På toppen av Iran

Tanken om att genomföra en bergsbestigning på vår väg mot Peking föddes första dagen på resan. Vi hade precis lämnat Älvsjö och snirklade runt på den tunna filmen av is som låg på cykelvägarna i Stockholms utkanter. Det var strax under noll grader och vi pratade exalterat över vilka spännande äventyr som väntade oss. Vi var båda överens om att det kändes märkligt att ge sig ut på ett så stort äventyr utan några riktiga erfarenheter. Det kändes galet men fruktansvärt spännande. Så spännande att vi knappt kunde sluta prata eller cykla. Vi cyklade trots det kalla vädret och isen på till klockan 10 på kvällen. Vi hade båda kommit fram till att vi definitivt borde bestiga ett berg längs vägen. Vi hade ingen erfarenhet eller utrustning men tänkte att det brukar lösa sig...

4 månader senare befann vi oss alltså i Tehran. Vi hade alla införskaffat oss en billig ryggsäck som kostat 170 kr och hört oss för kring berget Damavand, en riktig bjässe på 5600 meter, som vilade, orubbligt, i Elborz bergen. En gammal inaktiv vulkan som tornade upp sig högt över alla andra berg. En dragningskraft. Självklart skulle vi upp!

Vi hade lämnat in alla våra visumansökningar och hade 6 dagar av väntan till att vi kunde hämta upp våra centralasiatiska visum. Med taxi tog vi oss till bussterminalen i östra Tehran där vi överöstes med erbjudanden från andra taxischaufförer. Vi förklarade att vi ämnade ta bussen men de flesta ville inte höra på det örat. När vi med överdriven artikulation uttalade ordet "otobus" pekade till och med en av taxischaufförerna på sin gula taxi av äldre modell.

Vi letade vidare i kaoset och blev inpekade i en väntsal där en Iranier satt bakom en disk och log glatt.

"Buss to Polour?"

"Yeees"

"What time does it leave?"

"Yeees" mannen pekar på sin klocka och försöker ilustrera hur minutvisaren flyttar sig en halvtimme.

Perfekt, tänkte vi och köpte var sin biljett för 35 kr styck. Efter en kort väntan fick vi släpa på vår väskor och hoppa in i en helt okej buss med dimmade rutor. Och i knät landade även varsit litet paket med apelsinjuice och kakor. Vilken service!

Resan tog oss genom bergen och slingrade sig fram och tillbaka i torra dalar. Det var vansinnigt varmt på bussen och när den tog en kortare paus efter en timmes resa sprang vi alla ut och drack kall cola som vi inhandlade vid en liten restaurang. Resten av resan spenderade vi åt att leka och göra roliga miner åt en liten pojke som hade upptäckt att det satt turister längs bak i bussen. Mamman såg lite besvärad ut där hon satt och svettades i sin heltäckande slöja. Vi släpptes av rätt så långt utanför Polour och fick därför gå en bra bit innan vi såg byn nere i botten av en dal. Precis innan vi kom fram stannade en blå bil och erbjöd skjuts till base camp, vi hoppade på flaket men ångrade oss snabbt när vi kom på att vi inte frågat om det kostade något eller om vi skulle betrakta transporten som vanlig hederlig liftning. När killarna som körde bilen stannade för att tanka fick vi veta att de absolut förväntade sig betalning. Vi förklarade att vi inte tänkt betala den summan som de föreställde sig som rimlig och blev därför skjutsade tillbaks till Polour där vi släpptes av.

En annan man erbjöd sig att skjutsa oss upp till Klättercentralen nedanför berget där vi kunde informera oss om detaljer kring bestigningen. Han ville knappt ha 14 kr vilket vi tyckte lät bra när vi hoppade in i skrothögen utan baklucka. Vi tittade lite oroligt på våra ryggsäckar som hoppade runt, vansinnigt nära på att falla ur. På Klättercentralen fick vi veta något som vi missat och inte lyckats ta reda på via nätet, nämligen det faktum att det kostade 50 dollar att få bestiga berget. Vi misstänkte först att personen som jobbade nere på centralen försökte lura oss på pengar och stoppa ner de i sin egen ficka och ställde därför till stort rabalder när vi likt en grupp envisa småbarn dividerade kring det så kallade "mountain permit" som han påstod att vi strängt var tvugna att skaffa oss.

Mannen var nära på att bryta ihop när vi slutligen valde att vandra ifrån centralen mot toppen. Han kom ut rusandes och förklarade att den Iranska polisen skulle haffa oss om vi besteg berget utan tillstånd. Vi funderade ett tag kring huruvida mannen verkligen var en bluffare eller om han faktiskt talade sanning. Hans inlevelse och frustration fick oss att slutligen gå in igen och betala de 50 dollar som han krävde av oss. När vi blivit vänner pratade vi lite kort om berget och fick även hälsa på en man utan ben som med proteser bestigit berget. En vansinnigt hård kille som trampat på en mina i något krig men höll humöret uppe.

Vi betalade ca 80 kr per person för att transporteras på flaket av en pickup till första basecamp på 3030 meters höjd. Vägen var väldigt dålig och vi hade alla ömma rumpor när den blå pickupen bromsade in i dimman på basecamp 1.

Basecamp var ganska enkelt. En liten moské och några containrar varav en skulle föreställa en liten butik där man kunde köpa på sig proviant. Vi kände redan av höjden lite gran när vi skuttade upp för några stenar för att hitta en nattplats och blev ordentligt andfådda. Den 40 gradiga värmen i Tehran kändes också som långt borta när vi satt i baslägret och drack varmt te i de knappa 10 graderna. När vi precis skulle krypa in i tälten kom en kraftig vind susandes längs det mäktiga bergets sida. Den täta dislöjan som låg över baslägret lättade och vi kunde plötsligt stirra upp mot toppen precis innan solens sista ljus försvan från himlavalvet. Den natten sov vi rätt gott i våra tält, för första gången på länge kunde vi njuta av en rimlig temperatur på runt 6 grader.

När vi vaknade var klockan runt 8 och vi kastade på oss våra ryggsäckar efter att ha slukat varsin portion gröt med torkad frukt och begav oss upp för sluttningarna. Vi hade vant oss vid cykling de senaste veckorna och kände genast att det var rätt tungt att trampa på till fots. Stigarna var bra och slingrade sig upp för de gröna sluttningarna upp mot base 2 (4100 m). Vi kunde ibland höra getter fösas fram längre bort tätt följda av en höghöjdsherde som manade på för fulla muggar.

Färglada blommor stack upp den höga höjden till trots och vi kunde flera gånger njuta av en vacker utsikt när vi stannade för att pausa. Base camp försvann längre och längre ner samtidigt som vandringsleden började stiga med allt kraftigare lutning. Vi började känna oss matta och när vi nådde den andra campen på 4100 meter hade vi alla lite ont i huvudet.

Huvudvärken blev tyvärr värre och för Manfreds del blev det så smärtsamt att han rätt snabbt försvann in i tältet. I den rätt bekväma toppstugan kunde vi dricka varsin kopp te och höra oss för kring vädret inför morgondagen då vi planerat att ta oss till toppen. När det närmade sig solnedgång kröp vi tillsist in i våra tält. Emil hade fortfarande huvudvärk och vi visste inte om vi skulle våga oss upp på toppen följande morgon. Klockan ringde 5 och strax innan 6 var vi (Emil och Oscar) på benen med ryggsäckar på, betydligt mycket lättare än dagen innan. Huvudvärken var nästan borta men Manfred var så pass kraftlös att han valde att stanna i tältet.

När vi började vår långsamma vandring mot toppen hade solen precis rundat jordens krön och varma strålar kom farandes från sidan. Vi hann inte njuta av solen särskillt länge då vi efter några hundra meter tog oss in på väster sida om den ridge som vi tänkt följa mot toppen. Leden upp var omarkerad men bra upptrampad så vi lät vår GPS vila i jackfickan medan vi steg för steg tog oss upp i den tunnare luften. Vi märkte snabbt att det var av hög vikt att hålla låg hastighet då vår puls i princip toppade så fort vi började öka tempot. Utsikten var fenomenal och vi kunde med blicken följa bergskammen hela vägen ner till det andra baslägret. Klippformationer till höger om oss stod solida och utgjorde vackra siluetter mot solen som nu rest sig högre upp på himmelen. Vi kunde se snöfält som vilade på sluttningarna som bleka tungor och längre upp ovanför oss skymtade vi klättrare som pressade på upp för vulkanens branta sidor.

Vi kom snart ikapp en grupp på 9 Iranier som i långsamt tempo vandrade uppför. Som vanligt blev det stor fest när en av klättrarna upptäckte att de hade två ensamma svenskar i släptåg.

"OOOOH INSHALLA"

Vi stirrade båda på varandra, en aning uppgivet. Skulle vi behöva ha sällskap av en grupp gala iranier? Stämningen var på topp och vi tyckte det var rätt kul till en början. De sjöng högt och bad till gud för vår skull. Det kändes bra. Och en fördel med att följa efter de var att vi tvingades hålla ett lite långsammare tempo och därmed udvika att stiga i höjd för snabbt. En man på en annan ridge till vänster, på väg ner, tornade upp sig som en mörk kontur mot den blåa himmelen. "In the name of allah.." En liten strimma av dimma gled in mellan oss och mannen och när den skingrades var han borta. På andra sidan bergskammen, på väg ner till tryggheten.

Ju högre upp vi kom ju längre bort kunde vi se baslägret och det var en speciell känsla av isolation som vi kände där uppe bland molnen och klipporna. Känslan av att vara ute i det fria, långt bortom alla bekvämligheter, långt bortom räddning. Iranierna blev tröttare ju högre upp vi kom och efter en brant isvägg som vi fick ta oss förbi var de långt bakom oss varpå vi bestämde oss för att fortsätta på egen hand. Vi kunde se svavelröken från vulkanens topp stiga upp i det blå, fortfarande mer än 800 meter högre upp. Det låter lite men med tanke på hur medtagna vi redan var av klättrandet var det rätt demoraliserande och se hur långt vi hade kvar för att nå toppen.

Lutningen blev ännu mer dramatisk och vi tillryggalade höjdmetrarna i snabbt tempo. Ju högre upp vi kom ju mindre vassa blev bergskammarna för att tillslut övergå till branta grusfällt som bjöd på stenhårt krypande. Ett par klättrare som var på väg ner satte igång små grusras som kom rasandes ner mot oss. Vi tog oss snabbt åt sidan och insåg att vi hade tappat bort den egentliga leden. Vi var på 5300 meters höjd men de sista 360 metrarna skulle utgöra den tungaste utmaningen i våra liv. När vi hasandes och krypandes tagit oss till högre höjd där marken var fastare satt vi båda med höjdsjuka. Våra tunga och värkande huvuden vilade i våra händer. Det var dags att ta på ansiktsmaskerna eftersom en kvak lukt av svavel letade sig in i näsborrarna. Den tjocka röken bolmade upp ur vulkanens inre och då den i sjok träffade oss på vår långsamma färd uppåt blev vi ståendes med svidande ögon och svårigheter att andas.

Lutningen mattades av men den svårvandrade grusröran blev sämre och gjorde att vi var tionde meter fick stanna, utmattade, sorgligt stirrandes mot toppen. Det påminnde vansinnigt mycket om slutscenerna i Sagan om Ringen då de två hoberna Sam och Frodo helt kraftlösa krälar sig upp mot domedagsberget. Vi hade ingen ring som skulle förstöras och hela världens öde vilade absolut inte i våra händer men just där och just då kände vi oss mer levande än någonsin tidigare. Präglade av den tunna luften låg vi utsträckta på vulkanens sidor och samlade krafter. Vi var slutligen nära på riktigt. Väldigt nära...

Vi är båda fascinerade av fysiska utmaningar och på det väldiga berget förstod vi i vad kärleken ligger. Varför vi alltid i livet hittat trygghet och lugn i de tunga och kämpiga stunderna, på cykelsadlar i spöregn, sovandes genom kalla vinternätter eller med fötterna i ett par kängor långt bort från samhället. När kroppen ställs inför hårda prövningar händer något viktigt med en.

Vi stod ett litet tag helt stilla på toppen. En flagga med persiska tecken vajade i vinden. Det var ingen utsikt att tala om. Toppen och vi var omringad av klungor a moln. Moln som började mörkna. Moln som strax skulle tvinga hundratals andra klättrare att avbryta sin klättring upp mot toppen. Vi stirrade ut i havet av moln och kände oss stolta över vår prestation. Strax efteråt började vi vår vandring neråt. Höjdsjukan hade gett med sig då vi hyperventilerat ordentligt på toppen och avverkade höjdmetrarna neråt i snabb takt.

Det började mörkna i molnen och strax efteråt började det hagla. Hagel som övergick till ordentlig snö. Sikten minskade snabbt och vi kunde snart inte se längre än 20 meter. Vi var båda glada att vi blivit sponsrade med en GPS från GEAR AB som vi laddat in kordinater i. Med hjälp av de hittade vi tillbaks till rätt ridge och plöjde utmattade på i dimman. Neråt gick det betydligt mycket snabbare men pga det usla vädret fick vi flera gånger leta oss fram med hjälp av GPS:en.

När vi efter en bra vandring på 3 timmar nådde baslägret drack vi rikliga mängder med te innan vi gick in för att somna tungt. Något vi misslyckades ordentligt med eftersom den höga höjden hade påverkat oss rätt ordentligt under dagen. Vi låg i våra tält och hörde ljudet av tunga regndroppar slå mot duken. När sömnen slutligen grep tag om oss somnade vi tungt efter en hård dag.

Vi är nu tillbaks i Iran och efter två veckor av väntan har vi äntligen fått tag på alla våra visum. Dock till ett visst pris. Den tid vi behövt lägga ner på alla våra visum har lett till att vi under inga omständigheter hinner ta oss till gränsen innan vårt Iranska visum tar slut. Därför tvingas vi ta buss till Mashad för att därifrån fortsätta vår cykling. Tråkigt men med våra minnen från bergsbestigningen sörjer vi inte över den missade cyklingen, vi förbereder oss helt enkelt för den mest spännande delen av hela resan. Central Asien!

Ha det så bra så hör vi av oss när vi landat i Uzbekistan. Det kan ta upp till 3 veckor så håll i er!

/ Emil och Oscar