Efter min olycka lät jag tatuera ett enda ord på min underarm. Ordet "Fortsätt". Ett ord som för mig betyder väldigt mycket. En uppmuntran, en möjlighet, ett val. Flera gånger under min resa från att jag skadade mig till där jag är nu har jag stött på motgångar men har alltid övertalat mig själv att fortsätta följa mitt hjärta. Så länge jag brinner för det jag gör kommer jag fortsätta hålla på med det. Som ni läste i senaste inlägget har Oscar, en fantastik reskamrat och vän, åkt hem till Sverige. Ett moget val där han gjorde just det som många aldrig gör, han följde sitt hjärta. Att kämpa på med svåra besvär och problem utan någon glädje är att slösa bort livet. Då det stod klart att han skulle resa hem blev jag själv tvungen att titta inåt. Hur skulle resan fortsätta, vad ville jag göra? Hur skulle jag få ut så mycket som möjligt av min återstående tid på resan?

Jag tittade på mina kartor och på kalendern. Både jag och Oscar skall vara tillbaks till vildmarksmässan i mars nästa år vilket skulle ge mig tid fram till senast februari att cykla. Den första frågan jag ställde mig var huruvida jag verkligen ville cykla ensam genom öknen i en månad. Min stolthet och målsättning att cykla hela vägen stod och vägde mot det faktum att jag hellre ville upp i bergen igen och även hinna ta mig ner till sydostasien innan jag reste hem. Jag bestämde mig för att skippa cyklingen i Taklamakan öknen och istället ta tåg till Lanzhou i mitten av Kina och därifrån ta mig söderut genom provinserna Gansu, Sichuan och Yunnan för att slutligen cykla in i Laos och Thailand där jag tänkt mig avsluta resan i Bangkok.

Det var ett svårt val. Under hela resan har både jag och Oscar haft som mål att cykla varenda meter men allt eftersom tiden passerat har jag lärt mig inte bara mycket om världen och människor men också om mig själv. Att cykla ensam genom öknen bara för kilometernas skull vore att ljuga mig själv rakt i ansiktet. Jag ville tillbaks upp i bergen och även hinna se lite mer av världen innan jag återvände. Då beslutet var taget var det som om en stor tyngd lyftes ifrån mina axlar. Jag förstod kanske för första gången att riktig frihet inte bara handlar om att vara fristående ifrån andras val och beslut utan även att vara fri inombords.

Efter 10 dagar i Kashgar av öldrickande, ätande och små cykelturer och rundvandringar var jag redo att ge mig av. Jag skickade cykeln med ett tåg direkt till Lanzou och gjorde själv ett mellanstopp i Urumqi innan jag 5 dagar senare anlände i den avgasiga staden. Jag gjorde ett av mina livs stora misstag då jag köpte sittplatser på tåget och fick genomlida en sömnlös natt med en kräkande bebis bredvid mig samt en fet kines mitt emot som ständigt satt och tuggade i sig kycklingfötter. Jag tyckte dock ännu mer synd om de som hade ståplatser och i 24 timmar fick ligga i gången utanför toaletten eller klämma sig in i små skrymslen bakom de höga staplarna av folks väskor och rissäckar.

På tåget skaffade jag mig en tillfällig vän. En kinesisk engelsklärare som med ett icke svikande tålamod försökte lära mig kinesiska. Trots att jag gång på gång uttalade orden fel fortsatte han lika glatt att försöka lära mig fraser. Tyvärr kommer jag inte ihåg särskilt många av dem.

I Lanzhou mötte jag upp med den tyska cyklisten Philip som jag träffat upprepade gånger under resan. Vi hämtade ut våra cyklar som fortfarande var i gott skick och tog in på ett hotell i staden för att förbereda oss för att cykla vidare. Jag gjorde själv en lång rundvandring i staden som var ganska tråkig. Skyskrapor och en strid ström av tutande trafik och upptagna kineser som pratade i telefon. Jag gjorde snabbt upp två grundregler om Kina som skulle komma att stämma under mina månader av cykling i landet.

Regel nummer ett: Du kommer aldrig komma till en stad eller by i Kina och utbrista: "Wow det här stället var mycket mindre än vad jag föreställt mig.

Regel nummer två: Allting pratar i Kina. När bilar backar hörs en kvinnoröst som på kinesiska förklarar att fordonet backar, bankomaterna pratar med dig och i affärerna hörs ett ändlöst babblande av monotona robotröster som gör reklam för olika artiklar.

Fler grundregler lär med stor sannolikhet tillkomma.

Efter att ha vandrat runt i ett tag tog jag en kabelhiss över den gula floden och promenerade i timmar runt i en obefolkad park utanför staden. Uppe på toppen av en kulle kunde jag stirra ner på staden genom de tjocka avgaserna som steg upp mellan de höga husen.

Dagen efter bar det av. Jag och Philip hade bestämt oss för att cykla till Chengdu 1000 km söderut tillsammans och lämnade Lanzhou i ett svagt duggregn. Vägen ut var obekväm och jag upptäckte snart att Kinesiska bilförare var fullständigt hänsynslösa. I trafiken var alla förare förståndshandikappade och tutan användes flitigare än bromspedalen. Vägen var till en början av kinesisk hög kvalite men då vi rullade ut ur förorterna hände något. Asfalten verkade ha absorberats av jorden och försvann plötsligt ner under ett tjockt lager av lera. Under resan har jag många gånger stött på olika typer av lera men aldrig något som liknade detta. Ett decimeter tjockt lager av brun gegga av den sämsta möjliga konsistensen. En bedrövlig blandning av lite regnvatten, bensinrester och sand som fastnade på cykeln som lim. Det dröjde inte länge innan cykeln vägde hela 4 kilo extra och bromsarna var obrukliga. Leran kilade fast sig mellan mina däck och ramen vilket gjorde det fysiskt omöjligt att cykla. Jag skaffade mig snart en pinne som jag spände fast på cykeln för att använda som "ler-bortpillare" var 100 meter. För första gången på månader cyklade jag alltså i regn genom den kinesiska landsbyggden. Vägen var dock trots omständigheterna mysig. Små smutsiga byar med grisar som spankulerade i regndimman. Barn som kikade fram mellan plankor i husen och eviga odlingsterasser som karvats ut ur det mjuka landskapet av gräsklädda kullar. I en by stannade jag till för att dricka te och försökte kommunicera med några bybor med den lilla kinesiska jag lärt mig.

Kineserna är väldigt oflexibla då det kommer till språket och uttalar man inte ett ord exakt rätt tittar de på en som om man är dum i huvudet. Jag knaprade i mig lite kex och fortsatte att cykla uppåt på en väg som började slingra sig runt de långa bergstungorna som kom ner krypandes ur dimman. Det dröjde inte länge innan jag och min cykel var så lerig att jag knappt kunde minnas när jag varit så smutsig senast. Philip suckade djupt men fortsatte precis som jag trampa i förhoppningen om att vägen skulle bli bättre. Efter timmar av cyklande var vi på toppen av ett mindre pass och tog genom en lång och obehaglig tunnel genom bergens innandöme. Fuktiga väggar och små droppar av smutsigt av vatten från taket. Tunneln var oupplyst men med hjälp av det svaga ljuset från lastbilarna kunde vi undvika de grova ojämnheterna i vägen. På andra sidan hände något! Vägen blev bättre. Ingen lera och fin asfalt.

Jag rullade ner för den slingriga vägen och passerade flera byar som verkade ha som huvudnäring att producera gigantiska lejonfigurer i marmor. Då jag stannade för att ta ett kort ville en gammal herre med ett tandfattigt leende att jag skulle köpa ett lejon. Av förståelse för min begränsade möjlighet att ta med mig skrymmande föremål pekade han på den mindre modellen i jade som bara vägde runt 80 kg. Jag tackade nej och fortsatte till en liten restaurang där en kvinna gav mig en tallrik stekta nudlar. Två kineser satt vid ett bord snett emot mig och harklade sig högt för att sedan spotta ut snoret i en liten pöl på golvet. För den som har svårt med smuts och bakterier rekommenderar jag att låta bli och titta på golvet i Kinas många små restauranger och serveringar. Matrester, cigarettfimpar och utspottade kycklingben bildar ofta högar av skräp runt borden.

Då jag ätit färdigt promenerade jag ut till cykeln och som om inte det högljudda spottandet hade varit nog betedde sig barnen som grisar. De hade alla en uppklippt springa i byxorna för att kunna uträtta sina behov när de kände för det. Några meter från min cykel satt en liten kinesisk pojke med snor ur näsan och krystade ut ett par små gulbruna bajskorvar mitt på gatan. Det dröjde självklart inte länge tills jag blev något van vid det för mig märkliga beteendet men jag överraskades någon gång av att se en fullvuxen kvinna (till synes nykter) sitta och kissa i en park, fullständigt oberörd och exponerad för alla promenerande kineser. Till en början verkar deras sociala mönster något rubbat men efter några veckor började jag till viss del tycka att de faktiskt har en mer naturlig inställning till vissa saker. Förutom den sanitära aspekten är det ju ingen "big deal" att sitta bajsa på gatan...eller?

Utanför ett litet suspekt hotell i en oviktig by någonstans efter Lanzhou stod en grupp kineser och brände av fyrverkerier mitt på ljusa dagen. Jag passerade utan att bli träffad av de oberäkneliga projektilerna som sprutade ut ur en av pjäserna som vält omkull. Det huvudsakliga grödan som odlades i området var majs och arbetare stod och högg ner plantorna febrilt bland de täta raderna. Under hela resan har jag flera gånger stött på människor som är väldigt fattiga men det var först här i Kina som jag såg riktiga svält offer. Det var inte ofta men jag passerade under dagen en liten presenning som spänts upp mellan två stockar och under den tunna plastskynket låg en liten människa. En gammal man så nära svält döden man kan komma. Hans kropp var bara som ett tunt lager hud spänt över sköra benknotor och hans ansikte var så magert att det knappt liknade ett människohuvud. Han höll ögonen slutna och andades långsamt under den trasiga filt han virat in sig i. Ett sorgligt öde.

Jag anlände tillslut till en by där jag och Philip frågade runt efter någonstans att sova. En man klev ut ur en liten järngrind och kikade sig misstänksamt omkring innan han lät oss rulla in våra cyklar. Det var tydligt att mannen saknade tillstånd att ta emot turister och höll hela tiden ett vakande öga ut mot gatan i fall att polisen skulle dyka upp. Hans lilla hotell var bland det mest slitna jag någonsin sett men för ringa 15 kronor fick vi sovplatser i ett rum längst in i en korridor. Urinstanken från den sällan städade toaletten i huset nådde in i rummet och mannens nyfikna son promenerade obrytt in vårt rum och tittade på hur vi packade upp våra saker. Han passade på att lägga en spottloska på vårt golv innan han gick vidare. Fräscht.

Vi gjorde en promenad i den lilla byn vars invånare var övervägande muslimer. Moskeerna i Kina ser väldigt roliga ut med typisk kinesiskt arkitektur. Ett par äldre herrar satt utanför byns förvånande stora moské. Av vana från mellanöstern hälsade vi de med ett högtidligt "Salam Alaikum" vilket de blev väldigt glada över. De ville att vi skulle delta i kvällsbönen om en halvtimme. Vi tackade nej men fick ändå en litet guidad tur genom moskén. Då vi vandrade tillbaks genom skymningen och hörde det utdragna böneropet klinga. En grupp överlyckliga barn såg, kanske för första gången, en livs levande utlänning vandra hem genom deras lilla smutsiga bakgata och började genast gapskratta och dansa med oss hela vägen tillbaks till hotellet. En pojke som verkade ha begåvats med ett outtömligt förråd av energi hoppade runt som vore han galen och passade på att visa rumpan för oss medan han gapskrattade och snubblade runt i leran. Jag och Philip hade minst lika roligt som barnen och kunde inte annat än glädjas åt hur roligt barnen kunde ha åt vår blotta närvaro i den lilla byn.

Jag somnade djupt den natten och vaknade av att duggregnet hade upphört. Ett bergspass väntade och från byn kunde jag se bergsfötterna skymta i morgondimman. Luften var fuktig och jag frös en aning då jag började trampa upp mot bergen. Vägen genom bergen var väldigt vacker. Den letade sig upp på en bergsrygg och följde den under hela dagen varför jag på båda sidorna kunde blicka ut över landskapet som var hårt odlat på då milslånga terrasserna där majs och andra grödor stod och väntade på att skördas. För mig som på flera månader inte sett en riktig skog eller särskilt mycket grönt överhuvudtaget var det en fantastisk upplevelse. Ett hav av grönska och ett landskap mättat av färger. Då vägen planade ut lite i ett parti av uppförsbacken växlade jag upp. Då jag pressade ner den ena växelspaken hörde jag ljudet av plastbitar som knäcktes inifrån mitt växelreglage. Kedjan hoppade ner i första växel och jag kunde snart bekräfta att min framväxel var förstörd. Jag kunde omöjligt cykla i lägsta växel och blev därför tvungen att lösa mitt problem med att pilla in en liten träbit under växelarmen. På så sätt var jag fast i andra växeln men kunde vid grova uppförsbackar plocka bort pinnen och låta kedjan falla ner i första växeln. Jag såg dock det hela som utmaning och cyklade de återstående bergiga 940 km till Chengdu i andra växeln. Bra träning!

På vägen upp genom bergen passerade jag byar som balanserade mellan de båda branterna på båda sidorna om bergsryggen. Några kossor stod och käkade gräs och nere genom dimman såg jag siluetterna av arbetande bönder som vandrade runt på odlingsterasserna. Då jag nått toppen av ryggen pendlade vägen ständigt upp och ner och gjorde vassa krökar här och var. Ett spännande fenomen som de flesta verkade använda var reflektorkokare. En parabolliknande skiva med små spegelbitar i som reflekterade upp solljuset på en kaffepanna där bönderna kokade te. De fungerade alla väldigt bra och var dessutom miljövänliga.

Så småning om rullade jag in i den sista byn på bergsryggen innan en längre nerförsbacke väntade. Jag parkerade min cykel i ett tempel och frågade en äldre herre om det var ok att jag åt lite matsäck i tempelgården. Det var ok. Han gav mig en handfull av dadlar som jag knaprade i mig tillsammans med bröd och jordnötssmör. Jordnötssmör skulle för övrigt bli min nya "power fuel" i Kina. Så fort jag hittade en butik som sålde det köpte jag på mig flera burkar. Jag hade inte tänkt tillägna hela detta blogginlägg åt jordnötssmör men jag vill ändå marknadsföra den orangebruna geggan som perfekt cykelkäk. Smeta det på kex, bröd eller direkt på tungan. Fantastiskt!

Jag studerade templet ett tag och promenerade upp på den översta terassen för att kunna titta ut över muren som löpte runt byggnaden. Dimman hade lättat och nu kunde jag tydligt se hur det bergiga gräslandskapet sträckte sig ända bort till horisonten. Därefter dundrade jag ner genom små byar och ner för en lång och slingrig backe. En man på motorcykel hade stängt av motorn för att spara bensin. Han rullade jämsides med mig och försökte konversera vilket jag gärna avstod ifrån då jag hade fullt upp med att koncentrera mig på att inte köra av den slingriga vägen.

Efter en timme rullade jag in i staden Linxia som enligt grundregel nr 1 givetvis var mycket större än vad jag föreställt mig. Fortfarande en stad med väldigt muslimska influenser och många moskéer. Jag och Philip tog in på ett billigt hotell (sådana finns det för övrigt många av i Kina) och låste våra cyklar i en liten vrå på bakgården. Vi gjorde en lång vandring genom staden som verkade ha varit en samlingsplats för handel under en lång tid. Små basarer och trånga smutsiga gator ringlade runt i förorterna och överallt sålde folk mattor och verktyg. Plockade hönor låg på rad framför en man som stod och ropade högt till folk som passerade. Bakom honom satt en ung kille med en tunna full med döda hönor och varmt vatten och rykte av de tunna fjädrarna från de knottriga kropparna. En grupp skolbarn som just slutat skolan omringade oss och ville hemskt gärna träna sin engelska med oss. Då vi försökte samordna ett gruppfoto utbröt kaos och alla barnen ville bli förevigade i våra digitalkameror. Se resultatet nedan.

Då solen slutligen började gå ner promenerade vi in i en liten servering och proppade oss fulla med mat innan vi somnade på hotellet. Följande morgon gick vi upp före soluppgången. Jag ville gärna besöka ett kloster uppe i bergen i byn Xiahe och vi behövde därför tillryggalägga 100 km under dagen. Eftersom stigningen var 1000 meter på 100 km märkte vi knappt av höjdskillnaden. Kineserna hade också varit väldigt flitiga med att perforera bergen med små tunnlar överallt. Det sparade oss en del tid men var ofta väldigt obehagligt att snirkla runt i mörkret. Jag passerade en djurmarknad där majoriteten av besökarna var upptagna män som koncentrerat studerade tänderna och skicket på de hundratals yakar och getter som stod fastbundna i långa rader.

Cyklingen blev spännande då jag märkte hur landskapet började skifta i färg. Jag cyklade bokstavligen ut ur sommaren och in i hösten vars grepp om bergen blev hårdare för var dag jag cyklade. Träden som klädde kullarna blev gula och mattor av buskar i rött och gult täckte landskapet runt omkring mig. Plötsligt började vägskyltarna skrivas med de tibetiska krumelurerna och allt oftare blev jag hälsad med ett varmt "Tashidelek" av någon gammal tibetisk herre som satt och jäste i solen. Efter många timmar i sadeln svängde jag av in på en sidoväg som gjorde en något mer kraftig stigning västerut in i bergen. Vid sidan av vägen vrålade en liten fors som letade sig neråt medan jag långsamt letade mig uppåt. Små kloster tittade fram lite här och var och arkitekturen på husen hade ändrats markant. Tibeterna byggde sina hus med hjälp av stora stenblock som sedan täcktes av lera och målades vita. Snidade trädetajler pyntade gavlarna och taken och runt fastigheterna löpte murar vars enda port även dem var prydda i trä och färgglatt målade. Innanför murarna leddes yakar in efter solnedgången för att trängas i mörkret.

Någon timme innan solnedgången nådde jag och Philip byn Xiahe som fullständigt exploaterats av den kinesiska turistnäringen. Jag ångrade nästan på en gång att jag begett mig till byn men tänkte att jag skulle ge den en chans. Vi tog in på ett litet hostel och gjorde en liten rundvandring i byn. Så länge vi höll oss borta från den kinesiska delen var intrycket ok. Tibeterna bodde i en äldre del av byn närmare klosterområdet som var gigantiskt. När jag kom tillbaks till hostelet stod fyra förvirrade långfärdscyklister och dividerade om priset för boendet med ägaren. Det var två Engelska killar, Jon och Michael samt ett Franskt par, Suichi och Charles. Vad de hette och det faktum att vi skulle komma att cykla tillsammans den kommande veckan visste jag inte då. Efter ett kort samtal över en kopp kaffe och två nätter i samma rum hade vi bekantat oss med varandra och plötsligt var vi en grupp på 6 cyklister som hade som gemensamt mål att ta oss till Chengdu.

Under vår enda heldag i Xiahe gjorde vi en rundvandring i klostret tillsammans med en energisk och väldigt glad munk vars engelska var näst intill oförståelig. Han skuttade glatt omkring i sin röda munkklädnad och berättade om klostrets olika inrättningar och områden. En av höjdpunkterna var då vi tillsammans med de hundratals munkar som bodde i klostret vandrade in i den stora bönehallen där doften av brinnande yaksmör blandades med den murkna lukten från gammalt trä som utgjorde skelettet i den gigantiska byggnaden. Rökelser steg upp mellan de hängande tygstyckena och en hummande ljud snurrade runt i salen mellan munkarna som blundade och mumlade.

Jag tappade bort vår guide och bestämde mig därför för att återvända till hostelet för att äta och göra mig redo för nästa dag.

Följande morgon stod vi alla 6 cyklister redo utanför hostelet med målet att ta oss till en by 60 km norrut. Trots den korta sträckan blev det en av de tuffare dagarna på länge. Spöregn och några ynka grader varmt. Den första biten var nerför och vi svishade alla ner genom de täta regnmassorna som stack som nålar i ögonen. Landskapet hade plötsligt tappat sin charm och min blick var för det mesta riktad rakt ner i asfalten några meter framför mig. Vi passerade en liten checkpoint där en robotröst hälsade oss välkomna då vi saktade in framför vägbommarna som spärrade av vägen. En av vakterna såg bedrövad ut när han tittade på oss och tvingade oss att komma in i hans lilla vakt bås. Strax hade vi slagit kinesiskt rekord och tryckt ihop 7 personer inkl. den snälla vakten i ett litet uppvärmt vaktbås. Turistbussar som var på väg upp till Xiahe med tusentals turister stannade vid checkpointen för att betala vägskatt. En av busschaufförerna tittade förskräckt in i vaktbåset där en grupp dyngsura Europeer tycktes ha kidnappat vakten som satt obekvämt ihopklämd vid den lilla luckan. Vi vinkade glatt tillbaka till chauffören som log lite nervöst. Efter att ha torkat något begav vi oss ut i regnet och kylan igen. Vid korsningen där vi svängde av uppåt mot bergen träffade vi två upphetsade kinesiska studenter som knappt kunde behärska sig då de fick se oss.

"Wooow, you soo cool. Soooo soooo cooool"

Vi tackade så mycket och fick skriva autografer och fotograferas med de unga tjejerna som var helt tagna av mötet med västerlänningar.

Vad var det som hände. Plötsligt var vägarna fullproppade med kinesiska turister och vart vi än stannade stod en hord av kineser med gigantiska kameror och tog kort på allt och alla. Det var tydligen Kinas nationaldag. Exakt 62 år tidigare hade Mao på Tinanmen square i Peking stått och förklarat att Folkrepubliken Kina var ett faktum. Av denna anledning firade hela Kina med en veckas semester, till vårt stora förtret. Med miljontals människor i rörelse var vägarna överbelastade och hotellpriserna sköt i höjden. Då vi tog rast under dagen tvärnitade en fet jeep bredvid oss och en grupp bröliga turister rusade ut som på komando och enligt inövade former poserade gruppen runt oss och innan vi hunnit fatta vad som hänt hade en kameraman bränt av hundra kort och hela gruppen var tillbaks i bilen som dundrade vidare. Vilken mysig semester.

Vi var alla nedkylda och frös ända in i benmärgen. Vattenmängderna letade sig in överallt och för mig som inte hade några stänkskärmar var jag snart helt brun av lera och vägsmuts. För att påskynda vägen till nästa by lekte vi grabba tag i lastbil leken vilket var otroligt roligt. Jag, Michael, Jon och Philip grep tag i bakdelen på var sin långsam långtradare på väg upp genom dimman. Vi passade på att leka runt lite och bytte plats då och då för att få upp värmen och sysselsätta oss. När fingrarna var nära på att ramla av släppte jag taget innan toppen på kullen för att sedan susa ner mot byn som vi siktat på. Vi var alla nära på att säcka ihop av trötthet och nedkylning då vi drypande våta klafsade in i hotellreceptionen. Receptionisten tittade skeptiskt på oss. En halvtimme senare och tre våningar upp låg vi inbäddade under eluppvärmda filtar och tittade på nationaldags firandet på TV.

Eftersom det även var Michaels födelsedag vandrade vi alla in på hans hotellrum där vi skålade med rissprit och käkade chips, medtagna efter en hård dag. Suichi och Charles, de båda fransmännen, kände sig lite krassliga efter cyklingen och bestämde sig för att stanna två nätter på hotellet för att sedan ta buss till nästa deletapp Langmusi som var en litet Tibetisk gränsby mellan Gansu och Sichuan provinsen. Vi andra cyklade tidigt vidare följande morgon efter flera koppar varmt te och gröt till frukost. Vägen skulle återigen stiga några hundra höjdmeter men som tur var genom regnfritt väder varför vi kunde avnjuta dagen. Dagen flöt på bra och vid ett flertal tillfällen stannade en grupp Kineser i sina jeepar för att ta kort men denna gång krävde vi betalning och fick mängder med torkat kött och RedBull som ersättning. Landskapet började så småningom plana ut och plötsligt befann vi oss på en gräsplatå på 3500 meters höjd. Det var väldigt intrycksfullt och jag tittade ständigt ut över yakmassorna som rörde sig långsamt över det gröna landskapet. Bergen var inte lika höga längre och de kullar som tittade upp ur det plana landskapet var mjuka och gräsklädda.

Efter ytterligare ett pass som vi lekte lastbilsleken i väntade en lång nerförsbacke till en by där vi efter 80 km av cykling valde att ta in på ett hotell. Det var fortfarande väldigt kallt och de eluppvärmda filtarna var guldvärda. Byn hade inte mycket att erbjuda men efter en kortare promenad han vi delta i publiken kring ett par Tibeter som satt och spelade kinesiskt schack. Ett krävande brädspel som mest verkar gå ut på att gubbarna som inte spelar står och skriker och tycker till om vilket drag som vore smartast. De spelande männens självförtroende bröts ner av de upprörda åskådarna som vid varje drag suckade högt eller skrek av besvikelse. Väldigt underhållande att titta på. I en annan sidogata satt ett par berusade kineser och spelade den kinesiska versionen av poker som också den har väldigt våldsamma och oorganiserade inslag. För det första är grundpoängen att spelarna skall kasta sina kort i bordet med all kraft de kan frambringa. Hör du kineser sitta runt ett bord och stöna av ansträngning kan du utgå ifrån att de sitter och spelar kort. Sedan verkar det knappt finnas några regler. Männen som jag studerade tittade knappt på sin hand innan de kastade ner en salig röra av kort utan, för mig, något samband i vare sig färg eller valör. Männen utbröt ofta i skratt innan de återigen började kasta korten hårt i bordet.

Dagen då vi begav oss till Langmusi började vi med att cykla tillsammans med ytterligare en cyklist. En otränad Kines som tänkte ta sig till Lhasa. Han hade hälften så mycket packning som oss men kunde knappt hänga på ens de första hundra metrarna upp för passet innan han var tvungen att sakta ner för att vila. Starkt att ge sig på en så pass tuff utmaning som en cykling till Lhasa utan någon som helst träning innan, det är så det skall vara tänkte jag. Philip var kvick och lyckades hugga tag i en lastbil som tog honom hela vägen upp för den 15 km långa uppförsbacken. Då vi efter en och halv timmes cykling nådde toppen var han försvunnen och det skulle visa sig att vi tappat bort tysken helt och hållet eftersom det skulle dröja mer än en vecka innan vi såg honom igen.

Jag cyklade vidare tillsamman med Engelsmännen för att möta upp fransmännen i Langmusi och vi hade väldigt roligt tillsammans. Ett kraftigt snöoväder drog in över området och vi kämpade alla tre som djur. Vi blev omkörda av ett par vansinniga Tibetaner på en motorcykel. Föraren koncentrerade sig på att håla kursen genom snön medan mannen som satt längre bak på sitsen balanserade en vardagsrumssoffa framför sig.

Vi frös rejält men kunde efter timmar av cykling rulla in i Langmusi där Fransmännen som nu kände sig betydligt friskare väntade på oss. Vi spatserade alla in i en liten restaurang för äta yakburgare som smakade utsökt tillsammans med varsin öl. Planen var att göra lite rundvandringar i bergen följande morgon varför vi planerade att gå till sängs tidigt. Det blev inte riktigt så. Det började med att Michael nästan höll på att slukas av ett gigantiskt hål i den oupplysta gatan. Det var tydligen vanligt att folk stal brunnslock för att sälja metallen vidare och Michael som genast kände sig personligt engagerad i frågan startade ett kvällsprojekt som gick ut på att täppa igen alla människoslukande, tre meter djupa, hål i gatan. Vi började jaga plankor men blev själva anklagade för stöld då vi rev runt i något som liknade en soptipp. Efter att ha misslyckats med att hitta plankor övergick Michael till att agera vakt. Hans uppgift var helt enkelt att stå intill det mest farliga hålet i gatan och varna ovetande människor som var på väg att ta ett steg ner i evigheten. Hans fantastiska engagemang möttes för det mesta med konstiga blickar. När en liten vinglande Tibetansk pojke på 3 år var på väg att slukas hoppade Michael fram för att rädda honom vilket skrämde upp det lilla snoriga barnet så pass han började gråta.

Vi gav tillslut upp kampen och lämnade det gapande hålet. På väg tillbaks blev vi inbjudna i en liten pub där kineser satt och spelade kort och drack öl. Hur de kunde vara så otroligt berusade var ett mysterium för oss då vi studerade etiketten på de ölflaskor vi blivit bjudna på, 1,5 % alkohol? Stämningen var livad och många kineser reste sig upp för att bjuda på lite allsång. Jag och Michael sjöng med för fulla muggar och det kortspel vi spelade halva natten spårade så småningom ut och jag blev tvungen att kyssa ett uppstoppat yakhuvud innan vi fick lämna stället.

Följande dag gjorde vi en vandring upp i bergen som skulle visa sig vara ett stort projekt. Det hade inte behövt vara det men eftersom vi var snåla och principfasta människor vägrade vi betala 30 kr för att få gå ut i naturen. Den giriga munken som satt på en pall och spärrade av vägen ut i friheten skrek uppjagat något på kinesiska och pekade på en skylt. Jag tittade argsint på honom och berättade på svenska att om han någonsin kom till Sverige skulle han få suga på allemansrätten, "din giriga lilla munk!"

För ta oss ut i naturen gratis var vi tvungna att vada genom ett vattendrag och promenera genom en kohage. Charles ena sko fastnade i den djupa geggan av gödsel. Vi forcerade ett flertal stängsel och blev jagade av en hund som undrade varför 4 turister försökte klättra genom hans hage. Efter 1 timme var vi över på andra sidan och kunde tillslut börja vandra upp bland bergen. Böneflaggor fladdrade vilt i vinden och på toppen av ett mindre berg började det snöa lätt. Fransmännen återvände medan jag och Jon fortsatte ner i en tät ravin. Vi mötte en tibetansk kvinna som lärde sin lilla dotter att bära ved. Flickan var knappast över 5 år och hade fyra stycken vedklabbar fastspända på ryggen medan de banade sin väg ner till byn.

Jag återvände efter ett tag mot byn men fick stora problem med att ta mig in igen eftersom samme munk satt och vaktade ingången. Vi klättrade över en del murar och gjorde några konstiga krokar för att komma tillbaks igen och kunde slutligen vandra tillbaks till vandrarhemmet för att vila oss inför följande dags cykling in i provinsen Sichuan.

Morgonen efter var det dimmigt och vi hade fortfarande inte hört något av den förlorade tysken Philip som tycktes ha dematerialiserats några dagar tidigare. Vi cyklade ner en bit och passerade ett par uppretade yakar som försökte ta livet av den hund som var satt på att valla yakarna i fråga. Hunden var i underläge och fick så småningom ta tillflykten då en av yakarna försökte penetrera honom med sina väldiga horn.

Vi nådde en lång och mörk tunnel som var under uppbyggnad. Polis stod och talade i kommunikationsradio och dirigerade trafiken in i tunneln. Den var för tillfället enkelriktad och ventilationstrummorna hade inte installerats. Avgaserna var så tjocka att jag blev snurrig i huvudet att vistas där inne. Ljudet av tutor ekade runt i berget och gulmörka ljuskäglor studsade upp och ner då trafiken långsamt rullade över den leriga grusbottnen i tunnelröret. Det var väl så nära helvettet man kan komma och risken för att klämmas till döds mellan lastbilarna var hela tiden överhängande. När jag såg ljuset i den 4 km långa tunnelns slut blev jag överlycklig. När jag såg ur mörk och förgiftat dagsljuset som sipprade in i tunneln var förstod jag hur mycket avgaser det var som snurrade runt i tunneln. På andra sidan berget blev landskapet extremt platt. Gräsplattån var så vidsträckt att man knappt kunde se bergen vid horisonten. För 10 kr passade jag på att rida runt på en tibetansk häst medan jag väntade på de andra som fortfarande krånglade runt i tunnelns mörker.

Solen var varm och följde oss hela vägen över platån till staden Zoige. Det luktade gris och avgaser i den fula lilla staden men eftersom vi inte hade för avsikt att göra något annat än att sova i staden bekymrade det oss inte särskilt. Vi tog in på ett hotell som var under renovering och behövde bara betala 20 kr för ett trebäddsrum. Ett rimligt pris med tanke på att ångorna från de nymålade väggarna gjorde oss snurriga och det faktum att det låg armeringsjärn och murbruk i högar inne i rummet reducerade också priset.

Följande dag skulle bli en spännande dag med en del vilda inslag. Morgonen var kall och vi rullade alla ut ur Zoige runt soluppgången. Jon kände sig väldigt krasslig men kämpade på så gott han kunde. I den första uppförsbacken efter byn tog jag och Charles ledningen och var på väg upp mot ett litet pass i stadigt tempo när det bekanta men obehagliga ljudet av en hunds flåsande kom dundrande emot oss bakifrån. Både jag och Charles hade cyklat hela vägen från Europa och båda vana vid hundattacker och hoppades på att hunden skulle lugna ner sig om vi saktade ner en aning. Vi hade knappt hunnit vända oss om för att se vad det var för filur som trakasserade oss förrän en lurvig best stor som en yak kalv (ingen överdrift) kastade sig på Charles cykel och bet tag i hans bakdäck. Vi började genast trampa som galningar och de vilda ögonen hos det fyrbenta monstret satte igång adrenalinflödet hos oss. Hunden släppte taget om Charles cykel och någon sekund senare kände jag hur cykeln plötsligt blev tyngre. Djuret hade kastat sig på min bakväska och det hjärnskärande ljudet av hur min bakväska revs itu fick mig att gå igång på riktigt. Det var när hunden gjorde ansats till att bita mig i benet som jag bestämde mig för att det var bäst att gå av cykeln eftersom jag omöjligt skulle kunna fly i den branta uppförsbacken. Jag sparkade undan hunden och han inspektera min bakväska. Hunden hade rivit upp ett stort hål i väskan och mina kläder stack ut. Jävla hund jävel!

Hunden visade inga tecken på att vilja ge upp och gjorde upprepade attacker mot båda våra cyklar. Jag och Charles var förbannade och till vår stora lycka bestod fundamentet till vägen av stora stenbumlingar som låg blottade i väggrenen där asfalten slutade. Vi började med att demontera väggrenen och flänga iväg stora stenar efter hunden. Den höll ett visst avstånd men gav sig inte. Jag lyckades få loss en mastodont sten, stor som ett bowlingklot som jag lyfte upp ovanför huvudet. Om hunden i värsta fall skulle bita tag i mitt ben skulle jag kunna låta tyngdlagen hjälpa mig med att fullständigt förvandla hundens huvud till en pannkaka.

Hunden verkade inte rädas den himlakropp som jag likt den grekiska guden Atlas bar ovanför mig. Den gick till anfall och med väldig kraft kastade jag stenen mot hunden. Det var kanske tur att jag missade för hunden hade med stor säkerhet mött sin skapare om det väldiga klotet träffat honom. Jag och Charles var svettiga och darriga när hunden tillslut gav upp och lämnade oss ifred.

Vi började genast skratta och en halv tejprulle senare var hålet i min väska provisoriskt lagat. Suichi och Jon var båda krassliga och hade missat dramat när de en kvart senare kom rullandes. De bestämde sig för att lifta en bit medan vi fortsatte.

Efter passet kom nästa djurupplevelse. Himmelen var täckt av gigantiska fåglar som gjorde stora cirklar runt en blodig punkt i gräset några hundra meter vid sidan om vägen. Jag och Michael bestämde oss för att agera Animal Planet fotografer och började smyga genom gräset för att bevittna dramat. En ledsen yak mamma stod bredvid kroppen till sin döda lilla unge. Vi förstod genast att fåglarna var gamar som väntade på sin måltid. Så småningom började de väldiga skuggorna på himlen ta sig ner på marken. Säkert ett tjugotal fåglar omringade mamman och hennes kadaver till barn. Mamman sprang därifrån och festen började. Inälvor slets ut och den tjocka pälsen på yaken slets upp för att blotta revbenen och maginnehållet. Vi försökte fotografera men gamarna var skygga och skingrade sig då vi kröp närmre. Plötsligt blev gamarna panikslagna och vinglade iväg i gräset. Vi kröp närmre och fotograferade kroppen vars blod fortfarande var varmt och ångade i morgonkylan. Vi hör Charles börja vråla och tittar upp.

"Watch out the Yak!"

Mamman har bestämt sig för att stoppa likskändningen och är på väg mot oss i full gallopp. Jag och Michael snubblar och springer panikslagna ifrån kroppen. Det är fascinerande hur snabba yakar kan vara när de verkligen anstränger sig. När vi når vägen och hoppar på cyklarna står mamman och bevakar kroppen.

Vi bestämde oss för att det fick vara nog med djurattacker för ett tag och avstod ifrån att beblanda oss med fler hundar eller yakar. I en tibetansk by bjöds vi in för att äta "Tsampa" som vi blandade själva. Vi blev instruerade av mamman i familjen på hur man skulle mixa mjöl med yaksmör, lite mjölk och socker samt ströbröd. Det smakade väldigt gott och vi åt det tillsammans med te.

Därefter bestämde sig Jon för att lifta till Songpan medan vi andra 4 fortsatte på cykel mot det sista passet innan den väldiga nerförsbacken till Chengdu. Vi cyklade vidare på gräsplatån och precis innan vägen började leta sig uppåt fick vi lite varmvatten av några Tibetaner i ett tält som vi lagade våra torrnudlar i. Vi cyklade uppför halva passet och slog upp våra tält bakom en kulle. Jag och Michael letade ved och gjorde en stor eld av kvistar och torkat bajs. Bajset brann som kolbitar och bidrog till att göra elden varm och mysig. Den tjocka röken hade dock en märklig lukt och gjorde oss alla snurriga då vi satt i ring och stirrade in i glöden.

Den natten skulle komma att bli kall, svinkall, men bara tre dagar senare skulle jag rulla in i Chengdu i T-Shirt och shorts.

Morgonen efter var vi alla frusna och lämnade tältplatsen utan frukost för att få upp värmen. Vid toppen på 3800 meter drack vi te i ett litet tält innan vi rullade ner genom en dal. Vildmarken upphörde så fort vi tagit oss ner under 2500 meter höjd och fula industrier kantade vägen. Ur skorstenarna sprutade det ut mörk rök. Jag cyklade före en bit och retade tydligen upp en herde då jag tog kort på hans yakar. Jag bad om ursäkt innan jag plöjde på ner mot Songpan. Då vi slutligen sammanstrålade allihopa, inklusive Jon, i Songpan åt vi lunch och studerade den påhittade byn. Grundregel nr. 3 i Kina är nämligen att kineserna är fantastiskt duktiga på att bygga påhittade låtsas byar. Allt gammalt rivs ner för att ge plats åt putsade och något mer ändamålsenliga turistkvarter. Det var inte särskilt lockande att stanna i byn varför jag bestämde mig för att fortsätta på egen hand följande morgon. Tidigt innan solen gick upp lämnade jag Songpan för att göra två monsterdagar ner till Chengdu, 340 km på två dagar.

Jag hade en lång nerförsbacke den första dagen och tog korta lunchpauser i små serveringar. De kinesiska turisterna som fortfarande hade semester stannade ofta vid sidan av vägen för att vinka in mig och bjuda på äpplen eller andra ätbara saker. Jag tackade bara nej en gång och det var åt ett paket kycklingfötter. Dalen hade varit med om en allvarlig jordbävning 3 år tidigare och det var något makabert hur det hela gjorts till en turistatraktion. På andra sidan dalen låg den gamla vägen begravd under rasmassor av stenblock. En skyllt förklarade att om man ville ta kort på den mosade bilen som låg inklämd under ett väldigt monsterblock på andra sidan kunde man parkera på designerad parkeringsyta. En annan skylt förklarade att en översvämmad by bäst kunde fotograferas från en annan parkeringsplats. Entusiastiska turister stannade ofta med sina långa objektiv och dokumenterade det hela.

Jag anlände efter 150 km cykling i en stad där jag tog in på ett hotell och sov tills nästa morgon. Dalen hade blivit mer och mer översvämmad av turister och attraktioner varför jag inte kände mig särskilt sugen på att stanna längre på någon plats. Jag kom slutligen till gapet av en väldig tunnel på 8 km (om jag minns rätt) men blev hänvisad av en polisman att jag var tvungen att ta passet över bergen runt tunneln eftersom jag var på en cykel. Nu hade klimatet ändrats rejält och luftfuktigheten var så nära 100% som det går utan att börja regna. Inga höst buskar längre, bara tropiska djungelbuskage som växte vid dalens sluttningar.

Eftersom jag skippat tunneln kunde jag avnjuta mindre trafik och uppmuntrades ofta till att stanna till för att beskåda utsikten. En bred flod som ringlade runt i dimman mellan de skarpa dalväggarna och små byar med vilda höns och fruktstånd vid sidan om vägen. Jag nådde tillslut toppen på passet och lånade en toalett i en liten butik men flydde platsen strax efter mitt besök eftersom jag lyckats översvämma toaletten.

Då jag slutligen kom ut både bergen och dalen blev världen platt. Jag hade 70 km kvar till den stora metropolen Chengdu men betvivlade inte att jag skulle hinna dit trots att klockan var 2 på eftermiddagen. Min energi var på topp och en rolig busschaufför lekte race med mig. Vid varje busstation kom jag ikapp honom och han spelade arg och uppgiven för att några sekunder senare komma ikapp mig ute på vägen och le stolt bakom ratten. Passagerarna i bussen var efter ett tag med på leken och vinkade glatt då jag gång på gång dundrade förbi då bussen gjorde halt. Vi höll på i en halvtimme innan jag svängde av åt ett annat håll. Fel håll. Jag kom upp på den väldiga expressvägen in till den stora provinshuvudstaden. Att vända skulle bli en 10 km lång omväg varför jag fortsatte i väggrenen på den 6-filiga motorvägen. Efter några kilometer kom jag till en liten betalstation där en regelryttare i båset berättade att jag under inga omständigheter fick fortsätta på motorvägen. Jag låtsades att jag inte talade engelska och fundera ett tag över mitt nästa drag. Då kvinnan i uniform eldat upp sig en aning bestämde jag mig för att bryta mot reglerna och cykla förbi avspärrningen. Kvinnan trodde inte sina ögon, jag hörde henne skrika stopp bakom mig men fortsatte i hög hastighet. Vid nästa betalstation verkade de vara medvetna om min ankomst så en av kontrollanterna stod utanför båset och vinkade. Jag låtsades inte se honom och dundrade direkt genom det lilla utrymmet mellan vägbommen och sidoräcket. Jag blev lite orolig för att hamna i trubbel med polisen och hittade som tur var en avstickare där jag återigen smet förbi avspärrningarna fast denna gång i rätt riktning vilket verkade glädja kontrollanterna.

Ute på den mindre vägen stannade jag för att äta en portion ris med stekt spenat. Jag blev genast segare efter maten och cyklade vidare genom de gigantiska förorterna med mindre kraft. Jag kunde inte sluta skratta när jag cyklade förbi "Spannish ville". Ett resort för kinesiska stadsbor som ville fly härdsmältan och slappna av på en uppbyggd medelehavsby. På terrasserna, som låg utfläkta runt de "fejkade" medelhavs byggnaderna, stod bord prydda i dukar och vinglas och på väggarna klättrade växter upp för spaljéer som sträckte sig upp till husets fönstren som hade målade träluckor. Kineserna har en oändlig fantasi på vissa plan.

På vägen in till stan gjorde jag några grisar sällskap som låg i hög ovanpå varandra i en burförsedd pickup. Jag greppade tag i gallret och höll fast mig medan föraren sakta rullade in genom förorterna. När en av grisarna ville slicka (eller nafsa) mina fingrar släppte jag taget och svängde så småningom av på den yttre ringvägen där mitt uttänkta vandrarhem skulle ligga. Det var just före solnedgången då jag efter 185 km rullade in i innergården till det mysiga vandrarhemmet.

De senaste veckorna av cykling från Lanzhou hade faktiskt gett en del mersmak även om min inställning till Kina som land är blandning av har och kärlek. Deras organiserade sätt att förstöra naturen är tragiskt men överallt finns det guldkort att hämta och jag visste redan att jag skulle trivas under de tre månader jag skulle komma att vistas i landet.

På vandrarhemmet mötte jag Philip som jag tappat bort och den andre Tyske cyklisten Herbert som blivit tvungen att avbryta sin ökencykling pga en bruten tumme. Men mest glad blev jag över återföreningen med Sabine som jag knappt 6 månader tidigare träffat och spenderat en vecka med i Istanbul. Baren i vandrarhemmet var välbesökt och öppen till klockan 4 på morgonen varför många timmar av min tid i Chengdu spenderades där.

För denna gång avslutar jag inlägget om min cykling i Kina här men om inte mer än en vecka följer en lika händelserik och spännande rapport om vägen genom Öst-Tibet.

Tyvärr var jag ute i vildmarken när Tv4 Nyhetsmorgon ringde upp, varför jag inte hann meddela er kära läsare om detta. Men för er som missat inslaget finns det att titta på under denna länk!

Tack för alla fantastiska kommentarer och fortsätt läsa för äventyret fortsätter!

Er hängivne äventyrare, Emil Börner