvet.

Följande morgon lämnade jag byn då dimman fortfarande låg kvar. Det var så vansinnigt fuktigt i luften att droppar bildades över hela mig. Jag susade ner efter ett tag och började rulla över ett flackare landskap. Strax utanför en mindre stad ropade ett par lokalbor in mig i ett litet hus. Utanför satt en man med något som såg ut som ett långt sugrör och sög in en märkligt luktande vätska ur en keramikvas. Då jag klev in i huset möttes jag av hög musik som spelades på en föråldrad cd-spelare. På golvet satt män med blodsprängda blickar och sög in vätskor ur en massa olika behållare. Det kändes lite som att jag kommit in i en knarkarkvart. Jag satte mig ner och tittade på en av urnorna. De var fyllda med vatten som blandats med vete och andra ingredienser. Hemmagjord öl som herrarna ville att jag skulle smaka på. Jag fattade tag i ett långt bambustrå och sög in ölen som smakade olikt något annat jag smakat tidigare. Den innehöll definitivt alkohol men hade en sockrig smak över sig. Männen tittade på min förvånade men nöjda min och började gapskratta. Precis så som berusade människor kan skratta. Jag roterade runt i rummet och provade dricka ur de olika vaserna. Några var starkare än andra och en smakade väldigt beskt. Jag som inte ätit frukost ännu började snart känna mig något påverkad och tackade nej till tömma hela innehållet vilket var det männen verkade uppmuntra mig till att göra.

De ledde mig till ett annat hörn av rummet och i små flaskor på golvet hade man pressat ner plantor och löv. Jag gissade på te och frågade om jag fick smaka lite. Männen gapskrattade ännu mer och hällde upp ett helt glas. Då jag tömde glaset var det som om någon slagit mig med en knytnäve rakt i ansiktet. Helvette?!

Föreställ dig att du stoppar ner 20 st tepåsar i en halvliterflaska med vatten. Du låter flaskan bli pissljummen och stå i ett par veckor. Kan du föreställa dig hur extremt beskt det teet skulle smaka? Föreställ dig nu hur teet under processen börjat ruttna på något sätt och bilda alkohol. Tänk dig att du, i föreställningen om att det är vanligt te, kastar i dig detta glas super beskt och väldigt väldigt alkoholhaltigt te. Ja...precis. Den här högst oangenäma smaken satt kvar i hela strupen och gapet ett bra tag. Männen försökte lära mig spela på en speciell panflöjt och skrattade alla tills tårarna rann.

Jag tackade jätte mycket för det som faktiskt var ett väldigt intressant besök. Klockan var strax innan 10 och de flesta i rummet var redan väldigt vingliga. Jag köpte "sticky rice" med grillad kyckling på spett och inmundigade min frukost med koncentration.

För att ta mig norrut svängde jag av och spenderade större delen av dagen i en floddal. Det var roligt att passera byarna längs vägen. Barnen sprang ofta runt nakna och ville alltid i kör hälsa mig välkommen. Ibland tutade jag lite på min flodhäst till deras stora glädje. Jag tittade på hur några män byggde ett trähus från grunden. Inte en enda spik hamrades in. Allt hölls ihop av tyngdlagen och några kilar på rätt ställe. I floden stod folk och samlade sjögräs som torkades med salt och åts tillsammans med ris. De flesta byarna verkade vara fullständigt självförsörjande och då jag såg barnen leka med sina pinnar och träklossar insåg jag hur enkelt livet var. Byborna verkade faktiskt glada. De log och skrattade ofta både unga som gamla. Alla jobbade väldigt fysiskt och bar tunga vedlass genom buskagen samt stod och grävde i deras små odlingslotter. Men då jag passerade vattenkällor där ett dussintal kvinnor stod och tvättade sig, sina barn och sina kläder kände jag att deras sociala sammanhang var värdefulla. Barnen hade inga tv-spel och lekte simpla lekar där de kastade pinnar i sanden. Det avskalade livet har självklart sina nackdelar men jämfört med många människor i väst spenderade dessa människor tid med varandra, dygnet runt.

Jag nådde så småningom en bro där vägen delade upp sig. En dålig jordväg gick längre norrut och en bättre asfalterad väg gick mot floden Nam Ou och den Vietnamesiska gränsen. Jag bestämde mig för att sova i byn och fortsätta följande dag på den bättre vägen. Jag passade på att doppa mig i floden innan solen gick ner och satt sedan vid en servering och drack min första "Beer Lao" i Laos.

Dagen efter då jag anlände till den större floden Nam Ou började jag fråga efter ett ställe att köpa båt på men fick väldigt dålig respons. När jag tillslut fick syn på den lilla varianten av trä båt som lokalbefolkningen använde betvivlade jag starkt att det ens var möjligt att få på min cykel och min skrymmande väskor. Jag satt ett tag och funderade över en kopp kaffe gjort på bönor som odlats i södra Laos. Tillslut bestämde jag mig för att ta en "slowboat" ner för floden. En avlång träbåt med motor. En aning besviken, eftersom jag gärna hade velat paddla, men som alla spontana ideer och planer måste man alltid vara beredd på att allt inte går som man tänkt sig. Efter 5 timmars väntan var jag slutligen på väg söderut längs floden till byn Mong Noi. en by som endast kunde nås med båt. Då den stabilare båten skar igenom riktigt våldsamma partier i floden där vattnet forsade var jag glad att jag valt bort att paddla.

Det var en väldigt vacker resa. Bergen vid sidan om floden reste sig spikraka upp mot skyarna och klippväggarna var helt vertikala med små grottor som borrat sig in i berget. Längs floden såg jag en grupp arbetare vaska guld och längs flodens sandiga stränder sprang barn runt och lekte eller vinkade.

Mot kvällen blev det ännu vackrare. Solnedgången var som vanligt underbar och de dramatiska klipporna tittade ner på mig då floden blev smalare och snirklade sid fram genom landskapet. Båten stannade slutligen i Mong Noi där jag lastade av cykeln och min packning. Jag hyrde en bungalow i tre dagar där jag på förmiddagarna låg och läste min bok i en hängmatta och på eftermiddagarna gjorde små promenader ut i djungeln.

Jag stötte ihop med Dave, en kille från England, och han berättade för mig att han reste runt varje vinter och utforskade grottor runt om i världen. Vi gjorde sällskap och utforskade en grotta tillsammans vilket var helt fantastiskt. Stora stalaktiter hängde ner från taket där inne, djupt inne, i berget. Vi spenderade 3 timmar i en av grottorna och forcerade delar genom att klä av oss och simma genom de iskalla vattendrag som rann genom grottan. Vi snubblade ofta runt i de leriga partierna och blev båda väldigt smutsiga. På golvet sprang en tusenfoting förbi, stor som ett marsvin. Det var verkligen som en annan värld där inne.

Efter mina tre dagar i byn tog jag mig ner längs floden och anlände efter 7 timmar i Luang Prabang. Då båten lade till vid en brygga och man förklarade att vi var framme trodde jag först att de skämtade. Jag såg en massa träd men inga byggnader. Lunag Prabang var jämfört med städer i Kina en liten by men trots detta en av Laos större städer. Jag spenderade tre nätter i staden och hade också hunnit bli sjuk efter den blöta och kalla grottklättringen. Jag gjorde en hel del rundpromenader men kände aldrig att staden riktigt gjorde något större intryck på mig. Det var trevligt, vackert men väldigt många turister. Nattmarknaden var trevlig att vandra runt på och äta ris med grillade kycklingar. Men förutom det var den rätt ointressant.

Jag var fortfarande sjuk då jag lämnade staden mot Vang Vieng som låg söderut. Jag skulle möta upp med cyklisten Chris som jag mött i Chengdu mer än 2 månader tidigare. Nitsan som jag cyklat med visade sig också vara där och vi skulle komma att ha några trevliga dagar tillsammans allihopa.

Men först väntade ett par tuffa dagar längs väg 13. Genom bergen och ut på andra sidan. Landskapet liknade inget annat jag sett under min resa. Klipporna stack upp ur jorden, klädda i djungel. Vägen gick ständigt från botten av floddalar upp till toppen av kantiga bergsryggar och pendlade ständigt upp och ner. Den första dagen lämnade jag Luang Prabang sent och cyklade därför inte mer än 50 km. Jag hann bekämpa det första passet som tog mig ett par långa timmar. På vägen upp stannade jag vid en väldigt vacker rastplats där två unga killar från en by i närheten njöt i skuggan med en fantastisk utsikt över flodlandskapet. Vi samtalade och åt bananer tillsammans. Jag kunde blicka ut över ett disigt Laos den sista timmen innan solnedgången och rullade strax ner för en lång backe tillbaks till botten av en ny floddal.

I byn började höra mig för och frågade vart jag kunde få slå upp mitt tält. Det uppstod stor förvirring då jag rullat min cykel längs en liten jordstig och dök upp mellan en samling hyddor där jag gissar att ingen turist någonsin satt sin fot. Jag pekade på en jordyta och frågade om jag fick slå upp mitt tält. Invånarna i den enkla byn tittade på mig. Några nyfikna barn tittade ut ur en hydda och jag var genast centrum för all uppmärksamhet. De kunde absolut inte tänka sig att en turist ville sova på marken i deras lilla by. Jag försökte förklara för de att jag inte hade några problem med att sova på marken med deras kringvandrande grisar men de ville inte låta mig sova där så jag vandrade tillbaks till vägen och hittade så småningom ett hus vid vägen där en man lät mig slå upp tältet bredvid hans hus.

Vi gjorde upp en eld och grillade sötpotatis i glöden. Perfekt lägerelds snack. Efter det satt jag ner med hans familj och åt ris innan jag kröp ihop i tältet. Min förkylning blev värre under natten och följande morgon hade jag svag feber och hosta. Precis innan det största passet. Vägen upp var tuff och morgonkylan nere i dalen gjorde det inte bättre. Då jag efter en timma lyckats ta mig över dimman som låg tät nedanför mig kunde jag njuta av lite värme och väldigt fin cykling. Vägen var ibland väldigt brant och jag fick leda cykeln delar av passet. Jag var helt utmattad innan jag ens nått toppen och stannade ofta för att vila.

Då jag slutligen nått toppen fortsatte vägen uppe på en bergskam men var fortfarande tuff för mig. Jag fick snart väldigt ont i ryggen och i den överraskande värmen hade jag svårt att hålla vätskebalansen. Jag fick snart kramper i benen så våldsamma att jag ramlade av cykeln. Ett par bybor tittade på mig med rädsla då jag låg i väggrenen med en krampartigt grepp om mitt lår och svor högt på svenska. Då kramperna slutligen gett vika började jag cykla igen men ramlade snart av igen då kramperna återkom. Jag hade aldrig upplevt något liknande under min resa. Jag ledde cykeln större delen av dagen och tog mig steg för steg igenom en av de tuffare dagarna under resan. Men som alltid...kom min belöning vid kvällstid då jag rundade en krök efter ännu en uppförsbacke.

Ett blodrött öga stirrade mot mig, solen. Solen var enorm. Den hängde strax ovanför horisonten och lyste över det fantastiska landskapet från sidan. Några hundra meter höga stenformationer kastade skuggor genom det blodröda landskapet. Det var utan tvekan en av de mer fantastiska utsikterna jag någonsin skådat. Håret reste sig på mina armar och allt obehag och smärta från dagen rann av mig. Jag hittade ett vandrarhem med fönster mot solnedgången och satte mig sedan på altanen. En liten avsats ut i natten.

Följande dag bestod av mest nerförsbackar och landskapet plattades snart ut. Trots att jag fortfarande inte kände mig helt kry kunde jag lätt tillryggalägga de sista 100 km till Vang Vieng. Då jag anlände förstod jag med det samma att jag förmodligen rullat in i den största turisthålan i hela Laos. Karavaner av berusade backpackers promenerade längs vägen i badkläder och brölade högt i kör. Jag hittade Chris och Nitsan på en servering och tog mig en öl innan jag somnade på hotellet.

Mitt mål i Vang Vieng var att klättra så mycket som möjligt på de fina stenväggar som omringade byn. Jag hittade en klätterpartner som jag hyrde rep tillsammans med och värmde upp med en heldag på en enklare vägg på andra sidan floden. Efter det klättrade jag tillsammans med ett par erfarna klättrare från Australien längre ut i djungeln och kände redan att jag började bli bättre och starkare. Mitt intresse för klättring växte och jag såg redan fram emot mina sista veckor i södra Thailand där jag tänkt klättra så mycket som möjligt.

Efter sex dagar av slappande i Vang Vieng var jag frisk igen och kände mig redo att fortsätta söderut. Det återstod 170 km till gränsen mot Thailand och ett kort besök i Vientienne väntade innan jag skulle ta mig ner i det sista landet under min cykelresa. Vägen var nu fullständigt platt men i dåligt skick. Ett evigt moln av damm yrde runt mig då jag svettades i det allt varmare klimatet. Jag sov en natt bredvid en sidoflod till Mekong floden. Jag njöt av ett varmt dopp i det strömmande vattnet och gjorde sedan upp en liten eld där jag grillade sötpotatis och läste ut ytterligare en bok. Den fuktiga luften blev så småningom kall och jag kröp in i mitt tält någon timme efter solnedgången.

Följande dag tog jag mig till Vientienna. Landskapet var fortfarande platt och jag kunde cykla i lugnt tempo. På vägen svettades jag en hel del och började konsumera kokosnötter med stor aptit. Den söta saften fungerade utmärkt som vätskeersättning och gav mig lite extra energi. Jag försökte även köpa en melon men misslyckades på grund av ett missförstånd. Jag frågade kvinnan som sålde melonerna vid vägkanten vad en liten melon kostade och hon svarade på hennes modersmål vilket inte är ovanligt eller klandervärt på något sätt. Då jag tog fram min plånbok och försökte peka på sedlar för att förstå vad hon ville ha betalt spårade det ut. Hon gestikulerade något som jag inte förstod och då jag började peka på hennes miniräknare i hopp om att hon kunde knappa in priset skakade hon på huvudet och ryckte melonen ur mina händer. Hon trodde att jag försökte pruta men jag försökte upprepade gånger kommunicera med händer och gester att jag bara ville veta priset på den runda vattenmelonen. Hon blev mer och mer irriterad och skakade på huvudet. Efter ett par minuter tappade jag tålamodet och blev arg. Vilken dålig affärsman. Jag höjde rösten och gjorde ett sista försök på att få veta vad den kostade men hon vägrade hjälpa mig. Arg och besviken över att inte ha fått äta av den saftiga melonen gick jag därifrån med bestämda steg och hoppade på min cykel. Lost in translation.

Jag lyckades också skrämma livet av två små skolflickor. Det var också ett missförstånd. Den ena flickan såg mig komma och fnissade. Jag gjorde en rolig grimas och just i det ögonblicket vände sig hennes kompis om och fick se mig. Täckt av smuts och vägdamm, en yvig frisyr och ett galet leende på läpparna kom jag cyklandes i deras riktning. Hon fick panik och trodde antagligen att jag försökte överfalla henne. Snart hade båda tjejerna börjat skrika och sprang snubblandes ner i diket. Jag bad genast om ursäkt och förklarade att jag bara skojjade, precis så som jag gjort med alla barn i Laos. Den ena tjejen som sett mig först skrattade lite osäkert medan den andra tjejen var nära på att brista i gråt. Jag kände mig misslyckad som under en timme lyckats göra ett dåligt intryck och bli missförstådd två gånger.

Någon timme senare var jag framme i huvudstaden och tog in på ett vandrarhem. Eftersom det var lördag var jag tvungen att vänta till måndag innan jag kunde ansöka om visum till Thailand. Jag passade på att skaffa mig en ny karta och växla pengar för att på juldagen fira jesus födelse med att dricka mängder av den fruktade Lao Lao (Laos egna wisky) tillsammans med ett par andra resande.

Detta, mina vänner, blir mitt näst sista blogginlägg på denna resa och jag hoppas på att kunna berätta om mina sista spännande äventyr från Thailand inom några veckor. Som många märkt är galleriet väldigt fattigt på bilder från allt efter Turkiet. Detta beror på det faktum att internetet under en lång period var dåligt i centralasien men också på att min hårddisk förstördes. Bilderna finns kvar, säkerhetskopierade i Sverige, men kommer först laddas upp i Februari. Tills dess kan ni alltid besöka min papap Manfreds blogg där han laddat upp en del bilder från Centralasien. Ni hittar de på www.outdoorsea.se. Jag har laddat upp några bilder i kategorin Kirgizistan och Kina som ni kan ta er en titt på.

God fortsättning allihopa. Vi hörs igen 2012.