Hur vi genomträngde molnen och kysste himmelen (Dag 250 - 11500 km)

Mitt senaste blogginlägg avslutades i den stora metropolen Chengdu i Sichuan provinsen. Jag anlände efter några dagar av kyla och hårt trampande och skulle komma att stanna i staden i lite mer än en vecka. Det mysiga vandrarhemmet var för inbjudande och avslappnat för att jag skulle kunna motstå frestelsen att stanna och göra absolut ingenting i några dagar. Jag gjorde några cykelturer runt staden och kunde snabbt dra slutsatsen att Chengdu är precis som alla andra kinesiska storstäder, för stor för sitt eget bästa.

Under en cykeltur in i stadskärnan gjorde jag dock en spännande utflykt in i ett gammalt nerlagt hotell. Jag smet förbi en vakt som ointresserat stod utanför den fula byggnaden med sina krossade rutor. Inuti betongblocket kunde jag fritt vandra runt i korridorerna, spatsera in i de gamla hotellrummen där allt såg ut att ha lämnats i hast. I ett svagt upplyst rum stod en obäddad säng och i badrummet lag en tandborste med tandkräm bredvid handfatet. Jag vandrade runt i byggnaden och hörde någonstans innanför de kusliga väggarna en hostande man, en hemlös, som tagit tillflykt i ett av rummen. Efter en timmes rundvandring i huset cyklade jag vidare i jakt efter IKEA, min plan var att äta köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tyvärr hittade jag aldrig varuhuset och återvände på kvällen till den mjuka soffan i vandrarhemmet.

Jag träffade en av de roligaste cykeltyperna på resan nere i baren på vandrarhemmet. Chris, en engelsk cyklist i 40 års åldern som dedikerat sitt liv åt resande och bodde i ett tält på en campingplats utanför London de få månader om året som han inte satt på sin cykelsadel.

Efter några dagar av slappande bestämde jag mig för att följa med några andra resande till det heliga berget Emei Shan några tiotal mil utanför staden. Jämfört med de berg och vägar jag redan passerat under min resa var Emei Shan med sina ringa 3000 m över havet inte så speciellt. Ett berg som på inga sätt och vis skulle kunna beskrivas som orört. En strid ström av kinesiska turister besöker dagligen det skogsklädda berget med sina tusentals stenhårda trappsteg som ringlar upp genom dimman mot toppen. Som tur är kinesiska turister de lataste varelserna på jordens yta varför de alla föredrog att ta bussen upp större delen av vägen och sedan klämma in sig i kabelhissar upp till toppen. Kinesiska turister är helt besatta av att utstråla välstånd och rikedom varför många av ren stolthet rör sig så lite som möjligt, bara för visa att de minsann inte behöver. Jag mådde nästan illa då jag vid ett tillfälle såg en familj med två barn bäras upp i stolar av bambu. Dottern var i 14 års åldern och hade inga fysiska hinder som på något sätt kunde motivera varför hon skulle bäras upp av två solbrända arbetare med benmuskler som hos hästar. Vart är världen på väg?

Då vi tagit oss upp en bit genom "djungeln" kunde vi njuta av långsam vandring utan att behöva möta ett enda främmande ansikte på hela dagen. I små kloster som kantade bergets sidor stannade vi för att äta och dricka te och vid ett flertal tillfällen blev vi anfallna av galna apor som var mycket större än vi kunnat föreställa oss. Helene från Österike blev utsatt för trakasserier från två smarta apor. Den ena ryckte ifrån hennes enda vapen, en vandringsstav i bambu, samtidigt som den andra slet sönder hennes väska med frukt i. Vi fick alla vifta som galningar med våra hårda bambupinnar för att mota bort de giriga primaterna. Vi sov en natt på berget i ett kloster innan vi tidigt nästa morgon nådde toppen högt ovanför ett flackt landskap som var fullständigt täckt av moln och dimma. Vi hade nått himmelriket. Den brinnande soluppgången förvandlade molnen under oss till ett hav av guld. Ute på en avsats som kikade ut i tomheten stod jag och stirrade ut över världen. Vilken utsikt!

Samma dag vandrade vi ner med ömma ben och knän som beklagade sig över de branta och extremt oergonomiska trappstegen som aldrig tog slut. Vi var tillbaks i Chengdu sent samma dag och sov alla gott efter att ha druckit varsin kopp kolsvart kaffe.

Det närmade sig slutligen tiden för att ge sig av och jag hade slutligen bestämt mig för att motstå lockelsen att välja den enklare och bekvämare vägen direkt söderut till Kunming och istället ta mig upp i riktigt bergiga trakter i västra Sichuan också kallat Östtibet. Kylan och de enorma passen skulle ge mig så pass mycket utmaning att till och med vägarna i Tajikistan skulle te sig något bleka i jämförelse.

Jag trodde först att jag skulle fortsätta cykla ensam men en sen kväll på vandrarhemmet satt jag och cyklisten Chris och pratade om våra reseplaner. En Israelisk tjej, Nitsan, lyssnade nyfiket och efter några öl och ytterligare några timmar hade hon bestämt sig för att hon också ville prova cykellivet. Hon hade aldrig gjort en cykelresa förut och hade ingen aning om vad som väntade men vi skakade hand med varandra och bestämde oss för att vi skulle cykla ner till Yunnan och mot Laos tillsammans där vi sedan skulle komma att splittra. Följande dag spenderade vi åt att köpa henne en cykel och övrig utrustning. Efter timmar av spekulationer och häftiga diskussioner om pris i olika butiker hade vi för 2000 kr köpt cykel, väskor, pakethållare och utrustning. Vi spenderade kvällen tillsammans med alla andra cyklister som anlänt och Nitsan såg upprymd ut.

Följande morgon bar det av. Då hennes kinesiska visum var kortare tog vi en buss till staden Kanding för att ha så mycket tid som möjligt för de bergiga partierna. Vilket var tur eftersom det snart skulle visa sig att sist Nitsan satt på cykel var då hon var 13 år gammal. Då vi anlände till Kanding efter några timmars bussresa var vi på 2500 meters höjd och vägen hade varit rätt platt och ointressant varför vi inte kände att vi missat något särskilt då vi tagit bussen. Den spännande vägen och de vackra vyerna började strax efter Kanding men först skulle vi spendera en natt i ett vandrarhem där vi gjorde oss redo för de kommande dagarnas cykling.

Morgonen efter rullade vi ut cyklarna ur vandrarhemmet och satte oss utanför en liten servering i staden och åt nudelsoppa till frukost. Kort därefter började en uppförscykling med en stigning på 1700 höjdmeter på 30 km. Kort sagt, en rätt konstant uppförsbacke. Vägen var dock i perfekt skick och ringlade upp genom en dalgång som blev mer och mer dramatisk ju högre vi kom. Den första dagen var tuff och jag fick givetvis anpassa min fart till Nitsan som var fullständigt otränad. På kvällen slog vi upp tältet innanför väggarna till ett gammalt hus som saknade både tak och dörr. Yakarna började dyka upp då vi nu var på väg upp i Tibettrakter igen. De stod och åt i mörkret och deras ögon reflekterade tillbaks ljuset från min ficklampa. Små punkter av liv i natten.

Följande morgon letade sig bergsdimmorna upp ur dalgången och då vi kikade ut i kylan såg vi hur massan av vattenmolekyler svävade förbi oss. Det blev kex till frukost som avnjöts tillsammans med en kopp varm te innan vi påbörjade en tuff cykling upp till 4280 meter. Ett par Kinesiska cyklister på väg till Lhasa cyklade ikapp oss då vi fotograferade utsikten ner i den dimmiga dalgången som kantades av snöklädda toppar. De var alla hyperaktiva och hoppade runt som små barn då de fick syn på oss. De hade knappt någon packning alls och jag betvivlade starkt att de hade tillräckligt med kläder för att ta sig in i Tibet i November månad. Trots deras ringa packning och hurtiga humör var de väldigt långsamma. Nitsan valde att ta lift upp till toppen medan jag av rent sadistiska skäl tänkte visa Kineserna vart skåpet skulle stå. De var tävlingsmänniskor och det gav mig mycket energi att cykla ikapp var och en av de i hastigt tempo upp mot toppen. Den sportigaste av de alla blev riktigt uppjagad då jag kom ikapp honom och lyckade försvinna runt en av de många serpentinsvängar som var kvar mellan mig och passet. Det var väldigt barnsligt men jag tror att många kan känna igen sig i denna typ av outtalade tävlingar där folk (oftast män) som inte känner varann börjar tävla. Helt utmattad och andfådd på den relativt höga höjden nådde jag slutligen toppen och kunde ta del av en helt enastående utsikt över landskapet. Böneflaggor fladdrade i den kraftiga vinden och små papperssedlar spreds ut av bedjande tibetaner och förenades med vindarna som spred lapparna ut i atmosfären.

Uppe på toppen sålde ett par tibetaner något så otippat som tomater som smakade gudomligt med lite varmt te. Det var minusgrader och små tunna snöflingor föll ner över oss.

På toppen kom ett par kineser fram och ville prata med mig. De var helt överväldigade över att någon kunde tänka sig cykla i väst Sichuan denna tid på året. Jag kände mig lite på bushumör och berättade med inlevelse om mina tävlingsresultat under OS i Peking 2008. Ni kan säkert ana hur stor uppståndelsen blev då de trodde att en levande OS kämpe just cyklat uppför passet där de stod redo med sina kameror. Jag skrattade för mig själv då de slutligen gav upp och hoppa in i sin jeep igen för att ge sig av till nästa sevärdhet.

Vägen ner var brant men vägen var i underbart skick. Isande vindar kylde ner mig ända in i benmärgen. Jag kände mig dock genast som en vekling då jag vid sidan om vägen såg ett kinesiskt par ta bröllopsfoto med de sylvassa snöbergen i bakgrunden. Kvinnan var klädd i något som även i Sverige skulle uppfattas som en väldigt okonventionell brudklänning. Hennes nakna hud var knottrig och att döma av hennes ansiktsuttryck var hon allt annat än bekväm i situationen. Brudgummen stod i en stilig svart kavaj med en slapp arm över hennes axlar.

Då jag så småningom tagit mig ner blev vägen platt med bergen vid sidorna. Alla byggnader i byarna var byggda i tibetisk stil. Blockliknande, byggda i sten och målade i rött med färglada detaljer. Kontrasten var omedelbar jämfört med de mer kinesiska städerna och byarna jag passerat sedan Chengdu. Plötsligt var jag i princip i Tibet.

I den lilla staden Xin Du Qiao åt vi lunch innan vi cyklade vidare. Som vanligt när vägen blir dålig i Kina skedde det omedelbart utan förvarning. Asfalten övergick till sand och sten. Det bruna dammet yrde överallt och då bilar skumpade förbi blev sikten inskränkt av de stora sandmolnen. Det tog lång tid att ta sig fram men knappt 40 km efter det förra passet började stigningen upp till nästa. Vi beslutade oss för att sova innan det började och frågade en tibetansk familj vart vi kunde slå upp vårt tält. De ledde in oss till sin innergård där yakarna redan stod uppradade inför natten. Vi kokade nudlar och tittade på stjärnorna innan vi kröp till sängs. Flera gånger vaknade jag av att en virrig yak trampade in i tältduken och började föreställa mig hur stor risken för omedelbar död skulle vara om jag fick en 400 kg yak över mig.

På morgonen köpte vi dunderfärsk mjölk av våra värdar, så fräsch att ett par jakhår fortfarande simmade runt i flaskan. Jag drack mjölken tillsammans med havregryn och påbörjade därefter den långsamma stigningen mot det 4400 meter höga passet. Vägen var i dåligt skick och Nitsan valde att ta lift delar av vägen. Vi bestämde oss för att mötas på toppen.

På väg upp steg solen och det blev tillräckligt varmt för att jag skulle börja svettas. Utsikten var som vanligt lamslående. Jag kunde stirra ut över alla toppar och se ett 7400 m. högt berg resa sig som en isklippa långt borta vid horisonten. Luften blev återigen tunnare och uppe på toppen som var väldigt platt och vidsträckt fick jag andas dubbelt så mycket för att ta mig framåt. Jag kände mig dock mycket, mycket starkare än under de veckor jag cyklat i Tajikistan på liknande höjd. Vägen ner från toppen var usel och fästena till två av mina väskor skakade loss. Nitsans pakethållare kolapsade varför hon fick bära all sin packning på ryggen. Efter att ha tagit oss ner nästan 2000 höjdmeter var vi helt slut. Lastbilarna var förskräckliga och hela dalgången var förstörd. Kineserna hade storskaliga planer på att bygga tunnlar genom alla passen varför hela området var en enda röra. Floden var lerig och överallt jobbade grävskopor för att riva ner hela berget. Stora hål i vägen var fyllda med lera och vatten. Ibland var passagerna så djupa att vi omöjligt kunde ta oss genom vattenpölarna utan fick bära cyklarna genom vegetationen vid sidan om vägen. När vi vid kvällstid rullade in i en större stad kändes det fortfarande som att hela kroppen skakade. Vi hittade ett hotellrum för 20 kr och vargade i oss middag på en kinesisk restaurang.

Eftersom Nitsans pakethållare givit upp spenderade vi två nätter i staden och passade på att vila samtidigt som vi försökte hitta en lösning på problemet. Jag gjorde en ritning och gick till en svetsare som sågade till lite olika metallbitar och svetsade ihop en perfekt lösning som hållit hela vägen.

Det kommande passet skulle bli det tuffaste under hela sträckan. Med en höjdstigning på 2000 meter på 28 km på leriga grusvägar. Vi vaknade tidigt och började cykla. En pickup med slaktade grisar i hög passerade oss i hög hastighet och det var motbjudande att se hur massan av dött kött vibrerade där bak. Ett livlöst gristryne kikade fram över kanten. Vägen blev snart så dålig och våra däck var så inbäddade i lera att vi var tvungna att leda cyklarna. Det blev totalt 20 km av ledande den dagen. Vid ett flertal tillfällen var vägbygget så omfattande att vägen var avspärrad i en halvtimme. Efter 20 km av ledande var vägen torrare och vi började cykla igen. Vi var trötta och började oroa oss för att vi inte skulle hitta någon plats att slå upp tältet på. I varenda krök på serpentinvägen stod små ruckel där vägarbetarna bodde. Då det återstod 6 km av uppförsbacken erbjöd ett par vägarbetare oss att sova i deras bostäder. Vi tittade in i deras kåkby och valde snabbt att tacka nej till att sova där men tackade glatt ja till att äta middag med de. Vi slog upp vårat tält tätt intill arbetarnas sovplatser och då temperaturen sakta sjönk ner under nollan kröp vi ihop tillsammans med de solbrända tibetanerna som slet dag ut och dag in i den bittra kylan på 4100 meters höjd.

Den kvällen var utan tvekan en av de mest minnesvärda i hela Kina. Helt utan förbehåll erbjöd arbetarna oss mat, dryck och värme. Framför en eld som vrålade inne i en plåttunna åt vi den största portionen ris med grisfett som någonsin gjorts på jordens yta. Vi var nästan 20 personer som trängdes i kojan som var byggd av plywood och presenning. Mellan oss räcktes en spritflaska runt och arbetarnas fårade ansikten stirrade in i den levande elden som värmde oss genom nattens kyla. Vi skrattade och försökte kommunicera med våra händer utan framgång.

Något som slog mig när vi satt där i ljuset av lågorna var hur otroligt genuint mötet mellan människor kan vara. Att man som vit turist från ett av världens rikare länder kan sitta tillsammans med vägarbetande analfabeter som under en livstid knappt hinner jobba ihop lika mycket pengar som jag gör under något år. Att vi kan sitta och dricka sprit och äta ris tillsammans och vara exakt lika underbara som människor. Det slog mig och rörde mig väldigt hur extremt ytlig världen är då den delar upp människor från människor. Det är så enkelt, så vansinnigt, pinsamt, enkelt att se skillnader mellan människor. Att skilja vita från svarta, dumma från smarta och gamla från unga. Men just där, just då, lärde jag mig att om vi hela tiden bara försöker se varandras likheter kan vi säga att vi vet vad ordet respekt heter. Jag respekterade de slitna männen i sina trasiga kläder, jag respekterade de för att de var fattiga och erbjöd oss "rika" resande från väst mat och värme för något så enkelt som samförstånd.

Den natten skulle komma att bli kall, så kall att de forsande bäckarna frös till is. Så kall att jag trodde mina fingrar skulle gå av då vi steg upp och gjorde oss redo att cykla vidare. Vi värmde oss en sista gång framför elden och tryckte i oss frukost som vi bjöds på.

De sista fyra kilometrarna till toppen var vägen bättre men täckt av is här och där varför vi ledde cyklarna genom de hala partierna. Passet var 4680 meter högt. Dvs. i princip lika högt som Akbaital passet i Tajikistan som jag erövrat lite mindre än 3 månader tidigare. Det var absolut inte samma typ av känsla som i Tajikistan. Då vi korsade Akbaital var det jag min kära reskamrat Oscar och min pappa Manfred som reste tillsammans och det var en mycket mer känslomässig upplevelse. Denna gång stannade vi bara i någon minut beskådade utsikten som förvisso var enastående. Vi cyklade långsamt ner på andra sidan och visste att vi hade ett 4718 meters pass som väntade längre fram. Ett par religiösa tibetaner vandrade längs med vägen långt bort från civilisationen och lade sig ner på marken var 4:e steg. De hade lädermantlar och skydd för både knän och händer och verkade att döma av skicket på kläderna ha vandrat ett tag. Jag försökte fråga de vart de var på väg utan att avbryta deras lilla vandrande cermoni. De pekade frammåt och sade: "LHASA!"

Herre gud bevare mig...

Efter en kort liten kalkylering gick det upp för mig att de skulle vandra mer än 1000 km och inte nog med det skulle de dessutom LÄGGA SIG NER var och varannan meter!

Jag cyklade vidare gjorde några krökar innan vägen började gå upp och ner med en behaglig lutning. En hel burk jordnötssmör konsumerades med kinesernas svar på "Mariekex". Det var gudomligt, men en nyfiken tibetan på motorcykel gjorde en äcklad grimas då vi erbjöd honom ett kex.

Vi cyklade vidare upp för ett omarkerat pass och påbörjade den långsamma stigningen mot 4718 m passet. Då solnedgången närmade sig nådde vi en krök på serpentinvägen där ett antal ruckel utgjorde en stor arbetar by. Vi behövde inte ens fråga innan vi blev bjudna att sova med de och äta middag tillsammans. Denna gång tackade vi ja till att sova med arbetarna. Då vi vandrade in i sovhuset var det lite som att vandra in i en knarkarkvart i en fattig kåkstad någonstans i tredje världen (inte för att jag har gjort det). Det var mörkt inne i rummet och på marken, ja marken, det fanns nämligen inget golv, låg madrasser utspridda på några plankor. Filtar låg i en salig röra på madrasserna och på marken låg skräp, cigarettfimpar och kläder. Vi rullade ut våra saker och packade in väskorna i rummet. Fördomarna spökade hos oss varför vi var en aning oroliga över våra saker då vi vandrade in i ett annat ruckel framför en eldtunna omringad av mörka män i gamla kommunistiska militärrockar.

Vi satt där och drack svart te med en obönhörlig värme i rummet. Luftcirkulationen sög stenhårt och luften i rummet bestod till 50 procent av kolmonoxid. Middagen åt vi framför elden och den bestod av ett berg av ris (förmodligen det största berget av ris som någonsin skådats norr om den 21:a breddgraden) med stekta kålblad. Då jag gick för att lägga mig var jag med om något som fick mig att skratta högt och länge. Tibeterna hade aldrig sett en modern dunsovsäck och snart hade halva lägret klampat in i kojan och stod och kände på sovsäcken som jag försökte sova i. Dussintals händer klämde på mina fötter och ben för att försäkra sig om att sovsäcken var tjock nog. De betvivlade starkt att jag skulle överleva natten med min sovsäck varför de snart alla var sysselsatta med att fixa fram filtar som jag upprepade gånger försökte förklara att jag inte behövde. De lade filtarna ovanpå mig och bäddade varsamt in filtkanterna under min kropp. Jag somnade så småningom för att vakna upp strax innan soluppgången följande morgon.

Vi tog farväl av våra vägarbetande vänner och tackade för den otroliga gästfriheten. De var lika upprymda som vi. I en miljö av kyla, avgaser och smuts jobbade dessa män bort från sina familjer och gjorde varje dag exakt samma sak i månader. Jag såg på de att vi två hade gett de lite frisk luft. Något nytt. En liten ljusglimt av världen utanför. Men jag vittrade också en svag sorg, under deras arbete längs med vägen såg de ofta rika kineser passera i flådiga BMW:s. De var väl medvetna om vad andra hade och vad de saknade men jag var ändå glad över att ha kunnat dela med mig i form av lite sällskap.

Efter en timmes cykling var vi uppe på toppen och cyklade strax efteråt ner på en usel väg till en liten by där ett par nunnor stod och högg ved utanför något typ av kloster. Jag köpte på mig stora mängder med kex och vakuumförpackade energikakor innan jag påbörjade en tuff cykling på 60 km mot staden Litang. Mellan mig och staden väntade tre pass, alla med en höjdstigning på runt 400 meter. Vägen var dålig men då jag två timmar innan solnedgången nådde toppen på det sista passet kunde jag stirra ner över den väldiga platån under mig.

Vidsträckta grässlätter och i mitten av det dammiga gräslandskapet en stad. Litang. Vägen ner till staden gick ständigt neråt. Det tog mig bara 10 minuter att cykla de sista 7 km till staden. Nitsan var fortfarande en aning ur form och hade tagit lift till staden där vi möttes upp. Staden låg på 4100 meters höjd och var en iskall plats att vara på. Vintern hade riktigt kommit i slutet av oktober och det mesta var täckt av is och frost. Staden hade inte jätte mycket att erbjuda men vi stannade ändå för att vila i tre nätter.

En morgon gick vi på en tibetisk begravning som vi hade hört skulle äga rum utanför staden. Vi var inte direkt inbjudna men gick dit och mötte de anhöriga för att höra om det var ok att vi tittade på under ceremonin. Det första som skulle visa sig vara lite speciellt med en tibetisk begravning var deras glada lynne, vi var så varmt välkomna att delta, de bjöd oss på lite te och en bit bröd innan vi vandrade upp på en kulle. En man i en traktor anlände med ett bylte som han spänt fast där bak. Vi gick närmare och stod 10 meter ifrån platsen där byltet slängdes ner. De var inte särskilt finkänsliga då de fläkte ut den döda människokroppen ur det bleka skynket som den var invirad i. Kroppen vändes med ansiktet ner i marken och det var lite overkligt att stå och titta på den nakna före detta levande människan som låg blek och stel i morgonkylan. Traktorn lämnade platsen och kvar stod vi tillsammans med några få anhöriga i ring runt liket. En gammal man klev fram släpandes på en stor yxa och lite andra verktyg. Han virade in sig i ett vitt lakan och täckte huvudet i vitt tyg innan han började med att slipa sin kniv. Vi stod tysta och tittade på mannen som definitivt var den första professionella likskändaren jag någonsin träffat. Hans jobb var att ta sönder den döda människokroppen.

Då kniven var färdigslipad klev han fram till kroppen. Inga större procedurer, han uttalade några ord på tibetanska innan han satte till verket. Han såg ut som en bödel och för första gången i mitt liv fick jag se en död människa och dessutom bevittna det något brutala försvinnandet av den döda människan. Mannen började skära i kroppen och lät den vassa knivseggen snitta upp huden på liket. Han skar av hälsenorna och lät verktyget bearbeta låren och ryggen. Med några välplacerade snitt drog han av ansiktet från skallen, som om det var en gummimask. Allt som en gång varit ett välkänt ansikte bland de anhöriga var nu en sladdrig klump hud i nacken på det blodfläckade kranium som blottades i morgonsolen. Med en våldsam smäll knäckte mannen skallen med flatsidan på yxan. Hjärnsubstans tittade ut ur det gapande hålet och då hela kroppen slutligen var snittad började stora skuggor dansa över kullen.

En grupp på mer än 30 gamar cirklade runt högt ovanför våra huvuden. De var hungriga. Då mannen backade bak från kroppen hörde jag hur de breda vingarna skar genom luften. Gamarna angrep kroppen med en sån hastighet och hunger att inälvor och hudremsor flög runt i gräset. Då och då utbröt slagsmål mellan två gamar som lyckats bita tag i samma tarm eller köttbit. En grotesk dragkamp. Det tog bara 3-5 minuter innan hela kroppen förvandlats till ett blodigt skelett. Ögonen var utpickade och dödskallen tittade tomt ner i backen. Mannen hade nu greppat tag i yxan och började med vilda sving hugga isär skelettet och krossa det till små flisor. Det tog en hel halvtimme för honom att förvandla skelettet till en mjölig röra av skelett och blod som gamarna sedan åt upp. Hela kroppen, musklerna, hjärnan, skelettet. Allt låg och vilade i de belåtna gamarnas magsäckar. De skuttade iväg och satte sig alla för att vila uppe på en annan kulle. Jag tackade för mig och vandrade långsamt därifrån. Vilken vansinnig upplevelse.

Jag lämnade Litang för att ta mig söderut mot Yunnan och skulle komma att slå kylrekord i tältet, frysa så det gjorde ont, se några vansinnigt vackra vyer för att sedan i början på November anlända i Zongdian (Shangri-La).

Dagen då jag lämnade Litang var vädret underbart. Strålande sol och en klarblå himmel. Temperaturen låg strax över nollan vid lunchtid. Efter ett mindre pass cyklade vi ner genom en granklädd dalgång. Det påminde lite om Sverige. Jag passerade ytterligare en grupp vandrande tibetaner som kröp runt i väggrenen.

Byarna blev mindre och mindre och hösten hade på sina platser helt slitit ner alla löv från träden. De tibetanska husen stod och glänste med sina färger utspridda i landskapet av gräs och kullar. Vi åt energikakor och vatten till lunch innan vi påbörjade en tuff stigning upp för ytterligare ett pass på 4690 m. På väg upp bjöds vi på te av några ensamma människor i en liten stenbyggnad vid sidan om vägen. Vädret vände rätt plötsligt och det som varit en blå himmel blev en röra av vindar och iskalla snömoln. Det började med några få snöflingor men övergick snabbt till en tät snöstorm som begränsade sikten och förvandlade världen till en vit röra. 200 höjdmeter innan toppen gav vi upp våra ideer om att nå toppen och ta oss ner på andra sidan. Vi var tillräckligt aklimatiserade för att sova på 4500 meter och slog därför upp tältet bakom en liten stenmur vid vägkanten. Vi kröp ihop i kylan och värmde oss båda med hjälp av stormköket som fick vråla på i absiden. Den natten skulle komma att bli den kallaste under hela min resa. Det var så kallt att en kraftigt strömmande bäck frusit till is bredvid tältet. Jag gissar att temperaturen sjönk så lågt som till 15-20 minusgrader. Min tjocka dunsovsäck var knappt tillräcklig för att ta mig genom natten. Följande morgon var hela vägen täckt av ett tunt lager is. Jag klädde på mig alla mina varmaste kläder men frös ändå så pass hårt att det gjorde ont i kroppen. Vi nådde toppen efter att ha lett cykeln längs den isiga vägen. Vägen ner på andra sidan var fruktansvärd. Landskapet hade förvandlats till en stenig, livlös öken. Vindarna som slog emot mig när jag dundrade ner på andra sidan var så kalla att jag var orolig för att jag skulle frysa av mina fingrar.

Jag såg snart att ett ännu högre pass väntade bara någon kilometer längre bort. Ett par lastbilschaufförer med motorproblem lät oss krypa in i deras förarhytt där vi åt chips och värmde upp oss. Nitsan bestämde sig för att ta lift över passet till nästa by 45 km längre bort medan jag envist trampade upp genom atmosfären. Då jag nådde toppen på 4700 meter blev det platt och det var väldigt ansträngande att cykla i de hårda motvindarna på den höjden. Hela omgivningen liknade ett vulkanlandskap, livlöst och utan några människor så långt ögat kunde nå.

Så småningom började vägen luta neråt en aning och jag kunde långsamt glida ner genom en dalgång omringad av vassa stenformationer. Dalbottnen var täckt av grönt gräs och tallar. En tyst man satt vid floden och drack te i solljuset. Hans jakar promenerade runt och verkade vara ständigt sysselsatta med att tugga i sig gräs. Han vinkade in mig och jag som började känna mig lite hungrig skuttade glatt iväg till honom där jag lade mig tillrätta intill de glödande eldstaden där hans jaksmörs-te stod och puttrade. Han gav mig lite bröd och jakost som jag åt. Han var en speciell människa. En sån där människa som inte behöver säga något. Bara vara och nicka. Till en början försökte jag kommunicera lite men fick alltid samma svar, en liten svag nickning och ett par glittrande mörkbruna ögon. Vi satt i nästan 40 minuter och bara tittade på vattnet, lyssnade på hans jakar som bökade runt i buskarna och tittade på omgivningen. Vi fyllde våra koppar med te om och om igen. Jag tittade på honom. Solbränd efter år ute i naturen, en gammal man. Sedan nickade jag kort precis som honom och lämnade platsen på min cykel. Han satt kvar vid elden och innan jag själv försvann bakom nästa krök såg jag honom ge mig en kort nickning.

Jag anlände slutligen till den lilla byn dit Nitsan tagit skjuts. Vi åt lunch och köpte på oss proviant för vår sista sträcka till Xiangcheng. Då vi lämnade byn var klockan redan 4 och vi bestämde oss för att slå läger så fort som möjligt. På väg upp för ytterligare ett stort pass på 4700 m stannade vi och slog läger bakom en liten stenmur. Vi plockade torkat jakbajs som låg utspritt i gräset och en massa kvistar som efter någon timmes arbete förvandlats till en stor lägereld. Framför elden vilade vi upp våra sinnen och lemmar. Jakbajset brann så intensivt och så varmt att vi kunde sitta under stjärnhimlen i flera timmar innan det blev så pass kallt att vi behövde krypa in i våra sovsäckar. I elden hade vi lagt två stora stenar som vi lindade in i bomullstyg för att sedan stoppa i botten på sovsäcken. De fungerade som värmeelement hela natten och var fortfarande förhållandevis varma under morgontimmarna.

På morgonen blev det nudlar till frukost och vi kunde efter 3 timmars cykling erövra toppen på det höga passet. På toppen stod en ensam kvinna och hackade upp en hål i väggkanten. Vi susade ner på en väg i bra skick och med utsikt över en färgglad dalgång där hösten fortfarande inte riktigt hunnit slita av alla löven. Från passet till kvällen skulle vi cykla ner 2500 höjdmeter varför vi i princip hade nerförsbacke hela eftermiddagen. Den stora skillnaden i höjd gjorde också att vi med våra extra blodceller från de höga höjderna kunde pumpa på som djur utan att bli vare sig trötta eller andfådda.

Då vi droppat 1500 meter störtade vi ut ur dalgången i en bredare flodbädd där träden och hela atmosfären av landskapet genast fick mig att tänka på Medelhavskusten i Turkiet med sina branta klippväggar och många barrträd. De tibetiska byarna verkade i större utsträckning livnära sig på jordbruk till skillnad från jakskötsel som snarare var fallet på de högre höjderna. Grisar blev ett allt vanligare djur i byarna. Små tjocka klumpar av kött täckta i svart hår. De skuttade omkring överallt och verkade alla vara livrädda för oss.

Under den sena lunchen kunde vi beskåda nakna kinesiska män som tvättade sig i en varmvattenkälla medan vi åt kokt ris med ägg och tomat. Solen hade hunnit gå ner när vi anlände till Xiangcheng men temperaturen var bra mycket varmare på den låga höjden. Vi stötte ihop med några vilsna backpackers och tog tillsammans in på ett vandrarhem. Vi åt middag och tog en promenad runt i staden. Den var så gott som död efter klockan 8 men vi smög in i en liten sidogränd där vi hörde dov popmusik tränga ut genom en betongvägg. Vi öppnade en dörr i väggen och slogs av en stank av alkohol och kroppsvätskor. En hoppande man i kostym var ute på en flygfärd i yttre rymden och i ett par soffor satt avsvimmade ungdomar med ölflaskor i händerna. En vrålande tv skärm sköt ut färger och ljud likt en kanon. Den hoppande mannen som trodde han hade utomgalaktiska krafter vände sig om och var nära att ramla omkull då han fick syn på oss. Han sträckte ut händerna och vrålade högt på kinesiska i en mikrofon. Karaoke. EN MILJARD KINESER KAN INTE HA FEL!

Vi återvände till hotellet för att sova. Följande morgon tog Nitsan bussen till Shangri-La eftersom hennes visum inte skulle räcka för att cykla hela vägen. Vi tog farväl och jag fortsatte cykla ensam. Vägen fortsatte att gå neråt ett tag och ju längre jag följde dalgången ju mer industrier blev det. I ett industriområde blev jag jagad av 8 st hundar samtidigt. Ett par industriarbetare i gula västar hade slutat för dagen och var på väg hem när de fick se en svensk cyklist med en livrädd min komma trampandes som en galning i deras riktning. Den ena mannen kastade sig framför hundarna och skrek allt vad han förmådde. Hundarna som varit helt inställda på att slita mig i stycken blev så rädda att de alla vände om på fläcken med svansen mellan benen. Jag tackade för hjälpen och fortsatte.

Vägen svängde så småningom in i en sidodal och började därmed sakta klättra uppåt mot gränsen till yunnan. Det var en inte allt för brant uppförsbacke men det tog faktiskt hela 50 km innan jag nådde toppen följande dag.

Grisar blev mitt nya favoritdjur efter att jag oavsiktligen nästan tagit livet av en. Det var i början på den långa uppförsbacken, utanför en by, där en liten griskulting stod och tryckte i sig skräp vid sidan av vägen. Då jag kom cyklandes fick den panik. Den såg något stort komma rullande vid vägkanten och utgick genast ifrån att det var grisarnas stora skräck. Den vite mannen på cykel. Det var mycket riktigt en vit man på en cykel och följaktligen började grisen springa som om vore den jagad av helvettets demoner. Jag har aldrig i mitt liv sett en sån liten fet varelse röra sig så fort. Det var otroligt. Grisen sprang iväg och stannade 30 meter bort för att pejla läget men då den såg mig komma rullandes började den springa för livet. Jag tyckte synd om grisen och försökte på olika sätt ge den en öppning för att ta sig tillbaka till byn, dock utan framgång. Vid ett tillfälle tog jag i av allt jag förmådde och försökte cykla förbi grisen. Adrenalinet sköt ut i kroppen på den lilla dumma grisen och det som hände var omöjligt att fånga med det mänskliga ögat. Grisen rusade framåt med en sån våldsam hastighet att den började brinna. Precis som när en himlakropp penetrerar atmosfären i 46 000 km/h. Nej nu skojade jag lite. Men jag kan lova att den sprang väldigt snabbt. Efter 20 minuter av springande gav grisen upp och gjorde ett grisdyk in i ett par buskar. Då jag cyklade förbi såg jag de livrädda små ögonen kika ut ur buskaget. Stackars gris. Jag tog farväl av den och fortsatte uppåt.

Vägen återgick dock snart till att bli riktigt usel. Riktigt, riktigt usel. Faktiskt den sämsta vägen jag någonsin cyklat på under resan. Det fanns ingen asfalt att tala om utan endast stora stenar som var täckta av en tjockt lager röd sand som yrde runt överallt. Jag fick varva med att leda cykeln i partier eftersom min rygg började klaga rejält på det konstanta skakandet.

Trafiken hade avtagit ordentligt och jag satte mig ner precis utanför den sista tibetanska byn innan gränsen till Yunnan. Jag tittade på klockan och väntade på att TV4 skulle ringa upp mig som de meddelat mig att tänkt göra. Jag hade dock helt glömt bort att Sverige ställer om klockan för vintertid vilket ledde till att jag fick sitta en hel timme och vänta innan samtalet kom. Jag satt och stirrade på den lilla mobilmasten som skymtade på andra sidan dalen och hoppades att täckningen skulle vara tillräcklig. För er som inte sett inslaget kan ni trycka här!

Efter att vi pratat färdigt cyklade jag vidare uppåt och kom så småningom bort från byarna och människorna. Jag cyklade tills mörkret lagt sig och var rätt utmattad då jag slog upp tältet bredvid vägen. Jag kokade mina nudlar och satte mig uppe på en lite stubbe för beskåda solnedgångens röda ljus vandra över några snöklädda berg. Det var en fin kväll och jag väcktes inte upp av någon bil en enda gång under hela natten.

Följande morgon avstod jag frukost för att komma igång med det samma och få upp värmen i den kalla morgonen. Jag behövde inte cykla mer än en timme innan jag blev inbjuden i en märklig liten bod där en grupp män verkade leva. De kokade upp nudlar som jag åt med kycklingfötter som tilltugg. En upphetsad man frågade var jag kom ifrån och då jag svarade Sverige blev han till sig. Jag vet inte riktigt om han visste var Sverige låg eller att det ens var ett land men han visade genast med en del barnförbjudna gester att han minsann hört rykten om de svenska kvinnorna. Det var kanske tjugonde gången under resan som en vuxen man, dubbelt så gammal som jag, gått igång och börjat tala svenska kvinnor med mig. Mitt ute i ingenstans i ett litet skjul bodde denna man vars livsuppgift var att plocka skräp längs vägen eller gud vet vad. Han hade förmodligen inte sett en levande kvinna på flera månader varför jag bredde på hans fantasier om de svenska kvinnorna med råge. Alla männen i rummet var som små pojkar då jag förklarade att alla svenskor hade blont hår och enorma byst. Därefter tackade jag för mig och tog farväl av de vänliga men något barnsliga frukostvärdarna. Jag tror att mina lögner för alltid kommer leva kvar i männens minne under förutsättningen att ingen svensk kvinnlig långfärdscyklist, utan blont hår, passerar just den där lilla boden.

Vägen var ett rent helvette och med jämna mellanrum kom små snöoväder in över bergen. En gång snöade det från en klar himmel. En tunn strimma snö letade sig med hjälp av de kraftiga vindarna långt bort från sina moln. De tusentals träd som täckte det vassa och bergiga landskapet var alla gula. Utsikten var fenomenal och det dröjde inte mer än ytterligare en timme innan jag blev inbjuden på lite lunch. En grupp bönder hade bestyckat en skogsglänta vid sidan om vägen och lastat en lastbil till bredden med buskar och träd. De satt nöjda och belåtna framför en liten eld och ville hemskt gärna att jag gjorde de sällskap. Jag kunde inte tacka nej till några koppar varm jaksmörste och lade mig självklart ner bredvid elden för att bli noggrant undersökt av 7 nyfikna blickar i några minuter. När de tröttnat på att stirra på mig gav de mig te och visade mig vad för mat de kunde erbjuda. En smutsig hand från en tandlös kvinna slängde en flottig bit griskött i glöden. Tre minuter senare plockade hon upp den sotiga och förkolnade köttbiten som faktiskt smakade riktigt gott. En stor runt vit boll låg också och brändes sönder i elden. Det var tibetanernas svar på "haloumi ost". Den var svart på utsidan och hade säkert grillats ett tag. En av männen i gruppen skrapade av det svarta och rev av en bit grillad jakost som smakade väldigt bra. Då en annan kvinna ville erbjuda mig kycklingfötter fick det dock vara nog. Nog kan jag äta äckliga kycklingfötter men som mest en gång om dagen.

Därefter började det återigen snöa och jag lämnade bönderna för att strax efter lunchtid korsa provinsgränsen till Yunnan. Inga större notiser men något hände på toppen av passet som jag trodde var omöjligt. Vägen blev ännu sämre än den redan var. Nu hade temperaturen krupit ner ytterligare och innan jag kunde glida ut på fin kinesisk asfaltväg väntade en timmes cykling genom helvettet. Skakandet var så våldsamt att båda mina fästen till bakväskorna lossnade. En spännrem och lite fantasi löste problemet provisoriskt och jag kunde fortsätta skaka sönder hela min kropp och existens. Framför mig krypkörde en stor lastbil ner för passet och det ljud som den lyckades åstadkomma då den vräkte fram över den steniga vägen var öronbedövande. Det lät precis som om en grupp dinosarier försökte demontera en intergalaktisk rymdfarkost. Ni vet hur det låter. Ett ekande ljud av metallkomponenter som slår i varandra och gnisslar in i hjärnan. Stötdämparna på lastbilen lät förjävliga och jag tyckte synd om chauffören som måste ha flugit runt i förarhytten som en vante. Det var dock med säkerhet mer synd om mig som flög runt ute i kylan. Mina krampaktiga tag om bromshantagen gjorde att jag tappade allt blod i händerna och ett flertal gånger fick stanna för att värma mina fingrar för undvika förfrysning. Jag stoppade ner mina iskalla händer i jumskarna för att värma dem. Självklart kom ytterligare en lastbil krypandes och han stirrade förvirrat på den galna turisten som vid sidan om vägen var fullt upptagen med att fingra runt med båda händerna i sina kallsonger. Jag hade så ont i mina fingerspetsar att jag var rädd att jag förfrusit de ordentligt men efter några minuter var det bättre.

Då jag cyklat i en halvtimme insåg jag att jag bara tagit mig ett par krökar ner för den brutala serpentinvägen. Jag var orolig att mina lemmar skulle falla av som en följd av den dåliga vägen och kunde efter en timme i helvettet plötsligt höra det fantastiska ljudet. Det fantastiska ljudet av hur mina cykeldäck rullade ut på kolsvart, platt, asfalt. Yunnan here I come!

Utanför en liten kiosk åt jag kex som belöning. Samme lastbilschaufför som sett mig stå och gräva runt i mitt skrev 40 minuter tidigare stod och drack redbul utanför samma kiosk. Jag undrade om han tyckte jag var osmaklig som åt kex med samma händer men han verkade inte bry sig. Han var trots allt en kinesisk lastbilschaufför och hade med stor sannolikhet sett det mesta.

Dalgången som jag cyklade igenom lutade svagt neråt och jag passerade en del mindre byar där folk torkade hö på speciella upphängningsanordningar. Det exakta avståndet till Shangri-La stod skrivet på små vägstenar varje kilometer. Då jag på kvällen slog läger återstod exakt 100 km till staden.

Landskapet var kuperat och då jag klev upp strax innan soluppgången morgonen efter väntade en 20 km uppförsbacke. Jag frös om fötterna då jag trampade mig uppåt men som vanligt var världen snäll mot mig. Runt en krök skådade jag en liten trähydda. Ur en skorsten steg lite rök och två vilda hundar stod fastkedjade utanför och skällde på mig. En man stack ut huvudet och vinkade in mig. Inne i den mörka stugan satt två gamla bröder och vävde korgar av bamburemsor. De hade två sängar och ett bord samt en stor samling pryttlar och skräp som de verkade samlat på sig i evigheter. I mitten sprakade en liten eld under en tepanna. Jag tog av mig mina skor och stoppade fötterna i elden. Jag drack deras te och bjöd de på kex. Då jag frågade vad de hette svarade den ena Ming och den andra Ling. De erbjöd mig att låna deras lilla kojja över natten eftersom de själva skulle in till närmsta by och sälja sina korgar. Jag tittade mig omkring och funderade kring vad jag skulle kunna hitta på om jag spenderade ett dygn i det lilla skjulet ensam. Inget. Jag tackade nej och gav de ytterligare ett kexpaket innan jag cyklade vidare. Jag nådde kort därefter toppen av passet.

Dagen var lång och uppförsbackarna många. Jag hade fortfarande kvar av den grillade osten som bönderna givit mig dagen innan och satte mig då och då i vägkanten och åt det tillsammans med stenhårt bröd.

Efter 80 km hade jag slutligen nått toppen på det sista passet och började cykla neråt då en grupp kinesiska män kallade in mig till deras lite ovanliga picnic vid sidan om vägen. De hade problem med bilen och stod alla runt en kartong full med proviant. Spritflaskor, konserverat kött, äpplen och diverse andra kinesiska tilltugg (bland annat kycklingfötter). Jag var väldigt hungrig och tackade inte nej till ett mål gratis mat. En av männen var väldigt berusad och vargade i sig en hel burk konserverat kött innan han började gapskratta då en stor gris spankulerade förbi. Jag uppmanades att skåla med männen ett flertal gånger och var en halvtimme senare själv nere i botten på konservburkarna med kött. De sista 20 km till Shangri-La gick blixtsnabbt och jag kunde rulla in i staden 2 timmar innan solnedgång. Jag hittade det vandrarhem där Nitsan väntade och somnade snart djupt.

Jag stannade i staden i 3 nätter, dels för att vila upp mig från de bergiga dagarna och för att hinna förlänga mitt visum. För alla som någon gång behöver förlänga sitt kinesiska visum kan jag vart rekommendera Shangri-La där hela processen tog lite mer än 10 minuter. Med 34 nya dagar på mitt visum gjorde jag mig redo för min sista månad i Kina.

Jag lämnade Shangri-La en snöig morgon efter en kopp dyrt men välbehövligt kaffe. Det skulle komma att bli en snabb dag. En konstant nerförsbacke gjorde att vi efter bara några timmar cyklat 100 km. Det var som att komma från natt till dag. Landskapet ändrades så radikalt att det var svårt att föreställa sig att vi lämnat Shangri-La i snöväder. Det var varmare och överallt hade träden kommit tillbaka. Inga gula eller röda höstlöv. Lite sommarkänsla. Då vi rullade in i en liten by såg vi stora skyltar som förklarade att vi nått "Tiger Leaping Gorge". En populär ravin där tusentals turister vandrar varje år. Jag hade inte planerat att göra vandringen men då vi såg skylten tänkte vi spontant att vi lika gärna kunde passa på när vi ändå var där. Vi hade tur. Det var lågsäsong och vi mötte knappt en enda kotte under vår vandring förutom den rökande astmatikern Jack från Storbrittanien som erbjöd oss roligt sällskap. Första natten sov vi i den lilla byn där vi lämnade våra cyklar och packade dagsryggsäckarna. Vi vandrade ut ur byn tidigt följande morgon och började spatsera på den lilla jordstigen som skulle ta oss in i ravinen. Det var utan tvekan en extremt djup ravin med snöklädda toppar på sidorna som letade sig flera tusen höjdmeter ner till den vrålande forsen. Vädret var bra och vi kunde promenera i t-shirt och kortbyxor utan problem.

En lokalbo passerade oss med en väldig gris i koppel. Stigen var smal och slingrade sig fram lägs med den branta bergväggen. Ibland stupade det rakt ner några decimeter varifrån vi satte våra fötter. Utsikten var magnifik men i det stora hela var vandringen inte mer spektakulär än t.ex. de Svenska fjällen som har något mycket mer orört och vilt över sig. Men som ett spontant litet beslut var vandringen definitivt värd mödan. Vi sov uppe i ravinen i en liten by där maten var billig och väldigt god. Dag två hade vi tagit oss igenom ravinen och tog en taxi tillbaks till byn där vi hämtade upp våra cyklar innan vi stack vidare.

Mitt mål var att ta mig till Dali och slappa i någon vecka men tills dess väntade tre dagars cykling. Cyklingen var enkel och väldigt mysig. Risfält överallt och kinesiska små byar som passade perfekt med mina fantasibilder över kinesisk landsbyggd. Taken på husen hade små upphöjningar i kanterna och på de gamla trädörrarna till husen hade man målat färglada drakar som med tiden blivit blekare och falnat en aning. Folk bar blåa arbetskläder och för ett tag trodde jag att jag rest tillbaks i tiden. Gamla människor satt utanför gårdsbutiker och sålde grönsaker och kryddor. Bredvid vägen hade man hällt ut majs för att torka i den varma solen.

Vi sov en natt i tält intill ett majsfält och cyklade följande dag hela vägen till en större by 80 km från Dali. Byn hade ett hotell där vi för 25 kr kunde sova i lyxrum. Under byn fanns det en varmvattenkälla och längs med byns små ringlande gator rann det varma källvattnet i små stenrännor. På väggarna syntes kommunistisk propaganda som målats i svart och rött. En bild föreställde en soldat hållandes "Maos lilla röda" högt upp i luften. I den annalkande kvällskylan ångade det om det varma källvattnet och ur de trånga gatugränderna trängde det upp vattenånga som letade sig uppåt. Folk kom bärande på hinkar som hängde tunga från ok gjorda i bambu. Hela byn hade en magisk atmosfär över sig och jag vandrade längs med de små gatorna och förstod att jag förmodligen var en av väldigt få turister som besökt byn då en grupp barn smög efter mig och fnissade. Ett par kor stod inne i en gränd och käkade hö som låg utspridd på kullerstenarna.

Jag kom tillslut ut ur byn och fick se hur kvällssolens röda ljus dramatiskt kastades ner på oändliga risfält som var så gröna att det skar i ögonen. Ett par arbetare stod böjda i slammet och plockade upp risplantor i en korg. När solen tillslut lagt sig gick jag tillbaks och somnade i rummet.

Jag gjorde ytterligare en morgontur i byn innan vi cyklade vidare och var lika fascinerad som dagen innan. I morgonkylan var ångan längs gatorna ännu mer påtaglig och jag satte mig ner ett tag för att bara stirra in i dimman där människor vandrade runt med sina vattenhinkar. Ett par män grillade en gris på gaten med hjälp av en högljudd blåslampa. Då de strök den varma eldstrålen över grisens hud såg jag hur hårstråna smälte och huden brändes. Grisens knorr skälvde och rullade ihop sig då en av männen ledde elden över grisens bakdel. Det luktade fränt varför jag vandrade vidare.

Vi lämnade byn efter en nudelfrukost med grisfett och två friterade degklumpar. Det är tur att man cyklar, en liknande frukost skulle förmodligen leda till övervikt efter bara en vecka i annat fall.

Vägen till Dali var platt och blev tråkigare och tråkigare ju närmare vi kom. Fler bilar, städer och människor överallt. Jag bestämde mig för att cykla före i den platta terrängen och testade mina ben efter det bergiga väst-sichuan. Min acklimatiserade kropp sköt iväg som en raket och jag snittade 30 km/h ett bra tag. Tyvärr var jag lite för entusiastisk och skulle komma att cykla fel med 30 km....

Jag var helt övertygad om att jag skulle följa skyltningen mot Dali City och pressade fram i en vansinnig hastighet. Jag och Nitsan hade bestämt att vi skulle mötas på vandrarhemmet varför jag hela tiden bara trampade på. Jag passerade något som kallades Dali "ancient town" men förutsatte att det var något turistiskt skämt varför jag fortsatte följa skyltningen mot Dali City. Då jag anlände i staden var jag trött och sugen på att bara hoppa in i en dusch. Jag frågade runt efter Dali och fick många konstiga blickar. Alla verkade peka bakåt i den riktningen jag kom ifrån vilket jag ignorerade. En vänlig kines som talade engelska kom fram till mig. Jag var trött och började någonstans inom mig ana att jag mycket riktigt cyklat 16 km för långt och behövde vända tillbaka. Jag frågade honom "Where is the fucking old town?"

Han skrattade högt och pekade bakåt varpå jag med bister min vände på klacken och i robot form cyklade tillbaka. Då jag anlände till vandrarhemmet undrade givetvis Nitsan hur jag med min raketfart kunnat anlända senare än henne. På den frågan svarade jag inte utan duschade direkt innan jag kröp ihop i en soffa och tittade på en långfilm.

I Dali stannade vi i två veckor och under den tiden hann jag göra en klätterkurs och skaffa klätterutrustning för fortsatta äventyr i Laos och Thailand. Men den mest speciella upplevelsen var nog den vecka jag spenderade i ett buddistiskt kloster en bit utanför samhället. Ingen el, inget vatten. En liten träbrits i ett extremt spartanskt kloster och tre mål vegetarisk mat om dagen. Ris och grönsaker.

Varje morgon började munkarna be innan klockan 6 och jag rycktes alltid upp ur min djupa dvala då den stora gongongens vibrerande klang skakade genom väggarna. Vi var 6 elever som skulle studera Kung Fu tillsammans och började varje dag med att springa ner till floden. På vägen dit hade solen fortfarande inte gått upp. En svag strimma av blodröd himmel syntes vid horisonten och då vi nådde floden var det redan ljust. Vi plockade på oss varsin stor sten som vi skulle bära på huvudet tillbaks till klostret. Den första morgonen trodde jag att mitt huvud skulle deformeras under vikten av den 20 kg tunga stenen. Efter det gjorde vi oräknerliga grodhopp upp och ner för trappor innan vi fick äta frukost.

Det var många regler att förhålla sig till i klostret och stor respekt skulle visas åt den gamle huvudmästaren i Kung Fu. Då man mötte honom i klostret bugade man djupt och under frukosten var det bara han som fick prata och ingen kunde börja äta innan han givit sin tillåtelse. Under dagen väntade alltid 5 timmars oavbruten träning. Min rygg höll på att kollapsa efter bara två dagar varför jag tog det lite lugnare. Shifun, huvudmästaren bar alltid ett leende på sina läppar och verkade vara en fridfull man men då jag fick höra hur han lärt upp sina yngre elever var jag glad att jag inte valt att bo permanent i klostret.

De trettonåriga små munkarna blev ofta slagna med pinnar då de inte sprang tillräckligt snabbt eller gjorde som de blev tillsagda. En av pojkarna hade fått sin tumme bruten 20 gånger pga olydighet. Men förutom allt det tuffa hade jag väldigt roligt. Jag kände mig faktiskt starkare på många plan efter bara 5 dagar och tror att cyklingen ner mot Laos lär bli en barnlek.

Just nu är jag tillbaks i Dali igen och gör mig redo för att cykla ner mot Laos. Planen är att anlända runt den 6:e December och därefter försöka skaffa en kanot och paddla ner till staden Luang Parbang. Det lär kanske ta upp till 4 veckor innan jag anländer och ber er alla ha tålamod till nästa blogginlägg.

Jag tackar så mycket för alla fina kommentarer hittills och hoppas att ni har något och skriva denna gång. Som svar på er alla som har frågat efter en bok om resan kan jag meddela att arbetet går framåt och att jag har grova planer på hur den skall utformas. Om allt går vägen blir den klar nästa år någon gång. Tills dess...fortsätt läsa och ha en trevlig julmånad.

Er hängivne

Emil Börner