Över bergen in i mittens rike (Dag 225 -10500 km)

Välkommna tillbaka! Efter ett långt uppehåll kan vi meddela att det längsta och hittills mest händelserika blogginlägget väntar på att få läsas. I det sista inlägget slutade berättelsen i Bukhara en sidenvägsstad i Uzbekistan där vi tillslut hittade ett hotell att vila upp oss i. Någonstans i Bukhara började också en lång ihärdig period av magsjuka som skulle förfölja oss i veckor.

Vi satt uppe på ett tak med utsikt över staden. De väldiga blåa kupolerna på moskéerna skimmrade i solnedgången medan vi åt middag tillsammans med en grupp andra cyklister, bland annat Philip och Herbert som vi för tredje gången stött på under vår resa. Oscar tappade genast matlusten och vandrade raskt hemåt för att falla ihop utmattad på hotellrummet. Vi skulle aldrig få veta precis vad det var men det verkade som att magsjukan vandrade mellan oss i intervaller. Efter att ha vilat upp sig kände sig Oscar lite bättre och eftersom vi återigen var pressade av visum började vi cykla.

Vi hade väl lite väl optimistiskt hoppats på att Turkmenistan var det enda landet i centralasien med riktig öken men skulle snart märka att det platta sandhavet i Uzbekistan var minst lika långrandigt. Eftersom vi fått höra att gränsövergången vid Panjikent var stängd cyklade vi i en mer sydöstlig riktning mot Qashi. På vägen dit störtade våldsamma vindar rakt emot oss och drog i gång den värsta sandstormen vi dittills upplevt. Ibland var himmelen så full av de små stenpartiklarna att vi knappt kunde se längre än några tiotal meter. Sanden var överallt och hettan var oemotståndlig. Vi upplevde även, starkare än i Turkmenistan, hur vindarna var varmare än luften. När vindarna drog in mot oss var det ibland som om någon siktade på oss med en gigantisk blåslampa.

Oscar blev också snabbt sämre igen och kunde tillslut inte cykla en meter till. I någorlunda skydd undan vinden och den heta solen som lyste igenom den tjocka sanddimman vilade vi bredvid en liten polisutpost. När det stod klart att Oscar omöjligt kunde cykla vidare började vi jaga lift utan någon större framgång. Alla skulle någon annanstans eller förklarade att de inte hade någon plats för en cykel och en magsjuk turist. En vänlig polisman försökte bistå oss med att vinka in bilar varför gensvaret från bilisterna ökade något men fortfarande utan framgång. Tillslut rullade vi långsamt vidare genom stormen för att strax hitta en by som såg lika sårad ut som oss. Ett järnvägsspår med godsvagnar som dundrade förbi och lastades om verkade vara en av byns huvudnäringar.

I byn lyckades vi efter timmar hitta en liten "maschrutka" (osäker på stavning) dvs. minibus som Oscar kunde klämma in sig och sin cykel i för att ta sig den sista biten till Qashi. Emil och Manfred fortsatte några få mil. På vägen åt vi båda lunch vid ett vägkaffe där ett par kraftigt berusade Uzbeker insisterade på att vi skulle ta oss en liten "tictic". En av männen knäppte med fingret på halsen för att göra det centralasiatiska tecknet för att dricka vodka. Vi tackade vänligt nej och såg hur de vinglade ut ur kaffet. Den ena mannen tappade en stor mega-kitschig tavla på en färglad tiger som han bar under armen. Ramen gick isär vilket han inte tog någon nämnvärd notis om.

Innan mörkret närmade sig korsade vi regionsgränsen till Qashi som fortfarande var 100 km bort och kunde titta på hur tusentals fåglar simmade runt i den varma kvällsluften. En enda flock, förenad i en enda rörelse. Tusentals små fågelkroppar som bildar en svart röra av flaxande vingar. Runt solnedgången tittade vi nyfiket in i en övergiven stenbyggnad mitt ute i öknen men överraskades av en stark lukt av död som slog emot oss. Det som hade kunnat vara en perfekt nattplats hade tydligen använts till att dumpa ett dött djur i. Kvarlevorna hade dock alla fördelats ut rättvist till näringskedjans alla glada smådjur. Kvar fanns bara den otroliga stanken av en förruttnad kropp. Vi letade vidare i ytterligare några tiotal minuter innan vi kunde slå upp våra tält mitt i öknen. Det blåste fortfarande kraftigt trots att solen sedan länge försvunnit. Tälten förankrades med hjälp av cyklarna men fladdrade högljutt hela natten. Nu var det Emils tur att bli dålig och följande morgon när vi skulle ge oss av var han kraftlös och illamående. Vi hade strax under 100 km platt väg kvar till Qashi där vi skulle möta upp med Oscar men dagen blev ansträngande och lång. Vi gjorde fler längre stopp för att hämta krafter. Landskapet var dödsplatt. Sanden hade tunnats ut lite för att lämna plats åt otaliga hektar odlingsmark. På sidorna av vägen stod rader med majs och traktorer rullade runt i väggrenen. En och annan ko stod i diket och tuggade i sig allt de kunde hitta.

När dagen närmade sig sitt slut rullade vi in i Qashi. En rätt modern stad med gamla sovjet anor. Ett palats och några fyrkantiga betongblock omringade den stora mittkorsningen. Oscar hade skickat ett mejl med information om var han befann sig men vi hade svårt att hitta ett internettkafe varför vi bestämde oss för att pröva oss fram från hotell till hotell. Vi hade tur. På det första hotellet vi tittade in i stod en uttråkad kvinna i städrock och berättade att hotellet inte tog emot utländska turister. Tur eftersom hela hotellet liknade en fängelsebyggnad. Dörrarna till rummen var i metall och låstes utifrån med hjälp av hänglås. Vi ville absolut inte veta hur det såg ut på insidan. När vi beskrev Oscar med hjälp av gester och pekade på våra cyklar hajjade hon till och skrev ner namnet på ett annat hotell i staden. Tydligen hade Oscar tittat förbi precis som oss en dag tidigare och blivit hänvisad till samma ställe. Vi rullade vidare i mörkret genom tunn men farlig trafik. Efter att ha rundat några hörn och frågat efter hotellet några gånger hittade vi slutligen Oscar. Hotellet var fräscht och vi fick varsitt singelrum för 80 kr vilket var helt ok. Följande dag var vi båda fortfarande lite dåliga och med bara 4 dagar kvar på våra visum insåg vi att vi skulle behöva ta oss fram en bit utan cyklar om vi ville hinna.

Med tanke på den avancerade byråkratin i landet avstod vi gärna från att stanna längre än våra visum tillät och ägnade dag två i Qashi åt att jaga transport. Det var vansinnigt varmt i staden och vi insåg snabbt att kollektivtrafiken bara bestod av små minibussar. Alla uzbekiska taxischaufförer påstod också att de var de enda som kunde ta oss från Qashi och vidare. Dollartecknena rullade runt flera varv i ögonen på de varför vi bestämde oss för att fråga en mer tillförlitlig källa. Efter att ha svettats runt i staden och krånglat oss fram genom den ostrukturerade trafiken hittade vi en tågstation där en kvinna bekräftade att taxischaufförerna haft fel. För 70 kr kunde vi ta oss själva och våra cyklar till Denau 150 km österut. Vi stack tillbaka till hotellet för att vila upp oss inför den tidiga avresan följande dag. Tåget skulle avgå kl 4 men vi han somna om flera gånger på den stehårda plattformen innan tåget anlände en och en halv timme sent. Cyklarna klämde vi in utrymmet vid ingången och lade oss sedan tillrätta i vår kupe för att sova igenom hela resan. Vid lunchtid var vi framme och packade på våra cyklar. Klimatet hade hunnit ändras radikalt. Plötsligt var vi i ett fuktigt och varmt landskap av eviga bommulsplantage. Luften var mättad med fukt och det var svårt att inte börja svettas trots att vi cyklade i lugnt tempo genom det flacka landskapet. Det var vackert. Solen lyste genom den tjocka dimman och på båda sidorna om vägen sträckte sig gröna fält bort i evigheten. Små lervägar letade sig fram genom bomullen. En och annan bonde spatserade in i dimman till någon liten by som gömde sig långt bort i det gröna. På höger sida om vägen stod ett plakat med någon typ av propaganda. Plakatet föreställde en stolt arbetare som tornade upp sig framför ett kulturlandskap med berg i bakgrunden. Bomullen var en av landets viktigare näringar och vi hade fått höra att under skördesäsongen har regeringen bestämt att alla minibussar i landet ska sysselsättas med att transportera arbetare ut på landsbygden.

Vägen till gränsen var platt och vi fick strax sällskap av några unga killar som ville visa att de kunde cykla snabbare än oss. På deras gnisslande cyklar utan växlar tryckte de på som galningar och försvann framför oss. En eker på Oscars bakhjul sprack och sysselsatte oss med lagningsarbete i en kvart. Vi letade oss så småningom fram till gränsen där folk ville växla pengar och studera våra cyklar. Vårt visum till Tajikistan började följande dag varför vi tog en liten cykeltur till en näraliggande by för att köpa på oss lite öl och kex. När mörkret lagt sig försökte vi oss på att hitta en nattplats nära gränsen. Vi släpade cyklarna genom sand och grus till en liten kulle där vi tänkt slå upp tälten. Två pannlampor tändes strax och vi såg två gestalter bakom ett taggstängsel stirra mot oss. De sa inget men vi fattade vinken och rullade bittert tillbaks till vägen. Minnesanteckning; att försöka tälta vid en gräns mellan två länder som inte riktigt gillar varandra är kanske inget att rekommendera.

Vi cyklade tillbaks till gränsstationen där läget var annorlunda. En polis erbjöd oss att sova under taket på ett liten nerlagd byggnad vilket vi glatt tackade ja till. Ur ett vattentorn droppade det ner vatten i en liten dam där vi kunde kyla ner ölen medan vi lade oss tillrätta i vår lilla vrå. Vi klunkade i oss ölen och åt upp våra kex samt diverse annat snacks.

Morgonen efter var det Manfreds tur att bli dålig i magen varför vi till en början betvivlade att vi skulle hinna ta oss till Tajikistans huvudstad Dushanbe. Gränsövergången var rätt simpel. Den Uzbekiska sidan var mer noggrann medan den Tajikiska sidan var busenkel. När vi leddes in i "declaration room" tittade gränsvakten på oss ett kort tag innan han bestämde sig för att låta oss skippa att fylla i ett deklarationspapper. I det lilla utrymmet mellan de båda gränsstationerna fastnade Manfreds kedja mellan två kuggar på kassetten varför vi blev stående i en dryg kvart. Den Tajikiska gränssoldaten tittade nyfiket på oss. Efter att ha passerat de båda stationerna var vi inne i Tajikistan. Det land i centralasien där vi tänkt spendera mest tid.

Landskapet var lummigare och öknen hade helt gett vika åt de gröna ängspartierna och många åkrarna som omgärdade vägen. Vi var alla lite medtagna av de senaste dagarnas magsjuka och somnade flera gånger till i gräset vid sidan om vägen eller i en busskur av betong. Vi cyklade förbi en av världens största aluminiumfabriker som tog upp 80% av hela landets energiförbrukning. Vansinnigt men viktigt. Aluminiumet är i princip det enda som det fattiga landet exporterar och har därför en stor betydelse för landets ekonomi. Vi cyklade vidare och stannade till vid vägkanten för att titta på en grupp kvinnor som sålde frukt. Bilar saktade in och folk köpte på sig påsar med alla möjliga grönsaker. En ung tjej räckte över en liten påse med tomater som smakade gudomligt. Tyvärr glömdes större delen av tomaterna kvar i Emils framväska som efter några dagar var full med mögel och luktade anus. Vi mådde alla mer eller mindre dåligt hela dagen och fick vid ett tillfälle rusa in i ett litet betongskjul i tur och ordning för att lätta på trycket. Mörkret närmade sig så sakta och när vi cyklat upp för en liten kulle i skymningen kunde vi stirra ner på huvudstaden Dushanbe som hägrade med sina neonskyltar och gatulyktor långt borta i mörkret. Vi rullade ner i några kilometer och närmade oss staden som i utkanterna liknade de flesta centralasiatiska städerna vi cyklat igenom. Betongblock, skräp och väldiga hål i gatan som kunde sluka hela människor. Emil tappade en gång balansen och var på väg ner i det meterdjupa mörkret mellan trottoaren och vägen innan han fångade sig själv.

Efter att ha rullat ett par kilometer in mot mitten av staden ändrades allt. Plötsligt rullade vi på platt asfalt längs med gigantiska boulevarder med stora köpcentrum och digitala reklamskyltar på sidorna. Vad var detta? Centralasiens fattigaste land hade den utan tvekan fetaste huvudstaden. Dushanbe skulle visa sig vara den sista riktiga utposten innan den stora tomheten. Veckor av torrnudlar och fettiga soppor med potatis, veckor utan cola, veckor utan civilisation. Ovisa om vad väntade oss rullade vi en aning upprymda ner för gatorna mot stadens hemskaste hotell, ett sovjetiskt betongblock som liknade ett fängelse. När vi lyfte upp cyklarna i lobbyn såg allt helt ok ut förutom att priserna var överraskande höga. Vi ledde in våra långfärdsmonster i ett litet förvaringsutrymme och bar in våra väskor i en hiss med dörrar i gyllene mässing. När de öppnades på 8:e våningen möttes vi av en trött dam bakom en disk i smutsigt trä. Hon stirrade bistert på oss och muttrade något varpå vi leddes in genom en hemskt lång korridor till vår lilla cell. Sängarna bestod i princip av ett par madrasser på golvet och inredningen var under all kritik. Ett par smutsiga sammetsgardiner med pastellfärgade blommor på hängde slappt ner från en bräcklig gardinstång och i mitten av rummet stod ett runt träbord. I ena hörnet stod en tv-apparat som inte fungerat sedan förrförra sekelskiftet och taket hade märkliga missfärgningar. Vi hade ingen egen toalett utan var tvungna att promenera ner i korridoren till de gemensamma inrättningarna. Att kliva in i toaletten var ingen sanitär upplevelse och var något man gjorde på egen risk. Med hälsan som insatts.

Det hade kunnat vara fantastiskt eftersom de hade (håll i er allihopa) sitt toaletter. Tyvärr hade spolmekanismen inte uppfunnits under sovjettiden varför en ständig röra av fekalier och diverse andra överraskningar ständigt simmade runt i botten. Dörrarna på toaletten gick inte att låsa vilket de hade gemensamt med dörren till vårt hotellrum. Råkade man slita upp en toalettdörr hittade man ofta en barbröstad ryss i kalsonger som stirrade tillbaks på en. Allt var dock inte pest. Runt hörnet hittade vi en välsorterad "super market" där vi inhandlade alla möjliga härligheter som vi i andakt tryckte i oss på vårt rum.

Efter att tillslut ha somnat djupt på vårt hotellrum vaknade vi runt 10 följande dag och begav oss genast av till OVIR kontoret. En liten byråkratisk inrättning i stadens centrum där vi ansökte om vårt speciella GBAO permit. Ett tillstånd vi behövde för att få resa genom Tajikistans autonoma östprovinser. Då vi anlände till kontoret satt en ung man i ett litet bås och tittade på oss. Vi förklarade vad vi var ute efter varpå han kopierade våra pass och fyllde i div. papper. Han bad oss vänta i en liten rad stolar som löpte längs med den ena väggen i rummet. Personer släntrade in då och då, alla med ett obekvämt ansiktsuttryck. Korta konversationer utbyttes genom små luckor i väggen och efter tag vinkades vi fram. Vi räckte fram våra papper till en dryg man i någon form av uniform. Han tittade ointresserat på våra papper och svarade kort något om en "banka". Då vi försökte informera oss om vad han menade och hur vi skulle gå till väga svarade han återigen på ryska som om allt var glasklart. Hade det inte varit för en vänlig man som också väntade på sin tur i raden av stolar vi just suttit i hade vi förmodligen retat upp den illvilliga byråkraten så mycket att han hade övervägt att arrestera oss. Den vänliga herren bakom oss förklarade att vi behövde gå över till en bank i närheten och betala en summa pengar till ett speciellt konto. Vi tackade så mycket och promenerade vidare genom staden.

Dushanbe hade några fina parker som vi korsade då vi slutförde våra bankärenden. I parkerna spatserade folk omkring och på en uteservering passade vi på att ta oss en kall öl. Vi återvände till kontoret och räckte över ett bankkvitto varpå den sure mannen svarade: "Tomorrow, 8 clock". Att den sure mannen överhuvud taget inte arbetade klockan 8 på morgonen var en hans illfundiga skämt som fick oss att stressa upp tidigt följande morgon helt i onödan. Då vi anlände till kontoret fick vi veta att mannen som skulle ge oss vårt Permit kom till kontoret klockan två. Vi spatserade runt i staden hela dagen för att återvända på eftermiddagen. Vi fick våra permits och gjorde oss genast i ordning för att kunna lämna följande morgon. I hotellrummet satt vi lutade över kartorna och studerade vägen genom bergen som vi ämnade följa på resa mot Kina. Vi var rejält trötta på de monotona ökensträckorna och de platta vägarna varför vi med spänning såg fram emot bergen.

Berg skulle vi få. I mängder vi aldrig kunnat föreställa oss. Berg som reste sig högt upp för att med sina isklädda spetsar kyssa himmelen genom den av höjden förtunnade atmosfären.

Efter tre nätter i Dushanbe bar det av österut. Vi besökte en sista snabbmatsrestaurang och fixade med våra cyklar innan vi tillslut runt lunchtid kunde lämna staden. Vägen ut var en aning komplicerad. Inte för att vi inte visste vägen vilket brukar vara fallet utan för att ett omfattande och komplicerat vägbygge gjorde att vi behövde leta oss runt en röra av byggmaskiner och stängsel. När vi tillslut var på väg rullade vi nerför en bit för att sedan glida ut på en flackare motorväg ut ur staden. Vi gjorde ett kort stopp vid en liten butik för att köpa på oss var sin solhatt med kinesiska tecken på. Det var inte bara våra hattar som bar de märkliga krumelurerna, antalet lastbilar med kinesiska registreringsskyltar ökade också i Tajikistan. Vi började närma oss!

Vi han bara cykla ca 30 km innan uppförsbackarna började hopa sig. Den första uppförsbacken kom som en överraskning efter en häftig högerkrök och tog oss upp förbi en liten by där vi tog oss en liten rast. Backen fortsatte till ett krön som gav oss en vacker utsikt över jordbrukslandskapet. Vi rullade ner för en lång backe och korsade det frodiga landskapet av små jordbruk och byar i ett par mil. Vägen var fortfarande i bra skick och vi kunde ofta hitta små kiosker för att köpa på oss läsk eller vatten. När solnedgången tillslut närmade sig såg vi ännu en uppförsbacke närma sig och bestämde oss för att hitta en tältplats på vägen upp. Vi trampade på och kunde i mitten av backen släpa cyklarna av vägen under en högspänningsledning där vi slog upp våra tält. Med flera veckor av enformig cykling bakom oss kunde vi inte annat än le över den härliga utsikten. Två bergsryggar med några kilometers mellanrum skapade en bred dalgång med en liten flod i mitten. På bägge sidorna sträckte sig ängar och vetefält ut till kanterna. Kossor och får vandrade runt, ibland under ledning av en ensam herde. Små samlingar av hus bildade enstaka byar längs med den svarta asfaltsvägen som snirklade sig upp och ner genom terrängen. Vi somnade tungt, laddade inför mer spännande cykling.

Följande morgon cyklade vi vidare genom jordbrukslandskapet. Vägen gick uppför för att sedan kort därefter kasta sig neråt. Vägen vek till sist av från floden och letade sig upp över en bergskam på väg till byn Obigarm. Byn var en slingrig samling byggnader och inhägnader som vilade i mitten av den branta bergssluttningen. Byn följde vägen som sprängde fram ner i dalgången. Kurvorna kom tätt och var snäva. Efter några hundra meter var vi förbi och kunde stirra ner på en bred och lerig flod som drog fram med enorm kraft genom dalgången nedanför oss. Dalgången blev så småningom en snäv ravin med sylvassa kanter som reste sig ca hundra meter ovanför oss. På sidorna av vägen saknades vägräcken och nerifrån det gapande stupet hördes flodens ihärdiga vrål. Vi gjorde halt vid ett litet fik fortfarande medtagna av magsjukan. Temperaturen hade också nått sitt klimax och värmen tycktes studsa runt mellan klipporna. Vi vilade i skuggan och lagade vår mat själva då vi var en aning rädda för fisken som mannen erbjöd oss. Det lilla dasset bestod i princip av en plåtbit som klippts upp i mitten för att leda bajs ner i avgrunden men som vanligt hade många av toalettens tidigare besökare ibland missat och... ja ni förstår resten. Ett par trasiga tygstycken fladdrade runt plåtbiten och det var omöjligt att inte synas från vägen.

Efter pausen hade vi återfått en del krafter och kunde cykla vidare genom ravinen för att så småningom ansluta oss till den större floden Wakhsh som var ännu lerigare och bredare. Med floden på höger sida kom vi ut i öppnare trakter där dalgången blev bredare. Vägen var fortfarande i bra skick och klättrade så småningom uppåt för att lämna floden långt nere i dalgången. Ett brunt snirkligt streck. Bergen blev hela tiden högre och högre och reste sig för det mesta brant uppför på båda sidorna. Små livsfarliga åsnestigar klättrade upp och ner för bergväggarna. Ett snedsteg och ett fall på hundra meter väntade de stackars åsnorna med sina fullpackade väskor. Vi korsade några broar och rullade så småningom neråt till flodnivå. Där hände plötsligt något. Vägen nådde en korsning. En avstickare till höger korsade floden och vi kunde bevittna ett omfattande och gigantiskt byggarbete på andra sidan. Vi fick senare veta att man höll på att bygga en enorm dam för att producera el, bland annat för att kunna försörja den enorma aluminiumfabriken. Detta hade tyvärr en väldigt oangenäm följd för vår del. Eftersom dambygget så småningom skulle komma att dränka hela dalen som vi skulle genom hade man bestämt sig för att inte renovera vägen från och med korsningen. Från platt asfalt förvandlades genast vägen till ett dammigt, gropigt och vansinnigt helvette. Vägen bestämde sig även för att börja kasta sig upp och ner för bergväggen med branta upp och nerförsbackar. Cyklarna och vi skakade så kraftigt att våra inälvor gjorde revolt och ryggkotorna började gnissla. Landskapet var fortfarande spännande men i de svettiga uppförsbackarna stirrade vi blint ner på den förrädiska röran av grus och gapande hål. Som tur var vägen inte hårt trafikerad men vid de tillfällen lastbilar passerade rev de upp moln av damm som satte sig i ögonen. Då vägen tillslut nådde toppen kunde vi stilla rulla in i en by där ett par barn sålde päron eller hejade glatt då vi kom svettandes längs vägen. En grupp barn knuffade på bakom cyklarna och visade med sina upphetsade skratt att vi var dagens höjdpunkt. Vägen rullade ner igen och kastade runt oss i ytterligare några kilometer.

Vi ville gärna ta oss till bron som vi skulle korsa men insåg snart att vi omöjligt skulle hinna så långt. Efter ytterligare en uppförsbacke slog vi läger bakom en gräskulle vid en av vägens krökningar. Vädret var stabilt varför vi struntade i tälten men de återkommande lastbilarna vars feta däck dundrade över den ojämna vägen fick hela jorden att skaka. Vi kunde dock tillslut somna efter att ha tagit oss en kort kik på landskapet som ännu en gång var enastående. Flodbädden var vidsträckt och i dalgångens krökning breddades floden ut så pass mycket att små öar av flodslam bildade ett vackert mönster nere i skymningen. Dalen var bred och sikten var god. Vi kunde med ögonen följa vägen som klamrade sig fast vid bergets sida och banade sin väg genom byar som lystes upp av ett fåtal lampor.

Följande morgon bar det av igen och efter att ha cyklat neråt och uppåt i en knapp mil nådde vi bron som var en högst sovjetisk och ful inrättning i metall. Järnet hade rostat men bron ingav trots detta en viss säkerhet med sina överdimensionerade vajrar och järnbalkar. Innan bron stannade vi utanför en avlång byggnad där vi för första gången i vårt liv prövade den motbjudande för att inte säga dödliga "pinochioläsken". En 1,5 liters flaska med en färgglad etikett föreställande en pinochiofigur. Läskedrycken finns i lite olika utföranden men vid detta tillfälle provade vi den halvtransparenta, kemiskt gula, drycken. Då den första klunken äntrade munnen spred sig en känsla av vämja genom hela kroppen. Det var en fullständigt syntetisk upplevelse med en bitter eftersmak av kemikalier. Trotts den stekande solen gav vi upp och lämnade flaskorna odruckna. Döm av vår förvåning då en liten skuttande och glad pojke ett par dagar senare vandrade ut genom en annan kiosk med en likadan flaska.

Vi korsade bron och svalkade oss strax efteråt i en liten källa. En tjock stråle av iskallt vatten strömmade ut genom bergväggen. Vi släckte vår törst och dränkte våra tröjor. Några minuter senare när vi var i full gång igen saktade en ambulans ner jämsides med oss. En ljushårig kille lutade sig ut ur fordonet som konstigt nog hade ratten på höger sida. Vi samtalade ett litet tag och fick snart veta att de fyra killar som satt och häckade i ambulansen var ett gäng australiensare på väg till Mongoliet där de tänkte ge bort ambulansen till någon välgörenhetsorganisation. Det lät superkul och vi önskade de all lycka, vilket de absolut skulle behöva.

Strax efter bron började ett parti med fantastiskt platt och fräsch asfalt. En stor skylt förklarade strax att Kina minsann hade sponsrat bygget av den renoverade sträckan. Tyvärr gällde renoveringen den nordliga rutten genom norra delen av Tajikistan vilket vi förstod ytterligare några minuter senare då vi kom till en liten korsning där vi svängde av åt höger och återigen mörbultades på den gropiga grusvägen. Oscar hade dessutom fått en punktering varför vi slog oss ned i skuggan under ett par träd. En grupp förvirrade kalkoner skuttade runt och åt upp de små frön som låg kringspridda på marken. Vi tog en titt på Oscars däck och slangar och kunde snart dra slutsatsen att hans bakdäck var utslitet. Vi monterade på ett nytt extra däck som Oscar köpt i Iran och cyklade snart vidare. Vägen tog oss in i en dramatisk dalgång med branta stenväggar tätt intill varandra och ett djupt stup ner i den vrålande forsen. Vägen var i uselt skick och letade sig ständigt upp och ner längs med bergväggen på vänster sida. Trafiken var kraftigt reducerad sedan vi svängt av vid korsningen. Vi mötte i snitt kanske en bil var 5 minut. För det mesta utgjorde vägen en tunn liten avsats men vid vissa tillfällen bredde gräsplättar ut sig på sidorna och på sina ställen kunde man skymta spår efter kor som trampat omkring. I en krök mötte vi två små barn som gav oss ett par nyplockade äpplen i utbyte mot våra gamla petflaskor. Något som alltid kändes lite obekvämt i Tajikistan var skräphanteringen. Då vi i byar frågade vart vi kunde slänga vårt skräp pekade alla, utan undantag, i diket eller på marken. När vi såg lite bekymrade ut tog en man vårt skräp och flängde ut det i naturen som om det var en självklarhet. Att de små barnen tänkte återanvända våra petflaskor kändes därför väldigt skönt.

Den krokiga vägen var ansträngande men som vanligt var omgivningen väldigt vacker. Att behöva böja på nacken för att se topparna på de väldiga klipporna vid cyklade jämsides med var coolt. Vi mötte återigen ambulanskillarna från Australien. Vi anade omedelbart oråd då vi såg det tjocka strecket av olja i sanden bakom deras bil. Svarta i ansiktet med verktyg och smutsiga tygtrasor i händerna gick de fram för att möta oss. En vital del i motorn hade slagit sönder då de kört över en stor sten mitt i vägen. De kunde inte fortsätta åka men hoppades på att få en reservdel från en tajikisk lastbilsförare som var på väg från Dushanbe. Vi fortsatte snart men upptäckte snart att Oscar fått ytterligare en punka varpå vi stannade vid sidan om vägen i en sänka strax innan en by. En grupp nyfikna barn kom promenerande och studerade oss noggrant. Efter att ha lagat ytterligare en slang visade det sig att båda slangarna var punkterade varför reparationsarbetet drog ut på tiden. Solen hade inget tålamod utan lämnade snart himmlavalvet för att sätta oss på prov. Barnen stod fortfarande kvar och började tigga under kommando av den äldre killen i gänget. Vi visade genast att vi inte tänkte ge de några pengar men de envisades länge och ihärdigt. Efter att ha ignorerats i en knapp halvtimme gav de upp och vi fortsatte cykla trots att Oscars bakdäck inte var lagat. Mörkret hade lagt sig och vi ledde cyklarna upp för en brant och sandig backe. På toppen pumpade vi upp Oscars snabbt pysande bakdäck och rullade ner mot en ljuspunkt ett par hundra meter längre ner. På vägen ner passerade vi en lastbil som havererat och i mörkret fumlade lastbilsförarna runt med kofötter och diverse grova verktyg. Vi cyklade förbi männen en aning oroliga över att försvinna ner i det stora mörkret på höger sida om vägen.

Allt eftersom vi närmade oss ljuset såg vi att det var ett litet lastbilstillhåll med mysbelysning. Vi gissade att det som nu var en liten uteservering vid vägen en gång varit en militärcheckpoint. Serveringen låg inpressad i en sidodal bredvid en spegelblank men något igenblommad bergssjö. Bergväggarna som omgärdade tillhållet var klädda i buskar och en liten bäck letade sig ner från höjderna. Då vi rullade in cyklarna genom den feta stålporten och förbi ett par obrukbara vakttorn bekräftade en dam genast att de serverade soppa och att vi kunde sova över för 7 kr per person. Liksom alla serveringar i centralasien satt man på de sedvanliga borden som täckts i färgglada vaxdukar. Ett par enkla madrasser utgjorde sittunderlag och i mitten mellan oss vråltrötta cyklister stod en varm kanna te och så småningom tre tallrikar med fettig "plov". För den som inte vet vad "Plov" är kan det enkelt beskrivas som en bulljongig soppa med en halvpotatis och en gigantisk köttbit i. En maträtt som utgjorde stommen i hela samhället men som efter en eller två gånger blev vår mest hatade mat under hela resan. Blotta tanken på den mörka, beniga köttklumpen och de väldiga svallvågorna den lämnade efter sig i soppan då den skvalpade omkring fick oss att må lite dåligt.

Denna kväll var vi dock för hungriga för att bry oss. Vi åt och drack öl och avslutade med varsin snickers för fylla på det knappa energiförråd vi hade kvar. Under de kommande veckorna skulle vi komma att förlora många kilon och tunnas ut rejält.

När vi så småningom ätit klart sträckte vi ut oss på ett par matbord längre bort. Det var vindstilla men tillräckligt kallt på natten för att hålla myggorna borta. Vi sov alla rätt djupt och vaknade tidigt nästa morgon. Solen gick fortfarande upp tidigt och det blev snabbt varmt under dagen varför vi försökte att komma i gång så snabbt som möjligt. Oscar hade ännu en punka på sin cykel som vi lagade innan vi åt frukost i serveringen och stack vidare.

Bergsdalen blev bredare och vi passerade fler byar än dagen innan. Små tajikiska kossor utgjorde större delen av boskapen som drev runt vid sidan om vägen och tuggade i sig av de många buskar som växte där. I en av byarna vi passerade promenerade vi in i en liten butik och köpte på oss en flaska RC cola, en lyxvara som snart skulle försvinna. I butiken passade vi på att köpa på oss små godisar att ge till de många rastlösa och nyfikna barn som spatserade runt i tajikistan. Dagen innan hade en snäll pojke fyllt på våra vattenflaskor, en tjänst som emil tänkte betala med godis. Då han erbjöd pojken att ta några karameller ur påsen lyste han upp och greppade tag om hela påsen. En generös gåva tänkte pojken när vi cyklade vidare med några liter fräscht vatten men fattiga på våra små söta godbitar.

Vi fortsatte cykla upp och ner på den sandiga vägen som i sina bästa stunder övergick till små asfaltsöar i ett hav av grus. Värmen nådde så småningom sitt klimax runt klockan ett då vi tog en paus i skuggan vid en liten skruttig byggnad där de otroligt nog hade kall läsk. Vi vilade upp oss och fortsatte så småningom vidare. I ett parti hade ett tidigare jordskred fullständigt begravt vägen i någon kilometer. Man hade löst problemet genom att hälla ut tonvis med stora stenblock i en kilometer lång hög och sedan försökt platta till en del av högen med hjälp av traktorer. Det var en upplevelse att cykla där. Tjugo minuter av mörbultning. Så kraftiga att våra inälvor vändes upp och ner och maginnehållet med nöd och näppe stannade kvar. Vi var fortfarande svagt magsjuka men efter det knöliga vägpartiet fick Emil magknip. Vi fortsatte med floden på höger sida. Vi var på strax över 1000 meters höjd och hade ett 3200 meters pass framför oss. När vi korsade bron rullade vi genom en liten by som låg i mitten av en uppförsbacke. En stor samling barn började springa med oss då vi långsamt klättrade upp mot gränsstationen till Gorno Badakshans autonoma provins. Emil som var i sämre skick hade en stor klunga barn runt sig. De begränsade möjligheterna till att styra cykeln ordentligt varför Emil vid ett tillfälle ramlade omkull. Det var med nöd och näppe som en liten flicka hann skutta undan från att bli mosad av hans tungt packade cykel. Vi kom tillslut fram till gränsstationen där ett par ointresserade vakter bad oss stanna för kontroll och registrering. Vi parkerade cyklarna och gick i tur och ordning in i båset. Manfred kom tillbaks efter en sekund och viskade upphetsat

"Kom igen grabbar skynda på, vakterna äter melon och är för upptagna för att orka kontrollera våra pass"

Vi fick ingen användning av det invecklade tillståndet som vi skaffat oss i Dushanbe denna gång. En efter en sprang vi dit med våra pass men blev iväg sjasade av de upptagna och melondreglande vakterna. Vi passerade gränsen och välkomnades av en lurvig vit hund som ville döda oss. Vägen gick ner till flodbädden innan den svängde av in i den mörka dalgången som utgjorde flaskhalsen mellan oss och de inre delarna av pamirbergen vars isklädda toppar hägrade långt borta i horisonten.

Natten hade intågat men vi kämpade på några kilometer upp för passet för att hitta boende i en av byarna. Vi mötte några herdar som vände tillbaks till sina hem efter en lång dag uppe bland de gräsklädda kullarna. Den första byn bestod av några få byggnader. En kvinna marknadsförde sitt hem som en utmärkt sovplats men då vi fick veta att hon inte serverade någon mat cyklade vi vidare till nästa by. En större samling hus som låg utspridda från den lilla forsen nere i dalens botten upp till vägen. Husen var för det mesta byggda i trä och en gammal militärgarnison utgjorde byns lilla kiosk där ägarna försäkrade oss att vi kunde få sova. Vi bar upp våra cyklar på den lilla terassen. Efter våra erfarenheter av barns nyfikenhet och kvicka fingrar höll en av oss vakt vid cyklarna. När vi tillslut fått upp allt var Emil så pass dålig att han säckade ihop och tappade matlusten helt och hållet. Manfred och Oscar stoppade i sig en rejäl middag bestående av en något uppgraderad version av "plov" samt lite andra smaskigheter. Vi somnade så småningom men för oss alla skulle det komma att bli en tuff natt. Emil vandrade ut till byns gemensamma utedass med jämna mellanrum. Ett hål mellan två plankor. Varenda golvplanka i det lilla skjulet var mer eller mindre täckt i avföring och använt toapapper. Att genomföra världens mest obehagliga balanslek samtidigt som man besöker en ståtoalett i bäckmörkret är inget som någon bör behöva uppleva. Strax efter midnatt rullade en lastbil med ett trasigt bakhjul in framför terassen. Höga rop och ljudet av en monstermotor på tomgång väckte oss alla flera gånger. När en av männen gick lös med en slägga klockan tre på natten för att lyckas bända av däcket från fälgen vaknade vi återigen, denna gång med en ny sovkamrat mellan oss. En tajik, förmodligen en av lastbilens trötta resenärer, som lagt sig för att sova mellan Oscar och Emil. Efter ytterligare en rad toabesök var Emil fullständigt tömd på vätska och utan att ha sovit mer än några timmar vaknade vi när solen gick upp.

I GBAO (Gorno Badakshan) är större delen av befolkningen Ismailer. En separat sekt inom Islam med lite annorlunda filosofi och traditioner. Istället för traditionella moskeer har de samlingslokaler där bybor samlas för att prata och be. Morgonbönen sjöngs ut ur en träbyggnad och ekade i den lummiga dalgången, den galande tuppen hjälpte självklart också till att förlösa den annalkande solen. En ny dag föddes. En lång dag. En tung dag. Den kortaste cykeldagen under resan. Vi skulle under dagen endast lyckas tillryggalägga dryga 20 km i den kraftiga värmen och den branta uppförsbacken som aldrig verkade ta slut.

Då vi vaknat åt vi alla ett par ägg var och diskuterade kring huruvida Emil skulle orka ta sig uppför passet. Livet i byn tog fart och de höga ljuden och nyfikna människorna bidrog till att vi beslöt att lämna tillhållet trots att Emil var nära kollaps. Vi cyklade ut ur byn och började en extremt långsam klättring upp för passet. Det återstod hela 35 km till toppen som vi inte skulle komma att nå förän vid lunchtid nästa dag. Efter några hundra meter stannade vi. Emil vilade sitt tunga huvud mot cykelstyret medan vi lät en ensam bil passera. Ytterligare några hundra meter senare stannade vi vid en bro. Kvarlevorna från inbördes kriget som slitit sönder landet drygt 16 år tidigare kom i form av rostiga pansarvagnar vars deformerade kanonpipor stack upp ur den vrålade forsen eller söndersprängda broar med tusentals små armeringsjärn som pekade ut ur de öppna såren i den trasiga betongen. Vi fortsatte uppåt för att strax säcka ihop ordentligt några kilometer ifrån byn vi startat i. För Emil snurrade hela världen runt och vi låg alla i skuggan av ett fåtal träd som växte vid vägkanten. Manfred drog igång köket och kokade buljong till oss alla. Vi låg under trädet i säkert två timmar.

Emil hade förlorat i princip hela sitt vätskeföråd och vi var alla medtagna av våra sjuka magar. Tillslut sket Emil på sig vilket ledde till att vi utmattade tog oss ner till bergsfloden som med sitt klara vatten klöv dalen i tu. Vi tvättade kläder och hoppade så småning om i själva för att bada och svalka oss. Det var en gudomlig upplevelse. Ett bad som inte går att jämföra med något annat. Vi struntade fullständigt i det faktum att bilar passerade oss och bada spritt språngande nakna i det iskalla glaciärvattnet. Lager av svett och ansamlat smuts lämnade huden. Där i vattnet upplevde vi riktig energi. Den magiska känslan av energiomvandling som bara är möjlig när människan vistas nära naturen. Upplevelsen av hur rörelseenergin och kylan i forsen absorberades av kroppen. Utan att ha ätit något ordentligt eller egentligen ha tillsatt något nytt rent fysiskt lyckas människokroppen i kontakt med naturen materialisera energi. En energi som finns runtomkring oss, hela tiden, överallt. I luften, i iskalla regndroppar, i vackra landskap och i det magiska mötet mellan människan och stjärnhimlen. En energi som får oss att fortsätta och kämpa vidare. Då vi promenerade tillbaks till våra cyklar var vi redo att börja cykla igen. Det var fortfarande tungt och gick extremt långsamt men sakta tog vi oss uppåt. Serpentinsvängarna var gigantiska och från en krök upp till nästa kunde det ta ca 20 minuter. Vi steg i höjd och såg så småningom toppen på den väldiga bergskam som vi skulle ta oss över. Den låg fortfarande mer än 1000 meter högre upp och vägen dit var stenig och brant. Vi passerade ett par mindre byar en fransk fotograf som frilansat i tajikistan i flera år berättade att en av dem var hembyn till en av Tajikistans farligaste knarkkungar.

Vi rundade ytterligare några hörn och blev måltavla för några nyfikna åsnor som följde efter oss ett litet tag. Tillslut nådde vi en liten postering där trasiga bussar utan däck användes som bostäder och förvaringslokaler. I den ena kiosken som var en liten gammal minubus stod en man i det som tidigare varit ett fönster och sålde absolut inget. Om man nu bortser från pinochioläsk, äckliga karameller, kex som legat och sugit åt sig dammpartiklar sedan Jesus födelse och några konservburkar grönsaker. Vi drack te hos konkurrenten som förutom de tidigare uppradade produkterna även sålde rumsvarm (containervarm) juice med något upphetsande smakvariationer. Äppel eller Annanas. Vi bestämde oss för att slå upp våra tält i gräset bakom de strandsatt fordonen. Vi somnade för en gångs skull i solnedgången och vaknade tidigt nästa morgon varför vi unnade oss dubbla portioner torrnudlar innan vi gjorde oss redo för den sista biten upp till passet. Det var fortfarande nästan 10 km kvar och vägen var som vanligt så dålig att alla fordon oavsett hästkrafter eller däckmönster hade svårt att ta sig fram. Vi nådde så småningom toppen där vi mötte ett par andra cyklister från Tyskland som definitivt var lagda mer åt det sportiga hållet. De hade tagit sig från Dushanbe till passets topp på tre dagar och planerade att korsa Tajikistan på två veckor. De var liksom vi magsjuka och låg utmattade uppe på toppen. Vi tillbringade några minuter åt att stirra ut över landskapet ovanifrån och kunde med ögonen följa den dalgång vi cyklat upp genom. Vilken prestation! Dalgången slingrade sig ner bakom oss och högt ovanför de lummiga dalarna med sina eviga forsar pressade sig bergstoppar upp genom jordskorpan. Vi kunde tydligt se snö och glaciärtoppar runtomkring oss. Vi samtalade lite med tyskarna samt två andra par som en stund senare anlände i varsin gammal Fiat som de tänkte ta sig med till Mongoliet för att liksom ambulanskillarna ge bort till välgörenhet.

Vi cyklade snart ner på andra sidan men upptäckte att det skulle bli omöjligt att cykla snabbare än 10-15 km/h pga det dåliga väglaget. Vid horisonten såg vi bergen i Afghanistan resa sig upp och vägen ner bjöd på några fantastiskt vackra delar. Dalgången var ännu smalare mer lik en ravin. Bergsväggarna pekade vertikalt ner i djupet och vägen var en tunn avsats i bergväggen. I små sidodalar kunde man se nomadfolk som levde med sina getter. Det dröjde inte länge innan vi blev omkörda av en galen tysk. Han körde säkert 40 km/h vilket var en vansinnigt hög hastighet med tanke på väglaget. Strax efteråt var vi ute i en bredare dal. Vi befann oss fortfarande högt upp och kunde se vägen fortsätta långt nedanför oss i dalen. I en kraftig serpentinsträcka förlorade vi 500 m höjd och fick snart stanna pga ytterligare en punktering på Oscars cykel. Vi började alla bli vansinniga på de mystiska punkteringarna. Vi kollade fälgen, vi kollade däcken och kom snart fram till att punkteringarna kom till dels från slitna däck och dåliga slangar. Tajikistan är tyvärr inte rätt land att ha cykelproblem i eftersom det i princip inte finns något förutom "plov" och berg där. Vi lagade punkteringen så gott vi kunde och fortsatte därefter mot Kalaikhum. Vägen gick i princip ständigt neråt och vi passerade en poliskontroll där våra "permits" kontrollerades mer noggrant än vid förra tillfället. På vägen ner blev floden bredare och vi passerade ett par byar i hög hastighet innan vi rullade in i Kalaikhum. En man kom snabbt fram till oss och erbjöd en sovplats i hans lilla "homestay". Vi inackorderade oss och började även prata med en fransman som var ute på en världsomcykling. Han hade redan varit ute i 4 år och hade ett år kvar innan skulle anlända i Frankrike igen. Han var lite frånvarande. Vi såg det i hans ögon. År av otaliga möten med så många människor att han tillslut tröttnat på att konversera med andra varelser. Förståeligt men lite sorgligt.

Vi sov en natt i Kalaikhum men tog en liten sovmorgon innan vi fortsatte följande dag. Den bergsfors som vi följt ner från passet hade anslutit sig till den stora floden Panj som utgjorde gränsen mellan Tajikistan och Afghanistan. Vi skulle komma att följa Panj i ca. Två veckor framöver. Att cykla så nära den Afghanska sidan var spännande och flera gånger var vi så nära att vi enkelt kunde kasta en sten över till andra sidan. Tajikistan var ett fattigt land men när man cyklade vid gränsen och stirrade in i stenålderslivet på andra sidan ändrades perspektiven. På andra sidan såg vi nästan aldrig några motordrivna fordon och deras bostäder var byggda i lera. Vägarna mellan byarna var livsfarliga stigar som slingrade sig upp och ner längs med stupet. Ett snedsteg innebar ett fritt fall ner i evigheten. Trots detta stod barn och vuxna ofta och vinkade åt oss. Ett meddelande från andra sidan. Vi pratade länge med varandra om våra intryck från resan längs med gränsen. Hur enkelt livet kunde vara, 2011, i en tidsålder där de tekniska framstegen och de otroligt utvecklade samhällena i väst levde på annan planet. En upplevelse i sig. Och de följande dagarna mot Khorog spenderade vi i princip endast åt att stirra in i landet på andra sidan. Hur kan man återvända till ett land som Sverige och leva i överflöd när världen är så omåttligt orättvis? Hur skall vi någonsin igen kunna köpa en påse mjöl utan att tänka tillbaks på hur de afghanska bönderna drev sina spensliga åsnor över säden för att skilja agnarna från vetet?

Längs vägen åt vi fantastisk yoghurt som ett par tajiker lokalproducerade i sin lilla farm vid vägen.

Den väldiga floden följde oss ständigt på höger sida med de höga bergen som reste sig upp på sidorna. Vägskicket var bättre än tidigare men i korta partier kunde asfalten övergå till gropig grusväg. Vägen gick ständigt lite uppför eftersom vi följde panj uppströms. Under dagarna gjorde vi inte jättemycket förutom att passera en och annan polikontroll och cykla. Vi stannade till så fort vi hittade en by där vi kunde dricka lite te och vila i skuggan. Trots att vi befann oss på närmare 2000 meters höjd var värmen kokande. Den första natten efter Kalaikhum sov vi på backen precis invid kanten till forsen. I våra sovsäckar låg vi och stirrade in i en bergsby i Afghanistan. Vi studerade ett par herdar som vandrade runt på de livsfarliga vägarna och såg hur vardagslivet i den lilla byn tedde sig. När mörkret sakta närmade sig drog sig invånarna tillbaka. Ett par få lampor lyste i några av byns små fönster. Ljuskäglorna från bilarna som for förbi på vår sida kastades över på andra sidan för att sedan försvinna i natten. Vi sov relativt gott men Manfred vaknade flera gånger av problem med magen. Då vi vaknade bestämde sig Manfred för att cykla före till nästa by för att få något att äta och vila sig. På sidorna om vägen varnade ibland ilustrerade skyltar för minor som fortfarande gömde sig i marken efter inbördeskriget. Ett gäng minröjare vandrade runt nere vid sluttningarna och en trött förstahjälpenkille satt på en liten pall och gäspade, redo att ingripa om kroppsdelar skulle börja flyga.

Vi mötte så småningom upp med Manfred och satte oss ner för att äta frukost i en mindre by. Vi hade sedan magsjukorna börjat helt och hållet slutat att äta mat från serveringarna och tillförlitade oss helt på konservburkar och nudlar samt kex från butikerna. Vitaminintaget var obefintligt. När vi ätit färdigt fortsatte vi söderut längs gränsen. Mot slutet av dagen kom vi till en märkligt parti där vägen plötsligt var täckt av sanddynor. Våra tunna 37 mm däck sjönk ner i djupet och vi fick leda cyklarna delar av sträckan. Vi passerade ytterligare en checkpoint och korsade en mindre flod som kom ut ur en sidodal. Efter en längre uppförsbacke bar det nerför. Dalen blev tätare igen och vi stannade slutligen vid ett par byggnader och frågade om vi kunde få sova någonstans. För under 10 kr fick vi återigen sträcka ut oss på ett bord med vaxduk och mjuka madrasser. Huset vi sov bredvid låg på en gräsavsatts vid sidan om vägen med floden på höger sida. En porlande bäck sprang ut ur ett hål i en cementvägg och ett par nyfikna hundar strök omkring i buskarna. Vi åt två feta omeletter var innan vi somnade.

Följande dag blev vår tidigaste dag och vi var ute på vägen strax efter att solen just gått upp. Den snäva ravinen ovanför oss gjorde dock att vi slapp se solen på ett tag. Pga den svalare temperaturen cyklade vi på som aldrig förr. Vårt mål var att nå byn Rushan vid kvällstid. Vi passerade ett par byar där skyltar förklarade att bl.a svenska biståndspengar gått till att bygga pumpar och vattenrenare. Barnen var alltid intresserade av att bli fotograferade vilket kunde bli ganska tjatigt efter att man för 10 gången hade en barnklunga runt sig som ropade "PHOTO! PHOTO!" Ibland gick vi de till viljes och det var ofta med stor förtjusning som de tittade på resultatet. En fördel med Digitalkamera.

Vid lunchtid gjorde vägen ett par väldiga krökar innan vi nådde det parti där dalen slutligen bredde ut sig och floden övergick till en långsamt rinnande samling vatten. Emil cyklade före en bit men tyvärr den enda med en fungerande cykelpump varför stora problem uppstod när Oscar fick ytterligare en punktering flera kilometer bakom. Oscar lagade punkteringen men kunde omöjligt pumpa upp däcket varför en lång cykelvandring började tills de kunde låna en pump av ett par passerande cyklister. I en by längre fram möttes vi sedan för att vila upp oss och äta lite yoghurt. Då dalen bredde ut sig blev den också lummigare och för första gången sedan Khalaikhum kunde vi återigen se hur lokalbefolkningen brukade jorden. Vi cyklade förbi en liten fotbollsplan där ungdomar och vuxna spelade så svettet rann. En fantastisk omgivning för att vara en fotbollsplan. En sliten gräsplan omgiven av odlade fält och höga berg vars toppar stirrade ner över planen. Ett par rastlösa småungar kastade sten efter oss då vi vägrade stanna vid deras egna lilla checkpoint. Solen började gå ner och vi kunde snart se den slitna lilla byn Rushan runt nästa krök. Vi passerade en skylt som pekade mot ett homestay för att cykla in i byn centrum. Rushan var en märklig liten håla. Ett stor grupp kinesiska gästarbetare vandrade runt i ett betongskellet och verkade jobba 24 timmar om dygnet. Längs huvudvägen löpte en länga med bostäder i ett två våningsruckel. Kläder hängde på tork i den långa korridoren som löpte på utsidan av huset och inneslöts av spruckna glasrutor. Ett par berusade människor satt på en bänk i mörkret och följde oss med blicken. I byns enda korsning promenerade vi in i en liten kiosk. Vi hörde en högljudd engelsktalande röst inifrån det lilla skyffet.

En man med en aning lustigt utseende stod bakom disken omgiven av otaliga hyllplan fyllda med färglada plastförpackningar och lådor. Han hade runda glasögon och en koncentrerad blick som studerade oss flyktigt då vi klev in. Ur en liten bandspelare brölade ljudet från en "Engelska för nybörjare kurs". En man och en kvinna konverserade långsamt i välartikulerad engelska. De samtalade mest om triviala saker men vi hade svårt att förstå hur butiksägaren någonsin skulle lära sig något av nytta. Hans miniräknare pratade också när han knappade in priset på våra varor. Vi frågade om han visste vart det fanns ett ställe att sova och han försäkrade oss att det enda stället i byn var det homestay vi passerat då vi cyklat in. Hur sant detta var är svårt att säga då vi senare fick veta att det var hans egna homestay han marknadsförde. En riktig businessman.

Eftersom det var ett fint homestay för en billig peng valde vi att inte leta vidare och lade oss så småningom till rätta i varsitt litet rum i ett mysigt centralasiatiskt hem. Ett par andra nederländska cyklister var redan där och vi samtalade med de om vägen och våra respektive erfarenheter från Tajikistan. Under natten blev Manfred och Oscar väldigt svaga igen varför vår plan om att börja cykla tidigt nästa morgon grusades. Det var knappt 80 km till Khorog men vi kom fram till att vi aldrig skulle klara att cykla i det skick vi var. Vi betalade en liten minibuss att ta oss till Khorog och var framme efter mindre än en timme. I den lilla minibussen spelade chauffören hög tajikisk musik och då hela fordonet krängde runt på den halvdåliga vägen var vi oroliga för våra cyklar på taket som endast var fastknutna med en bit snöre.

Då vi anlände i Khorog hittade vi genast det lilla homestay som vi läst om i vår guidebok och hade tur att de fortfarande hade rum kvar. Oscar och Manfred lade sig genast för att sova genom de varmaste timmarna på dagen medan Emil spatserade ner till en liten butik för att köpa snacks. Vid kvällstiden hade fler personer droppat in och homestayet var fullt. Tillsammans allihopa åt vi vällagad mat och delade berättelser från våra resor. Ett par bergsklättrare berättade lite besviket om ett misslyckat toppförsök på Peak Lenin några veckor tidigare och om deras planer på att ta några av Afghanistans högre toppar de kommande veckorna. En Italiensk motorcyklist med långt hår och skägg skulle samma håll som vi och vi skulle komma att mötas igen i Kina.

Dushanbe var den sista riktiga staden och Khorog var utan tvekan den sista riktiga utposten innan vi gav oss ut på våra äventyr i Pamirerna. Under våra dagar i staden stötte vi för 4:e gången ihop med de tyska cyklisterna Philip och Herbert. Vi åt rätt så god mat och hade det riktigt trevligt i det lilla homestayet i några dagar. Vi skaffade oss också antibiotika mot våra märkliga magar som gjorde susen. Emil och Manfred blev riktigt bra medan Oscars besvär inte riktigt hann ge vika innan vi var tvungna att ge oss av. Vi hade först planerat att följa huvudvägen men inspirerades av tyskarna att cykla vidare längs med den Afghanska gränsen in i Wakhandalen. En omväg som många påstod var väl värt besväret.

Efter 4 nätter i Khorog bar det av igen och vi rullade ut våra packade cyklar på vägarna. Först bar det av uppåt för att sedan bära av neråt. Efter bara några minuters cykling hörde vi en hög smäll från den Afghanska sidan. Ett moln av rök steg upp ur en bergsklyka och stora mängder sten rullade ner i floden. Med våra förutfattade meningar om Afghanistan utgick vi genast ifrån att det var en galen taliban med granatgevär som gick loss på andra sidan och fick alla något av en dödsshock. Våra fantasier visade sig vara just, fantasier. När röken lagt sig skymtade vi ett par orangea flaggor i bergväggen och en grupp sprängtekniker klev ut bakom en sten. Det skulle dröja ytterligare några veckor innan folk avfyrade vapen i vår närhet på riktigt.

Vid lunchtid hörde vi ljudet av en fet motorcykel bakom oss. Ett riktigt monster, en gigantisk BMW med två bekanta ansikten bakom styren. Glenn och Vanessa, ett Austaliensiskt par som vi tidigare stött på i Iran bromsade in och genom Glenns skägg lyste ett brett leende. Vi stannade tillsammans i en liten by och drack lite kaffe. Glenn och Vanessa tittade förvånat på när Emil klämde i sig 10 chokladkakor och vi satt ett bra tag tillsammans innan vi stack iväg. Motorcyklisterna som färdades en aning snabbare än vi hade ingen brådska varför de satt kvar då vi tog farväl. Det dröjde visserligen inte länge förrän vi återigen hörde ljudet av deras monster bakom oss och några sekunder senare var de långt före oss förbi nästa krök. Vägen var i rätt bra skick varför vi mot slutet av dagen lyckats tillryggalägga nästan 80 km. Vi rullade in vid sidan om en åker skymda från vägen. En åker som tillsammans med halva dalgången kunde ha sats i brand om vi inte haft lika mycket tur som vi hade. Då vi startade våra kök sprutade stora lågor av vild eld ut ut Oscars kök och snart var flera fläckar av det torra gräset runt oss i eld. Vi fick alla panik och började vråla samtidigt som vi slog mot lågorna med vad vi hade till hands. Köket vrålade på varför Manfred tilldelade det en hård spark som slungade det bort en bit. Med rädsla för att bränsleflaskan skulle explodera vågade vi först inte gå närmare. Vid närmare eftertanke insåg vi att om bränsleflaskan, god förbjude, skulle explodera hade vi haft ännu större problem varför vi mobiliserade släckningsarbetet till den nya eld klumpen en bit bort. Tillslut hade vi fått stopp på elden och kunde pusta ut. Ett par svarta fläckar i gräset och ett mörbultat kök gjorde att vi vid senare tillfällen försökte vara mer försiktiga. Vi somnade alla tillslut efter varsin rejäl portion nudlar.

Morgonen efter hann vi ikapp Vanessa och Glenn som tog en sovmorgon under ett träd. Vi åt frukost tillsammans och vinkade åt en liten nyfiken pojke som gömde sig i ett dike. Då vi fortsatte gjorde dalen en krök varpå den öppnade upp sig rejält. Plötsligt var landskapet platt och täckt av tjockt grönt gräs. På sidorna reste sig höga toppar varav vissa var täckta i snö. Vi anlände rätt tidigt i byn Iskeshim där vi genast tog in i ett "homestay" för att unna oss den lyxigaste dushen i hela Tajikistan. Rinnande varmt vatten. Något som tas för givet av många men som kan vara en av cykellivets få lyxigheter. Vi passade också på att besöka den lokala lilla puben. Ett mörkt utrymme med en liten lucka genom en av väggarna där en flicka serverade allt från vodka till livsfarlig "Jaguar energy drink". Jaguar var en galen, för att inte säga livsfarlig, blandning av energidryck och öl. Det dröjde inte länge innan vi båda var i en annan värld. Vi blev kallsvettiga och började darra. På väggarna hängde färgglada planscher föreställande dukade middagsbord med kräftor, franska ostar och vitt vin. En fantasivärld i Tajikistan. Vi släpade oss båda ut genom bakdörren där vi mer eller mindre somnade i en dryg halvtimme. Utmattade kämpade vi oss sedan tillbaka till vandrarhemmet för att äta middag innan vi somnade. Vårt första och definitivt sista möte med den livsfarliga Jaguaren.

Morgonen efter cyklade vi tillbaks några kilometer för att försöka ta oss till den Afghanska marknaden. Den var tyvärr stängd. Deras officiella utlåtande var att det hade med Ramadan att göra men några andra resande berättade att det var en dålig ursäkt för den riktiga anledning. Dåliga relationer mellan de båda länderna.

Vi cyklade tillbaks och packade våra cyklar för att börja trampa in i den vackra Wakhandalen. En lång och seg uppförsbacke pressade fram dagens första svettdroppar och strax efter nerförsbacken hoppade Oscar som en vilde in i en grupp taggbuskar för att besöka toaletten. En sak som gör Wakhandalen till antingen en ren plåga eller en gudsgåva är den konstanta vinden som går från väst till öst genom dalen. De krökta växterna och träden vittnade också om att vinden för det mesta var väldigt stark. På de sträckor där vägen var i dugligt skick kunde vi som cyklade i rätt riktning känna hur vi knuffades frammåt. Ett par stackars polska långfärdscyklister kom trampandes i motsatt riktning. De såg ut att kämpa för sina liv medan vi lugnt trampade på med vinden i ryggen.

I en liten typisk by med några hus på båda sidorna om vägen stannade vi till. Några vilsna hönor promenerade runt och letade efter mat i jorden. Ner från byn till forsen löpte fält där bybor jobbade med sina åsnor och verktyg. I en liten handelsbod stod en gubbe och erbjöd det vanliga utbudet av äckliga godisar, nudlar, några paket juice, ägg, lökar och diverse krimskrams. Gubben som ägde butiken verkade tro att vi var begåvningshandikappade och vägrade låta oss köpa något innan han förklarat vad det var. Då Oscar pekade på ett juicepaket bakom disken började mannen gestikulera för att förklara att det var en dryck gjord av apelsiner. Vi höll på att bajsa på oss av skratt då Emil skulle köpa ägg och mannen efterliknade en höna som lade ägg. Tillslut efter mycket krångel hade vi fått de ingredienser vi behövde och kunde lämna det som måste vara Tajikistans roligaste lanthandel.

Då kvällen närmade sig rullade vi ut våra liggunderlag bredvid en semiful betonginrättning varifrån en bäck strömmade ut under en liten parkbänk. Folk hade slungat ut skräp i buskarna men stället var ändå mysigt och till ljudet av det strömmande vattnet och den eviga vinden somnade vi. Vi struntade i frukost morgonen efter och cyklade genast iväg mot nästa by. Vi stekte ägg och nudlar i skuggan bredvid en gärdsgård som virats in i budget varianten av taggtråd, torkade rosenbuskar. Oscar hade fått ytterligare en punktering vilket ledde till att han köpte ytterligare ett extradäck i en liten butik. Vägen denegererade snabbt från asfalt till en röra av grus så djup att cykeln sjönk ner och ständigt halkade sidled. I partier var vägen mer lik ett grustag. I långa uppförsbackar fick vi trampa på så gott vi kunde men fick ofta ge upp och leda cyklarna. På höger sida såg vi de Afghanska byarna vila i skuggan av den mäktiga hindukush kedjan. En bergskedja med flera 6000 meters toppar som skiljde Afghanistan från Pakistan. Allt var täckt i snö och det låg något magiskt över bergsmassivet. Orubbligt, stenhårt, så högt att det klöv skyarna.

Kvällen blev något av ett misslyckande då vi hade svårt att hitta ett ställe att sova där vi också hade tillgång till vatten. Emil smakade på ett rödaktigt källvatten som smakade metall och prutt innan vi tillslut gav upp jakten och slog oss ner i en miniöken som låg vid sidan om vägen. Manfred var klok nog att slå upp tältet medan vi valde att krypa ihop bakom våra cyklar. Hela natten blåste det kraftigt. Vi vaknade svarta av svett och sand. Oscar hade dessutom blivit riktigt dålig under natten och hade börjat bajsa blod. Vi var alla rejält oroliga och cyklade långsamt mot byn Langar som enligt vår karta skulle ha någon typ av läkarmotagning. Då vi kom dit leddes vi in på byns leriga småvägar och hittade mottagningen. Det var ett vitt stenhus där inkompetenta människor hasade runt i något som jämfört med svensk sjukvård skulle kunna kallas en riktig lekstuga. Det är egentligen orättvist att vi sitter här och smutskastar sjukvården i ett land som har helt annan historia och förutsättningar än Sverige men den vård vi fick skulle lika bra ha kunnat utföras av en blind apa med en burk värktabletter. Kvinnan i mottagningen pekade på sig själv när vi frågade efter en läkare och utan att göra någon undersökning eller ens ställa en diagnos gav hon Oscar en påse vätskeersättning. Vi protesterade och förklarade med både teckningar och gester att läget var allvarligare än så. Hon nickade till och drog fram en liten handväska som visade sig vara hela mottagningens mediciförråd. Oscar fick en burk med några tabletter som vi tog innan vi bittert cyklade till ett litet "homestay" i byn. Oscar kunde inte cykla så vi vilade upp oss i det mysiga hemmet. Vi förstod att vi mer eller mindre behövde få Oscar till en mer ordentlig vårdinrättning. Varför vi följande dag ordnade med en jeep som tog oss till Murghab. Vägen upp var vacker men som det såg ut, väldigt väldigt krävande.

Serpentinvägen upp gjorde en stigning på flera hundra höjdmeter på några få kilometer. Vägen letade sig ständigt uppåt och vi passerade flera grupper av slitna herdar på väg ner med sina djur från sommarbetet. De hade alla tomma blickar, slitna kläder och såg ut att ha genomlidit tuffare väder och äventyr än vad vi någonsin skulle hinna med under våra liv.

Vi nådde så småningom passet på 4200 meter där den kinesiskt producerade jeepen såklart började ryka av att kylarvätskan kokade. Medan chauffören pillade runt under huven promenerade vi ut i kylan för att ta en titt på det vackra landskapet. Vi var mitt i den bergskedjan som skiljde Wakhandalen från den höga pamirplatån. Det var en stor förändring att rulla ner på platån. Från de täta dalarna med sina forsar och stup till ett platt, dött landskap omringat av höga berg runtomkring. Östra tajikistan var också mest bebott av Kirgizer med sina runda mongol ansikten. De gjorde fantastisk yoghurt och serverade gärna "chir cay" en blandning mellan smör, getmjölk, salt och te som smakade väldigt speciellt men som fungerade väldigt bra efter en lång cykeldag. Vi stannade jeepen i Alichur för att äta lite. Alichur är en perfekt by för en riktig filosof att bo i. En samling hus i ett land av damm och tunn luft. Allting runtomkring Alichur och Alichur självt står stilla. Som om hela byn förvandlats till förstelnat kol vid en kraftig atombombsexplosion. Människor vandrade för visso runt och tittade man tillräckligt länge kunde man se yakarna som små vandrande prickar i landskapet runtomkring men förutom det var Alichur stilla. Personligen tyckte vi båda om öst tajikistan väldigt mycket. Lite vemodigt och sorgset men för den som vill ha tid åt att tänka är det utmärkt.

Vi anlände i Murghab på eftermiddagen och tog oss genast till det lokala sjukhuset som var ett skämt. En betongbyggnad som Oscar vandrade in i. Det liknade ett nerlagt mentalsjukhus ur en skräckfilm vilket genast gav dåliga vibbar. Efter ett tag fick han tillslut tag på en läkare som gav samma oss samma bemötande som i Langar. Ingen undersökning, en påse vätskeersättning. Vi var väldigt oroliga vid det här laget men valde helt enkelt att ta in på ett homestay. En mysig innergård med en lurvig liten hund, torkat yakbajs på taket och en liten flicka som just lärt sig säga "Good bye". Medan vi packade av våra cyklar och installerade oss skuttade hon runt och "goodbyade" oss. Värden bäddade upp tre madrasser i ett av rummen och frågade om vi ville äta middag. Det ville vi gärna och satt på golvet i vardagsrummet och åt tillsammans med ett franskt äldre par som också cyklade. De berättade stolt över hur de cyklat genom platån och avverkat några av de väldiga passen som vi snart skulle ta oss över. Frun mådde lite dåligt och hade just besökt samma sjukhus som vi utan att ha fått ordentlig vård. Vi somnade lugnt och tryggt för att vakna upp en aning shockartat. Den märkligaste morgonen under resan började med att fransmannen kom in. Han hade en fullständigt tom blick och var i chocktillstånd. Han tittade på oss och berättade med fasa i rösten att hans fru just dött. Tiden stod stilla, skämtade han? Vi reste oss genast upp och var lika chockade själva. På samma gång som han var väldigt skärrad verkade han oberörd. Han stressade genast in i sitt rum och började slita runt bland deras gemensamma packning. Vi följde med honom in i rummet. Ett rum där de båda sovit tillsammans, högst levande. På golvet låg fruns kläder fortfarande utspridda. Det kändes overkligt hur vi dagen innan suttit och ätit middag tillsammans, hur en människas resa in i dödsriket förändrar så mycket. Hur en död kropp förlorar allt männskligt, hur allting som tidigare gjort en människa till just en människa försvinner.

Mannen var förtvivlad och virrade runt med gråt i rösten. Han hukade runt på golvet för att plocka upp deras tillhörigheter. Tröjor och strumpor vars ägare gått bort bara någon timme tidigare på den lilla mottagningen i Murghab. Mannen, som förlorat en livskamrat han känt sedan unga år, såg ut att vara den ensammaste mannen på jorden.

Vi hjälpte till så gott vi kunde och försökte stötta så gott vi kunde. Planen var att han skulle ta sig till Khorog så fort som möjligt och försöka flyga till Dushanbe för att sedan ta sig hem. Vi tog farväl vid taxin och bytte mejladresser. Mannen klev tillslut in i bilen och försvann för att med stor sannolikhet aldrig mer dyka upp i våra liv, men den märkliga historien om det franska paret kommer sitta kvar i minnet för en lång tid.

Murghab var pamir regionens enda så kallade stad men skulle nog enligt de flesta falla under definitionen by. En by i det platta landskapet som sträckte sig långt bort i horisonten. Den lokala bazaren bestod av plåtskåp och containrar där folk sålde koftor, yoghurt, kex m.m. Vi hade bestämt oss för att helt enkelt vänta och hoppas på att Oscar skulle bli bättre och spenderade dagarna åt att vandra runt i Murghab. Hundkadaver låg sönderslitna i dammet och kirgiziska herrar vandrade runt i sina höga vita tyghattar. Tillslut efter flera dagar av oro blev Oscar lite bättre. Vi visste mer eller mindre att vi hur som helst inte kunde få hjälp förrän i Kina varför vårt mål var att cykla så gott det gick hela vägen.

Vi lämnade Murghab efter tre nätters vila och började trampa ut på den dödsplatta asfaltsvägen. Vi märkte snabbt att vi var på hög höjd, andningen blev snabbt häftigare. Den första natten efter Murghab sov vi inuti en liten mur som såg ut att ha använts för att samla boskap. Vi reste tälten mellan rester av getter och deras avföring. Solnedgången över bergen var magisk. På den höga höjden är atmosfären så pass mycket tunnare att färgerna i landskapet träder fram med en lamslående klarhet.

Morgonen efter hade vi bestämt oss för att vi åtminstone ville ta oss över det höga Akbaitalpasset på 4600 meter. Oscar var seg men cyklade tappert vidare på en väg som långsamt steg högre och högre upp i atmosfären. Trafiken var knappt befintlig med max 15 bilar per dag och vi såg inte en enda by på hela dagen. Spikrak väg, berg och en klarblå himmel som inte snålade med solsken. Strax efter lunchtid gjorde vi en krök och såg en vit byggnad skymta vid sidan om vägen. En yngre kvinna stod utanför och spanade tillsammans med hennes mamma och sin dotter. De serverade inte bara väldigt god "chir cay" utan även en av de godaste yak yoghurtarna i Tajikistan tillsammans med nybakat bröd. Vi satt inne i det lilla hemmet och tittade på när hon matade in yakbajs i kaminen och värmde vårt te. Vi var precis vid början till den kraftigare stigningen upp till Akbaitalpasset och började genast cykla då vi ätit färdigt.

Att befinna sig på hög höjd är en fantastisk upplevelse på samma gång som det är väldigt frustrerande. Tankar och intryck blir på något sätt klarare samtidigt som en obehaglig känsla av svaghet snabbt sprider sig i kroppen. Det är som att vara en främling i sitt eget skinn. Alla ens egna föreställningar över mängden energi som behövs för att göra något är fullständigt förändrade. Vägen upp till Akbaital var tuff och med våra stora förråd vatten och mat på cykeln blev det bara svårare. Den sista biten upp var vi tvungna att leda våra cyklar men belöningen då vi nådde toppen var överväldigande. Emil mindes klart de dagar efter sin ryggolycka då han förtvivlat klamrat sig fast vid kartor och planer för att hålla sin dröm vid liv. Hur han stirrat blint på bilder från Tajikistan och resans högsta pass. Då vi gnällt eller svettats över andra pass tidigare under resan brukade vi alltid skämta om bergen i Tajikistan. Så när vi tillslut rullat upp cyklarna på toppen rusade en ren känsla av lycka igenom oss. På andra sidan såg vi solnedgången. En gulröd solnedgång över de glaciärtäckta bergen. Utan att överdriva kan vi enkelt erkänna att tårar rann och håret reste sig på armarna. Inte så mycket för den timmeslånga uppförscyklingen, men för den långa vägen dit. En konkret milstolpe under resan. En grusväg som klöv bergen högt uppe i tomheten någonstans i Tajikistan.

Vi tog foton och satt ner för att njuta av stunden. Solen sjönk snabbt och då den var helt gömd bakom bergen cyklade vi ner på andra sidan. Asfalten hade uppfört och vi befann oss återigen på en grusväg. Vi visste inte hur långt vi ville eller skulle hinna innan mörkret kom men cyklade på för fulla muggar. Strax efter att vi tagit på oss reflexvästar och pannlampor hörde vi ett rop från mörkret. En pojke. Han erbjöd oss att sova i sin familjs yurta (kirgiziskt nomad tält) för 40 kr med middag inräknat vilket lät helt underbart. Vi kröp ihop i det kamineldade tältet. Ett runt tält ihopbyggt av trästavar och tovad ull samt yakpäls. Värden berättade att det tog en hel arbetsdag för hela familjen att bygga upp tältet. En väldig prestation med tanke på den avancerade konstruktionen.

Dagen efter cyklade vi förbi en caravanseraj, en viloplats som använts av karavaner längs sidenvägen i hundratals år. Vägen var i kasst skick men blev så småningom bättre. Vi kunde också för första gången se det Kinesiska gränsstängslet. Ett mastodontprojekt med tusentals trästolpar och otaliga mil taggtråd. Vid sidan om vägen sträckte platån ut sig och vid första anblick såg det ut som att nysnö fallit över landskapet. Det var avlagrat salt.

Efter några timmars cyklande kunde vi skymta den väldiga saltsjön karakol. En sjö med så kraftig klarblå färg att himmelen verkade färglös i jämförelse. En sjö med ett djupblått mörkt hjärta som ruvade mellan höga glaciärtoppar. Vägen var spikrak och följde sjöns östra kant på väg mot den lilla byn där vi tänkt sova. Byn hade samma namn som sjön självt och var en samling ensamma hus i ett kargt landskap av ödslighet. Vi tog in på ett homestay och förstod snart att Karakol var den ödsligaste utposten vi hittills passerat. Kvällen vi anlände satte Emil sig på ett stenröse med utblick över byn och sög in atmosfären.

Han satt där på stenröset tillsammans med krossade vodkaflaskor och ett getkadaver och stirrade på byns otroliga ensamhet. De tunna rökstrimmorna som steg upp ur rostiga metallpipor bland de platta taken. Elstolpar stod på sniskan och mellan de spruckna träpinnarna hängde sladdar som snart skulle komma att ramla ner. Ett barn grät någonstans nere bland byggnaderna och det olyckliga skriket eggade upp en hund som började skälla. Två soldater stod och rökte på varsin cigarett i skuggan av den fallfärdiga militärbaracken utanför byn.

Solen var på väg ner och kastade dagens sista ljus på den karga bergsplatån. Alla färger var så intensiva, så klara. Solen fick sjön att glittra och glaciärtopparna som vilade runt omkring honom speglade ner ljuset med en så vansinnig klarhet att det var omöjligt att sluta titta. Vindarna drog hårt genom byn och tog med sig damm in mellan byggnaderna. I byn som gud med säkerhet glömde stirrade han intensivt på en av de vackraste solnedgångarna under resan.

Den kvällen serverade värden middag. En tallrik med ett berg av bara potatis. En aning fantasilöst men ett tecken på de begränsade tillgångarna. Byn hade en liten kiosk som även enligt Tajikisk standard måste betraktas som en enkel butik. Kvinnan som drev kiosken var en brysk babushka som var noggrann med att bara en av oss fick komma in i taget. Utbudet var skrattretande. Det fanns inget som gick att äta, inget att dricka, egentligen ingenting. Vi promenerade därifrån med en extremt dålig snickers "rip-off" och några tugummin.

Oscar kände sig dålig igen och hade en tryckande känsla över bröstet. Vi satt uppe och diskuterade hur vi skulle fortsätta och kom till slut fram till att Oscar skulle ta en taxi till den kirgiziska gränsen 80 km norrut för att möta oss där. Följande morgon gav vi oss av. Oscar stack före i en jeep och Emil och Manfred cyklade på. Vägen var platt och utan motvindar gick det snabbt att ta sig upp till Ay-Bulak passet på 4200 m. Strax efter toppen mötte vi en spansk långfärdscyklist med rufsigt långt hår och skägg. En riktigt härlig typ som trampade runt på en gammal mountainbike. Han hade ett helt extra hjul bak på cykeln och berättade att han startat i Istanbul 6 månader tidigare och cyklat en nordlig rutt in genom centralasien från Kazakhstan. Hans kompis var tydligen ett par dagar bakom varför han bad oss meddela kompisen, om vi träffade honom, att han tänkte vänta i Karakol.

Vi cyklade neråt och slogs rätt snart av en hård motvind som skulle terrorisera oss en bit upp för det sista Kizil Art passet som utgjorde gränsen mellan Tajikistan och Kirgiztan. Vi mötte ett par män som gick runt och samlade nedfallen elkabel vid sidan om vägen och trampade på uppför passet. Det krävdes som vanligt mer energi än vi föreställt oss men hade varsin portion nudlar och konserverat kött i magen. Efter en halvtimme rundade den sista kröken och såg gränsstationen. Oscar satt vid sidan om vägen och berättade att han kände sig mycket bättre och valt att cykla hela vägen från det första passet. Våra visum till Kirgiztan började inte förrän två dagar senare, något som de Tajikiska gränssoldaterna inte kunde ha brytt sig mindre om. Vi lämnade Tajikistan efter 30 dagar i landet och nådde toppen av Kizil Art i ingenmansland. Det var mer än 20 km till den Kirgiziska gränsen så vi slog upp tältet på toppen. Natten blev kall och vattnet i våra flaskor frös till is. Följande dag spenderade vi i ingenmansland. Emil var uppe tidigt och kände sig rastlös varför han cyklade före ner på andra sidan passet. I ett litet hus vid sidan om vägen åt han yoghurt med "chir cay" innan han cyklade vidare.

Manfred och Oscar hade ett längre samtal med spanjor nummer två som nådde toppen av passet några minuter senare efter att Emil cyklat iväg. Han var ett riktigt original men med en hel drös av roliga reseberättelser. Han hade dels blivit nedslagen med ett gevär i Kirgiztan och blivit skjuten i bröstet under en cykelresa i sydamerika. Han var även en mästare på att spendera lite och hade under ett halvårs cyklande endast gjort av med 10 000 kr.

Emil kom så småningom ner på den andra sidan bergskedjan ut i en dalgång som ledde ner till den Kirgiziska gränsstationen. Något skrämmande och märkligt skedde strax innan gränsen. Då han cyklade på den ödsliga vägen hörde han plötsligt ett skott avlossas. Han bromsade genast in och stirrade upp i bergen på höger sida och såg två figurer komma vandrandes dryga hundra meter upp i sidodal. Ett litet moln av rök gled ut ur pipan på ett av gevären som mannen höll i. Emil hoppades att männen var ute och jagade men satte hjärtat i halsgropen då mannen avfyrade ytterligare ett skott i hans riktning. Denna gång hördes inte bara smällen utan även det klassiska vinande ljudet av en blykula som genomborrade luften. Vad fan höll de på med? Emil började genast cykla som en dåre och försvann snart utom synhåll från de båda galningarna. Han stannade runt nästa hörn vid ett litet hus där några män stod och lagade en lastbil. Männen med gevären dök aldrig upp igen men gissningsvis var de två idioter som ville skrämma en cyklande västerlänning, för skojs skull.

Emil tog ytterligare en kopp "chir cay" med yoghurt innan han stötte ihop med Manfred och Oscar. Vårt visum till Kirgizistan började inte förrän dagen efter varför vi antingen skulle behöva sova en dag till i ingenmansland eller försöka böna och be om att få komma in i landet lite tidigare. Vi bestämde oss för att pröva alternativ två vilket blev ett enda fiasko. Då vi anlände vid gränsen stod det rätt snabbt klart att det definitivt var möjligt men att det hade ett pris. Den obehagliga mannen bakom skrivbordet var en man som definitivt gjort det till en sport att ta emot mutor. Medan vi stod och väntade på något typ av besked och diskuterade om det överhuvudtaget var värt att betala för att få komma in en dag tidigare stod den korrupte polisen och stirrade ut på oss genom kontorsfönstret. Emil kände sig lite nödig och ställde sig för att kissa vid sidan om vägen. En rätt onödig sak att göra när man befinner sig i närheten av en korrupt Kirgizisk polis. Det dröjde inte mer än en sekund innan polismannen kom utrusandes ur sitt kontor och skrek "STRAFFA, STO DOLLAR". 100 dollar!? Polisen kom fram och började gestikulera och illustrera hur han tänkte arrestera Emil. Vi stod enkelt på oss och låtsades inte förstå något. Han dividerade och fortsatte prata om massa dollar innan han tillslut gav upp. Han tog sin murkna, förruttnade polisheder och kröp ihop inne i sitt kontor. Nu stod det definitivt klart att vi inte skulle få komma in i landet en dag tidigare, men polismannens giriga blick och hans ständiga tjatande om massa dollar fick oss att börja oroa oss inför morgondagen.

Vi sov strax innan gränsen för att följande morgon försöka igen. Samma polisman som igår med en bitter blick, vi försökte undvika ögonkontakt och var knäpptysta och 100% korrekta då han registrerade oss i den lilla datorn på skrivbordet. Vi kvävde våra skratt då den inkompetenta mannen gång på gång misslyckades med att skriva in oss.

"Sri Lanka?"

"No, Sweden"

Tyst, knapptryck på datorn, computer says no...

"Sri Lanka?"

"No, Sweden"

Långsam hjärnverksamhet, tittar på skärmen, förrvirrad, förnedrad...rätt åt honom.

"Switzerland?"

"Sweden"

Han låter oss tillslut gå vidare till tullavdelningen. Om alla tullar vi passerat hade kunnat vara lika enkla. En man i kakifärgad uniform tittade snabbt på oss.

"Customs controll!"

"Ok"

"Everything ok?"

"Ehhh... yes"

"No problem?"

"No problem"

"Ok, go"

Efter den extremt enkla kontrollen var vi välkomna in i Kirgizistan. Många saker i livet är vackrare då man skaffat sig lite avstånd till de, det samma gäller berg. Då vi rullade ut ur dalen och ut på platån i Kirgizistan kunde vi vända oss om för att stirra upp på en isklädd bergskedja. En fantastisk vy och i förgrunden på gräsplatån vandrade hästar runt. I den lilla byn Sari Tash stannade vi till för att dricka vår första cola på en lång lång tid. Efter tag dundrade en välbekant skäggig herre förbi tätt följd av en annan. Självklart var det tyskarna Philip, Herbert och Shweizaren Fred som kommit ikapp oss sedan vi skiljts i Khorog två veckor tidigare. Till den lilla kioskägarens lycka anlände tre tyska cyklister till bara några minuter senare vilket bildade en mysig liten cyklistsamling på 9 personer. De andra ville vänta i Sari Tash en natt medan vi var fokuserade på att komma till Kina så fort som möjligt. Vår korta cykling i Kirgizistan var fantastisk. Vägen var fullständigt gudomlig. En kolsvart kinesiskt sponsrad jävla landningsbana för flygplan. På sidan om vägen var det grässtepp och pamirbergen vi just cyklat ut ur tornade upp sig till höger.

Vi åt en "plov on steroids" med en enda köttbit i, dubbelt så stor som en vuxen mans knytnäve. Efter det bar det av uppför mot det mindre bergspasset Erkechtam innan den Kinesiska gränsen. Uppförscyklingen var spikrak och långsam. Strax innan toppen stannade vi till vid den perfekta sovplatsen. En övergiven godsvagn, sönderklottrad men i dugligt skick. Det fanns till och med en cykelparkeringsyta inne i vagnen. Vi rullade ihop oss i vagnen och hörde hur vindarna drog in genom de tomma fönsterna. Den följande dagen var en stor dag. Det var dagen då vi slutligen skulle nå Kina. Vi nådde toppen på passet där ett franskt par och en engelsk cyklist stod och vilade. Den engelska cyklisten var en riktig färsking. Han hade i Kashgar mött massa cyklister på ett hostel och blev så medtagen av allt snack att han bestämde sig för att köpa en cykel i staden och cykla hem till London. Det mina vänner, är en kille som inte räds att prova något nytt.

Vi önskade de all lycka i världen och fortsatte ner för det underbaraste nerförspartiet under hela resan. Perfekt väg, perfekt lutnin, perfekt utsikt. Manfred toppade med 70 km/h medan vi tog det lite lugnare. Efter en kort passkontroll vid en checkpoint cyklade vi uppåt igen. Vi mötte ytterligare en tysk cyklist på väg i motsatt riktning och var 20 minuter senare framme vid den Kinesiska gränsen. Ett par gränsvakter frågade om vi var hungriga vilket vi sade att vi var. De pekade oss i rätt riktning men det var inte förrän efter vi ätit som vi förstod varför de Kirgiziska vakterna var så måna om att vi inte gick runt hungriga. De hade nämligen själva en två timmar lång lunchrast och ville gärna slippa krångla in tre turister innan det. Medan vi väntade på att gränsen skulle öppna spelade vi "skitgubbe". Därefter var det en enkel väg in i Kina. Vi cyklade genom ingenmanslandet som var ca. 2 km långt. Att komma från Kirgizistan till Kina var som att komma från Månen till Sverige. Istället för lata, rökande kirgiziska militärer stod välordnade led med kinesiska soldater uppradade vid gränsen. Med en överdriven entusiasm viftade en av soldaterna fram trafiken med sina färgglada flaggor. Gränsstationen var som en flygplats. Scanning av väskor, visitering, en man bakom en disk med en dator och fräscha lokaler. Ett extremt gott första intryck. Efter några få minuter var vi igenom på andra sidan. Inte den mysigaste gränsbyn vi varit i. Sandvägar, oändliga rader av lastbilar och smutsiga små restauranger och butiker. Vi växlade till oss den nya valutan vilket skedde i en dunkel liten butik vars ägare inte hade några småmynt. Efter att ha försökt trixa i några minuter svarade han enkelt: "Ok, its ok" Vilket betydde att det var ok att Manfred förlorade hela 100 kr för att mannen inte hade några småmynt. Vi protesterade varför han tillslut avrundade beloppet uppåt till vår fördel.

Vägen i Kina var under ombyggnad och det blev ett par svettiga timmar i dammoln innan vi kunde äta vår första kinesiska måltid i en liten by. En skicklig kvinna bakade ihop en nudeldeg som hon framför ögonen på oss trixade runt med. Allt stektes med chili och lite grönsaker och smakade gudomligt. Vi rullade så småningom ut ur byn och började lägerjakt. Vi hade hört att de kinesiska poliserna (som det för övrigt finns väldigt många av) var kinkiga med folk som tältade. Därför var vi noga med att hitta en dold sovplats. Det slutade med att vi sov i en liten dunge bredvid en bäck medan vi åt av våra nyinköpta kinesiska godisar och kex. Manfred festade loss med 1 kg jordnötter.

Morgonen efter cyklade vi iväg tidigt. Vi var fortfarande på 3000 meters höjd och visste att kashgar låg en rejäl bit lägre varför vi hoppades på att få många nerförsbackar. Det skulle dock få vänta till nästa dag. Dag nummer två i Kina var rätt händelselös. Vi följde en lång flod och cyklade för det mesta på dålig grusväg. Ett par soldater stannade och ville fotografera sig med oss. I utbyte fick vi varsitt snäckskal som verkade vara något de hade lådor fulla med i bakluckan. Märkligt. Det var först mot slutet av dagen som något spännande hände. Vägen blev slutligen bra igen och vi rullade in i en by med riktigt kinesisk feel. Där åt vi middag som fullständigt kastade oss av stolen. Efter månader av smaklöshet kom plötsligt den stora chili chocken. Vi började båda gråta omedelbart och fick klämma i oss många koppar te för att släcka elden i våra munnar. Maten smakade gudomligt och trötta efter en lång dag av cykling tittade vi varandra och nickade. Yes, äntligen, god och billig mat. Vi satt och svällde så pass länge att mörkret redan lagt sig då vi promenerade ut ur restaurangen. Vi frågade runt men folks intresse åt att erbjuda oss sovplats var inte överväldigande. Vår tältplats var riktigt usel. Taggbuskar och bilvägen 5 meter bort. Det gjorde inget för vår målmedvetenhet var stenhård. Vi ville komma till Kashgar för att njuta av det lugna livet i några dagar och var beredda att genomlida det mesta.

Följande morgon avstod vi frukost i 25 km för att äta dumplings i en stad som på kartan såg ut att vara liten men som visade sig vara många gånger större än både Skogås och Lindome tillsammans. Efter staden blev trafiken tätare och vägen gick över en bergskam som letade sig ner från några torra sandberg söder om vägen. Efter bergskammen hade vi i princip ständig nerförsbacke hela vägen till Kashgar. Vi stannade knappt. Östra Kina är ingen jätte överraskning om man kommer från centralasien och mellanöstern eftersom de flesta invånarna var Uighurer och Muslimer. Vi cyklade genom byar där folk föste fram getter vid vägkanten och små minareter stack upp här och var. När vi tillslut kom upp på motorvägen kunde vi snart titta ner över Kashgar. En jätte stad med en riktig skyline. Vägen in var faktiskt överraskande enkel tack vare en hjälpsam kines som pratade engelska. Han hade hört talas som det hostel som vi letade efter och guidade oss dit på sin elmoppe. Att rulla in cykeln på hostelet var som att komma till himmelen. Det stod redan 10 cyklar inne på gården och vi blev välkommnade av en mängd långfärdscyklister som precis som vi just kommit från centralasien. Ölen kostade 4 kr per flaska och vi bjöds på en fantastisk sallad med bröd och jordnötssmör. Kvarlämnade cykeldelar och slangar hängde i innergården och i 10 dagar slappade vi i staden.

Detta blogginlägg slutar tyvärr här. Men vi har två stora nyheter som vi tänkte delge er innan vi avslutar för denna gång.

Under de senaste månaderna av resan har Oscar sakta blivit sämre och sämre. Inget som vi har skrivit rakt ut på bloggen eftersom vi länge diskuterat och inte vetat säkert hur läget skulle utveckla sig. Hans tourette har succesivt blivit sämre och sämre vilket lett till sömnproblem och andra hinder. Med tanke på de tuffa utmaningar vi ställts inför har han dock kämpat på för att ta sig hela vägen till Kina. Efter mycket funderingar har han tillslut tagit det svåra beslutet att avbryta resan i Kashgar. Vi är båda extremt stolta över vår prestation hittills och delar båda massor av minnen för livet. Eftersom Manfred också har avslutat resan i Kashgar blir det bara Emil som fortsätter att cykla och blogga härifrån.

Den andra nyheten är något av en konsekvens av den första. Efter att beslutet om Oscars hemresa gjorts funderade jag länge på hur sugen jag var på att ta mig genom öknen vidare mot Peking själv. Efter mycket funderingar bestämde jag mig för att ändra slutmålet med resan till Bangkok i Thailand och kommer att resa hem därifrån i Februari 2012. Genom den väldiga Taklamakan öknen tar jag mig med tåg för att sedan cykla hela vägen från Lanzhou till Bangkok genom Laos i sydostasien.

Vägen kommer på många sätt bli mer spännande med lite fler bergspass och förhoppningsvis en paddlingstur i norra Laos där jag tänk köpa en kanot.

Vi hoppas båda att ni njutit av läsningen och att ni haft tålamod att vänta på denna omgång. Tills nästa gång hoppas jag att ni alla hemma i Sverige kan njuta av den annalkande hösten. För en gångs skull kan ni trösta er med att jag också kommer cykla genom kallare trakter än i Sverige i väst Sichuan (Östtibet). Ha det så bra och lämna gärna kommentarer!