Ett inlägg från en annan värld (Dag 125 - 5740 km)

Vi vill självklart börjar med att be om ursäkt för det otroligt långa uppehållet i vårt bloggande. Det var nästan en månad sedan sist och väldigt mycket har hunnit hända under vårt fortsatta resande. Vi har slutligen kommit så pass djupt in i mellanöstern att västvärldens spår börjar bli grumliga i den suddiga röran av gamla traditioner och kultur. Coca-Cola existerar fortfarande och intages dagligen i stora mängder men annars är livet väldigt annorlunda i de östra delarna av Turkiet och Iran.

Vårt senaste blogginlägg skrevs på ett sunkigt hotell i staden Diyarbakir i östra Turkiet. Våra första intryck av staden var rätt positiva men vi fick ändrade uppfattningar när vi lämnade staden i kaos, blev bestulna på pengar och vårt glada humör. Det var valdag den 12:e Juni och poliser i kravallmundering stod uppradade i de oroligare delarna av staden som vi behövde ta oss igenom för att komma till flygplatsen där vi skulle möta upp med vår fotograf Daniel. Polisbilarna i östra turkiet är för övrigt nästan alltid bestyckade med radiostyrda kulsprutor på taket och läget var rätt spänt i den tysta eftermiddagssolen. Strax innan vi nådde flygplatsen passerade vi delar av staden som liknade kvarter ur någon krigsfilm. De sandiga lerväggarna var nerklottrade och elledningar hängde slappt över trånga gator. En grupp barn bestämde sig för att trakassera oss när Emil var inne i en liten butik för att köpa på sig lite chips och proviant. Det började med att de ville konversera lite men utvecklades snabbt till att de ville ha pengar från oss. Ett dussin ungar fnittrade med tandlösa grin och hoppade runt och slet i allt de kunde komma åt. Oscar ropade högt på förstärkning och när Emil slutligen kom ut stod en oförskämd unge och hoppade på vår ena cykelvagn. De saknade fullständig respekt för oss och trots att vi röt till ordentligt stod de enkelt kvar och garvade högt i kör medans de försökte gräva i våra fickor. Det tog emot att tillslut behöva höja handen som för att måtta ett slag i en av de smutsiga barnens ansikten. Pojken rörde sig knappt. Han hade växt upp med våld och ryggade bara snabbt tillbaka för att bytas ut mot en annan unges oförskämda tafsande. Vi bestämde oss för att ge upp och cyklade snabbt iväg med hela barnaskaran hack i häl. De kastade sten och grus efter oss och lusten att få göra de riktigt illa bubblade till i magen tillsammans med skammen över att behöva fly från småbarn.

När vi kommit undan och hunnit lugna ner oss började vi reflektera kring hur sorglig hela situationen varit. Hur otroligt fattig man måste vara och hur otroligt lite självrespekt man måste ha för att gå så långt att man ger sig på en okänd människa på det viset. Vi klandrar inte barnen, bara de djupa klyftor som tycks existera i Turkiet. Ett land med en av de snabbast växande ekonomierna i världen, med vägbyggen och enorma satsningar inom infrastruktur. Men i öster, i Kurdistan, står tiden stilla. I många av byarna bor folk i lerhyddor och eldar med kobajs. För oss är det spännande och vi har många minnen av långa tepauser med bybor och rundvandringar bland biodlingar och möten med herdarna ute på de kulliga grässlätterna. Men för kurderna är livet tufft och övervakat av stirrande ögon från soldaterna som står och väntar i de hundratals militärbaser som ligger spridda i det bergiga ickelandet Kurdistan. Det är ett tyst hat som växer på vardera sida om de långa taggtrådarna och de inmurade posteringarna. Värmekameror och automatkarbiner vilar i mörkret och förökar sig med rädslan. Avkomman, den kletiga paranoian sätter sig på insidan av folks skallben, som en parasit. Visst ser vi de skymta? Överallt i svettiga bergsgrottor sitter PKK rustade till tänderna med sprängdeg och halvrostiga kalashnikovs. Ser ni de? Där någonstans! En soldat pekar flyktigt in i en lummig bergsdal...

När vi tillslut kom fram till flygplatsen i Diyarbakir slog vi oss ner på en gräsplätt och väntade. Valdagen närmade sig sitt slut och när valurnorna tömts och rösterna börjat räknas avfyrades raketer som sprängdes uppe på det mörka himlavalvet. Tusentals färger glittrade tillsammans med den ljusförorenade stjärnhimmelen som skymtade borta i oändligheten. Kurder åkte runt i bilar och sprang omkring med Kurdistans flagga. Någon kurdisk lokalpolitiker hade gått fram i valet och stämmningen var på topp. Många var så pass glada att de glömde titta åt trafiken när de körde och vi han se två bilolyckor under loppet av tio minuter.

Vi mötte upp med Daniel och packade in våra cyklar samt en ofantlig mängd kamerautrustning i en något underdimensionerad skåpbil. Vi lämnade staden och körde in i bergen innan vi lade oss under en bar himmel för att sova bakom en bensinmack.

Under tolv dagar cyklade vi runt i östra turkiet mellan spännande små bergsorter och filmade våra äventyr. När vi tröttnat på ett område slängde vi in våra cyklar i bilen och for vidare för att filma på nya ställen. Vi tänkte inte gå in på exakta detaljer från dagarna då vi filmade eftersom vi gärna vill visa allt för er när den slutgiltiga filmen är klar. Men bland våra minnen från veckorna i Kurdistan har vi en del oförglömliga möten med otroligt vänliga människor. Men vi minns också de tråkiga mötena med militärer som i skottsäkra västar och med automatvapen tog in oss på en militärbas där vi förhördes och många misstänksamma blickar kastades på all kamerautrustning som vi hade med oss.

Vi sov i princip inte i tält en ända kväll utan kunde varje dag njuta av nygrillat kött över en öppen eld som sprakade på genom de svala bergsnätterna. Någon gång blev vi överraskade av bönder på väg hem efter en lång dag på jobbet och en annan kväll kom en man i en rostig bil och krävde att vi betalade pengar för att sova på en övergiven gräsplätt högt upp i bergen. Vi låtsades som att vi bara kunde prata svenska och efter att mannen först jagat upp sig lite blev han strax lugn när han förstod att det var lönlöst att försöka kommunicera med ett par dumma svenskar på campingsemester i Kurdistan. Vi slapp betala och kunde somna om under stjärnorna.

Under dagarna cyklade vi genom byar och blev ofta bjudna att stanna på en kopp cay. Ett par bönder visade stolt upp sina biodlingar och andra lät oss rida på deras lilla men förvånande stabila häst. En snäll man i byn Ovacik guidade runt oss i byn och vi delade senare ett glas cay med hans vänner i byns svagt upplysta tehus. Efter några timmar for vi upp i bergen och tänkte hitta en nattplats när vi stötte på en militärbas runt en kraftig krök. Innan vi hann fundera närmre på vad vi skulle göra började en beväpnad militär vifta att vi skulle komma närmre. En tolk kom ut och bad oss komma in på basen för en kopp cay. Först tänkte vi att det lät väldigt spännande men förstod snabbt att militären inte alls hade för avsikt att hålla en liten trevlig tebjudning inne på den kraftigt bepansrade basen. Man började förhöra sig om vad vi höll på med och hur det kom sig att tre smutsiga killar från Sverige (varav två med fruktansvärt ful skäggväxt) cyklade runt i de farligaste delarna av Turkiet. Vi som 2 timmar tidigare suttit och druckit te och blivit omhändertagna av en kurdisk man som sade sig stödja motståndsrörelsen hade svårt att förstå vad militärchefen menade. Han var en seriös man som sällan klämde fram ett leende och ofta överaskade oss med frågor om vart vi brukade sova och om vi hade några finansiella sponsorer till vår resa. Vi var sugna på att svara:

- Njae inte riktigt, om man inte räknar PKK som sponsrat oss med diverse skarpladdade vapen, 20 kilo dynamit som vi tryckt ner i våra cykelväskor och en hel del spionutrustning som vi tänkt placera ut på utvalda ställen i närheten av era militärbaser.

För att undvika fler frågor svarade vi enkelt nej. Vilka fullständiga idioter som gjorde sitt fullständigt idiotiska jobb. Vi tappade respekt för människor i militärkläder och det Turkiska försvaret lyckades göra otroligt dålig reklam. Efter 3 timmar var vi klara med nya instruktioner, vi skulle lova att hålla oss till en utbestämd rutt mot staden Erzurum. Innan vi tog farväl försäkrade sig militärchefen om att vi förstått att han menat allvar. Vi suckade tungt och svarade att vi tänkt bege oss ut på ”the beaten track” precis som alla andra turister.

På kvällen hade de bestämt att vi skulle sova på en utpekad camping och strax efter att vi kom fram ringde militären till campingplatsens ägare för att försäkra sig om att vi landat. Kvällen blev tillslut väldigt härlig och framför en varm eld satt vi och stirrade in i lågorna och åt nyfångad fisk från bergsfloden. Samma flod sades ha färgats mörkröd 1938 då turkarna massakrerat kurder i dalen. Vi lyssnade på en man som satt och sjöng och spelade vacker musik och våra tankar kretsade länge kring dagens upplevelser. Rädsla. Den mest förgiftande känslan som kunde inta en kropp. Hur rädslan kröp runt i huvudena på militärerna. Det är sorgligt hur inskränkt ett människoliv blir om man låter rädsla ta över. Tankarna vandrade tillbaks till veckorna innan avresa hemma i Sverige. Hur rädslan hela tiden spelade skumma spratt med oss. Rädslan för att misslyckas, rädslan för motgångar, rädslan för rädslans skull. Hur den konsumerar en själ och bryter ner människor till mörkrädda robotar utan vilja.

Rösten till mannen som satt och sjöng på kurdiska flöt ihop med den högljudda floden som sprängde fram i den lummiga dalen. Kanske flöt hans vemodiga sång ihop med de tusen själar som en gång sugits ner i vattnet då kulsprutor avslutat många kurders liv vid flodens kanter. Vi lyssnade på sången och sögs in i eldens flammor och värmen grävde sig in i våra hjärtan. Den kvällen skrev Emil i sin dagbok: ”Tro mig, jag talar av erfarenhet när jag säger att rädsla är ett större funktionshinder än att vara förlamad.”

Dagarna gick och vi mötte otroligt många vänliga människor på vår väg. Vi mötte också en del påfrestande grupper av barn och unga som gärna ville göra oss sällskap när vi försökte slappna av i den pressande värmen. Dagarna gav oss många minnen och vi passade på att dricka några pilsner framför kvällseldarna innan vi slutligen skulle närma oss Iran där det skulle bli strängt förbjudet att ens äga en flaska öl.

Vid den gigantiska saltvattensjön Van bestämde vi oss för att vi skulle klippdyka och jagade runt längs små landsvägar efter branta klippor vid Vans västra sida. I synhåll från en militärbas parkerade vi oss och började ladda inför dagens äventyr. I kallsonger och vandringskängor (otroligt vacker kombination) började vi vandra ner mot vattnet och påbörjade en rätt avancerad klättring längs med bergssidorna som stupade rakt ner i vattnet. När det blev rent utav livsfarligt att fortsätta klättra hoppade vi ner i vattnet och simmade längs med klipporna tills vi hittade en 5 meter hög klippa att hoppa från. Vi kämpade oss upp och tog båda på oss varsin GoPro kamera att filma hoppet med. Efter ett kortare fritt fall ner från avsatsen landade vi i det klarblåa vattnet. Då upptäckte vi att den ena kameran halkat av från våra huvuden och sjunkit djupt ner till botten. Med det började nästa projekt vilket var att åka till närmsta stad och köpa på oss cyklop och simfötter som vi behövde för att hitta kameran. Två timmar senare var vi tillbaka. En grupp kvinnor som plockade blommor nere vid vattnet såg förmodligen för första gången i sitt liv två halvnakna svenskar i cyklop och simfötter vandra förbi. Vi påbörjade fridykandet och hittade på ett djup av 10 meter kameran som lagt sig tillrätta nere i bottenslammet. Dykandet kunde fortsätta!

Vi hittade en riktigt hög klippa på mer än 10 meters höjd som vi med skräckblandad förtjusning klättrade upp på. Där uppifrån kunde vi stirra ner i evigheten som låg och skvalpade på ett skrämmande avstånd. Emil fick panikångest och mindes dagen mer än ett år tidigare då han slängt sig ut för en gigantisk snöramp i svenska fjällen. Den gången bröt han ryggen. Vi räknade båda ner och våra ben skakade fortfarande häftigt när vi lämnade stenplattformen. Fallet var fantastiskt. Vi han falla så pass länge att vi kände gravitationens våldsamma sug dra oss ner mot vattenytan. Vi kände hur våra kroppar accelererade och när fötterna borrade sig ner i sjön kände vi friheten genomströmma oss i ljusets hastighet. Luftbubblor följde med oss ner i det grumliga mörkret. Uppe vi ytan skrek vi av glädje. Vilken känsla!

I staden Van mötte vi slutligen upp med Emils pappa Manfred som tänkt cykla med oss längs med Sidenvägen till början av Kina. En äventyrlig man som lovat oss att han skall odla ett redigt cykelskägg på vägen genom Central Asien. Vi tog oss alla fyra, Emil, Daniel, Oscar och Manfred till Vans norra strand där vi slog läger och firade midsommar med en brakmåltid bestående av öl, grillad kyckling, sås, sallad och ett gäng smaskigheter. Veden hade vi fått av en bonde som på order av sin gamla mamma på verandan inte fick ta betalt för den. På kvällen somnade vi tungt och vaknade i värmen av solen som klättrade upp över den klarblåa sjön. Efter ett iskallt morgondopp var vi redo för att påbörja vår resa mot Iran. Vi tog farväl av Daniel som vi tillbringat två fantastiska veckor med och cyklade i långsamt tempo norrut mot staden Dogubeyzit.

Vi spenderade ytterligare en natt i Turkiet vid resans högsta bergspass på 2600 meter. Den sista dagen började med att vi rullade ner för en väldig nerförsbacke. En galen herde hälsade oss farväl med att kasta knytnävestora stenar efter oss med hjälp av en stenslunga. Längs gränsen var byarna i ett sorgligt skick. Statens långa arm verkade ha glömt att investera i något annat än kulsprutor och fattigdomen var näst intill bisarr på vissa håll. Vi kom efter några timmar in i staden Dogubeyzit som var vår sista anhalt innan Iran där vi passade på att ta ut lite extra dollar. I Iran kan man nämligen inte använda bankomater.

Den Iranska gränspassagen var simpel och smärtfri. En man frågade oss om vi hade någon allvarlig sjukdom eller farliga grönsaker vilket vi svarade att vi inte hade, förutom 4 gullökar som tydligen inte betraktades som farliga. En stämpel i passet och välkommen till Iran! Välkomnandet var varmt. En fet taxischaufför utanför gränsstationen utropade: ”Welcome to Iran, very good you chose to come to this country!”

Vi växlade pengar och kände oss genast rika då vi gick ut ur växelkontoret som tre nyblivna miljonärer. Sedan kände vi oss fattiga när vi var tvungna att betala 5000 för en liten isglass. Vi började cykla med målet att tälta efter staden Maku. I Maku blev vi lite skärrade och började undra vad det var för land vi kommit till när vi bevittnade ett makabert självmord i stadens centrum.

En desperat man i vit skjorta var omringad av en grupp poliser med batong. Han höll de alla på avstånd med en kniv som han viftade med som en galning. Poliserna skrek högt men mannen vägrade ge sig och gjorde en huggande rörelse mot sin mage. Några sekunder senare såg vi hur en blodfläck expanderade på hans skjorta. Han hade huggit sig själv med kniven! Mannen klättrade upp på den ena polisbilen och stampade på taket med en desperat och galen blick. Sedan såg vi det ännu tydligare. Hur han med kraft stötte kniven genom skjortan och borrade hela bladet in i mjukdelarna under huden. Han var helt nerblodad och skrämde upp poliserna rejält som backat bak några meter. Vi stod för långt bort för att tydligt se mannens blick men gissar att den speglade en desperat människas sista minuter i livet. Den Iranska polisen väntade med sina påkar och vi blev ombedda att cykla vidare av en civil i gruppen som samlats för att bevittna vansinnesdådet. I folkmassan stod flera människor med knivar dragna och vi avlägsnade oss snabbt från platsen innan vi han se mannen säcka ihop på taket av den nu blodiga polisbilen. Vårt första intryck av Iran var minst sagt lite blandat men vi misströstade inte utan somnade tungt i en svärm av myggor ute på en vildvuxen åker.

Den andra dagen i Iran skulle vi få känna på riktig värme. Vi hade bestämt oss för att gå upp vid soluppgången för att slippa börja cykla under de varma timmarna. Det spelade egentligen inte så stor roll för innan vi hunnit äta frukost var det närmare 35 grader varmt. Vi åt en melon och kokade lite pasta innan vi började cykla på en dålig grusväg. Iran visade sig snabbt bestå av rätt mycket öken och rätt platta vägar. Skönt om man vill komma långt varje dag men jobbigt om man vill ha omväxling. Colapauser blev vårt enda nöjje och vi mötte vår första långfärdscyklist på länge. Han kom cyklandes i solhatt och presenterade sig som Anthony från Frankrike. Han hade lämnat Paris 8 månader tidigare och cyklat via spanien söderut till Marocco och sedan mitt i revolutionsvågen i mellanöstern korsat de oroliga länderna Tunisien, Libyen och Egypten. Han berättade att det var en speciell upplevelse och såg ut att ha haft ett par tuffa månader. Hans kompis hade hoppat av då han tröttnat på anarki och vapen överallt. Vi drack läsk tillsammans men kände på oss att han gärna cyklade ensam varför vi cyklade vidare. Vi skulle kanske stöta på varandra ändå.

Cykeldagarna blev enformiga och höjdpunkterna var pauserna då vi åt lastbilsförarportioner av kyckling med ris på sunkiga restauranger ute i öknen. Vi åkte förbi poliskontroller ibland där vi förvånades över regimens trevliga förhållningssätt mot turister. Ofta frågade de bara vart vi var ifrån och när vi svarade att vi kom från Sverige log de brett och sa yeees very good och lät oss passera utan att ens kolla våra pass. Iran vet att de har västvärldens ögon på sig och det är tydligt att många poliser och militärer anstränger sig lite extra för att göra ett gott intryck.

Den andra natten sov vi under en kraftledning och gjorde oss redo på en längre cykeldag nästkommande dag då vi planerade att ta oss hela vägen till Tabriz som låg 140 km bort. Vi vaknade och åt något som knappt liknade en frukost utanför ett ruckel där en svettig man som låg och sov, sålde kex och tuggummin. Cyklingen var entonig med platta vägar men det var ändå spännande att var i ett nytt land. Vi försökte lära oss lite farsi utan större framgång och log därför enkelt som svar till alla glada tillrop från lokalbefolkningen. Vi nådde en större stad efter lunchtid och träffade en engelsktalande taxichaufför som erbjöd sig att hjälpa oss på vilket sätt han än kunde. Just då hade vi inget särskilt som vi behövde hjälp med men tackade ändå så mycket för erbjudandet. I den omåttligt starka eftermiddagssolen mötte vi motstånd då vi fick cykla uppför i en timme eller två innan vi kunde rulla nerför och hälsa på ytterligare en långfärdscyklist. Han var från tyskland och hade planerat att cykla till Indien men fick inget visum till Pakistan och valde därför att cykla hem igen. Han hade otroligt mycket packning, hela 65kg, på cykeln och vi var inte förvånade när han berättade att han behövde putta cykeln ca 10 km varje dag för att komma upp för backarna. Vi tog farväl och pressade sedan på och cyklade i princip konstant hela vägen till Tabriz där vi rullade in cyklarna i foajén till ett litet hotell efter 135 km cykling. Trafiken i Iran var under all kritik och det var förenat med livsfara att göra något annat än att koncentrera sig på alla tusentals mopeder och galna bilister som sicksackade genom trafiken och tvärstannade bilen var som helst, till och med på motorvägen, för att vinka till en vän eller helt enkelt gå ut äta picknick i väggrenen. Tabriz var trots våra snart 4 månader av cykling genom alla möjliga städer och länder väldigt exotiskt. På trottoarerna gick det runt hönor och märkliga dofter steg upp ur mörka bakgator där en gubbe satt och försökte kränga gamla telefoner. Folk verkade det finnas mycket av och på väggarna till byggnader stirrade Ayatollan ner med bister uppsyn. Han gillade nog att bli avbildad med en sträng min för det var sällan han såg särskilt sympatisk ut, kanske inte så konstigt.

Följande morgon var vi fortfarande utmattade och började därför cykla först vid lunchtid. Trafiken var fortfarande lika vansinnig men vi överlevde de första två milen ut ur staden och kunde äta dagens första glass efter att ha cyklat uppför i en dryg timme. Vi cyklade vidare och blev inbjudna på en iransk picknic. Två äldre herrar, varav den ena talade skaplig engelska, bjöd oss på melon och te. Några kilometer senare träffade vi en mycket besynnerlig man som utan tvekan var den mest extrema långfärdscyklisten vi träffat. En nerlortad man från Istanbul som på en rostig gammal damcykel tänkte ta sig till Indien. Han hade en rosa ”barbie” ryggsäck som framväska på styret och hade en gigantisk rissäck fastspänd på pakethållaren. Med hjälp av snören hade han också spänt fast plastblommor, sandaler och ett par äggplantor. Han bar vinterkläder i den 38 gradiga värmen och förklarade att det var det bästa sättet att skydda sig från solen. Cykeln hade så vitt vi förstod inga växlar och han var därför tvungen att dra cykeln uppför backen.

Vi tog farväl av den lite småspeciella mannen och cyklade ner för ett pass för att efter ett mål mat så småningom sätta upp tältet i en skreva bakom en kulle bredvid vägen. Följande dag skulle bjuda på lite flodbäddscykling. Vi följde hela dagen en uttorkad flod som låg och flämtade i värmen. Det blev några cola pauser och vi fick även cykla genom en del tunnlar. Efter att vi rullat ut ur en av tunnlarna upptäckte Oscar att en eker spruckit. Vi hade tyvärr ingen reserveker vilket gjorde att vi fick rikta om hjulet så gott vi kunde och sikta på att hitta en cykelbutik de kommande dagarna.

Vi kom hela vägen till staden Miyaneh samma dag men eftersom Fredagar är helgdag i Iran kunde vi inte hitta någon öppen butik. En sjyst kille ville ända försöka hjälpa oss och ringde fram en cykel varpå han guidade oss längs den medelstora stadens gator. Utan framgång sökte vi efter reservekrar men fick till slut ge upp eftersom natten närmade sig. Med fruktansvärda motvindar som verkade ta sats från de flacka ökenvidderna fick vi kämpa på rejält för att tillslut hitta nattplats vid foten av ett berg som vi skulle cykla igenom nästkommande dag.

Vi gjorde upp en ordentlig eld och låg under kvällen och stirrade upp på himmelen som vi vant oss vid att göra. För många av stjärnorna tar det flera tusen år för ljuset att färdas till jorden och vi satt och samtalade om det obegripliga med det hela. Vi tänkte på Sverige och på världen. På alla de liv och händelser där hemma och runtomkring som ständigt fortlöpte trots att vi befann oss så långt borta. Kanske är livet lite som med stjärnornas ljus. Det mesta vi tror oss veta når oss via nyhetera med några dagars fördröjning. Ibland tar det flera veckor och ibland till och med år. Det är inte konstigt om vi ibland tar miste på saker. Iran är ett land som nästan alla hemma i Sverige har en eller annan föreställning om men som få personer har besökt. Tänkt om folk visste hur livet hos en vanlig Iranier är, tänk om folk fick veta att människorna här är så vansinnigt trevliga och gästvänliga, tänkt om nyheterna ville berätta om det för en gångs skull...

De följande dagarna var långtråkiga då vi i princip ständigt fick cykla i öken. Vi löste Oscars cykelproblem i staden Zanjan och mötte på kvällen ,då vi cyklade på i mörkret i jakt på nattplats, en koreansk långfärdscyklist som vi stannade för prata med. Han hade varit ute i 22 månader och cyklat runt i hela Asien och hade minst 5 år kvar på sin resa runt jorden. När vi stod och samtalade bromsade en stor jeep in och mannen bakom ratten blinkade med helljuset. Först förstod vi inte vad det hela handlade om men strax klev en gubbe ut och presenterade sig som Mr. Askeri. Han ville att vi skulle acceptera hans inbjudan om att äta middag och sova hos honom. Vi tackade genast ja och cyklade med honom till hans hus där hans familj välkomnade oss och slängde över en tvål som vi kunde tvätta våra fötter med innan vi klev upp på deras utrullade persiska matta. Det var tur att vi var hungriga med tanke på vad som strax skulle komma att ske.

Flera liter glass lastades upp på tallrikar och medan Mr. Askeri klättrat upp i träd för att plocka körrsbär spred sig en varm och väldoftande lukt ut ur köket där hans fru stod och lagade mat. Mr. Askeri hade så vitt vi förstod två barn, båda i tonåren, som kunde kommunicera med oss i viss grad. Efter glassen lastades det upp mat och vi åt oss mätta på lever och lunga samt sallad och mängder med bröd. Efter det drogs vattenpipan fram och medan vi inhalerade den mjuka röken åt vi nötter och sällskapet ökade i antal när släkt droppade in för att hälsa på. Tillslut var vi ca 12 personer som språkade och åt nötter på den persiska mattan. Vi somnade tillslut på verandan.

Mr. Askeri skakade liv i de iranska gästerna som sovit bredvid oss och väckte oss med lite större försiktighet. Han dukade strax upp frukost som vi slängde i oss hungriga som vi var. Den dagen cyklade vi återigen i öken och kunde på eftermiddagen slå oss ner i skuggorna av några äppelträd. Två Iranier promenerade förbi och bjöd oss på massor av äpplen som vi inte var säkra på om de pallat eller ej. De bjöd över oss till deras baracker längre bort och sade att vi kunde sova där. Vi drog över cyklarna och upptäckte att baracken var hem åt en gigantisk pumpmaskin som drevs av en stor bilmotor som dundrade på och spydde ut avgaser. En grupp Afghanska gästarbetare slog sig ner och stirrade sorgset och tyst på oss där vi satt lite illa till mods över att vi tackat ja till att sova bredvid en högljudd pumpmaskin. Vi samtalade med varandra och bestämde oss för att informera de vänliga bönderna om att vi nog tyvärr behövde cykla vidare. De tog illa vid sig och frågade om vi inte ville ha te men vi kände att vi behövde ge oss av om vi skulle hitta en bättre sovplats innan mörkret föll. En halvtimme senare låg vi i ett dike skymda från vägen och sov gott utan oväsen.

Följande dag gjorde vi vår längsta dag under hela resan 160 km cykling hela vägen in i Irans huvudstad Tehran. Dagen bestod mest av tomma ökensträckor men de sista milen började det hända saker. Ett moln av avgaser låg som ett lock över den gigantiska staden och fördärvade solens ljus. Det var som att någon lagt ett sepia filter över staden. Luften var fuktig, full med avgaser och 40 grader varm. Vi som tyckt att trafiken var galen tidigare fick tänka om. Trafiken i Tehran var fullständigt vansinnig. Tehran är trafikkaosets urmoder, det måste ha varit här som hela konceptet med gatuanarki uppfanns. Bilar körde i motsatt färdriktning och for gärna förbi oss med några centimeters marginal. Mopeder susade omkring och det eviga ljudet av gamla tvåtaktsmotorer påminde om ljudet från irriterande myggor. Poliser var tvungna att bemanna alla stora korsningar men var trots sina seriösa miner chanslösa mot det ständiga och ostrukturerade flödet av trafik som sprängde fram på Tehrans gator. Staden hade fler invånare än hela Sverige och fyrkantiga betongblock var den vanligaste typen av byggnad i staden. Tehran är fult och vill man slappna av kan man låta bli att sätta sin fot i någon del av staden. Vi fick pressa oss fram i staden i ett annalkande mörker. Ett par Iranska cyklister hjälpte oss att hitta kvarteren med de billiga vandrarhemmen och när klockan var 9 på kvällen kunde vi falla ihop på vårt hotellrum. Vilken stad!

Följande morgon började vi med det ansträngande arbetet att söka visum för vår fortsatta resa mot Kina och har redan förstått att det kommer ta tid. Nu har vi redan säkrat det Uzbekiska och Turkmenska visumet men kommer behöva vänta ytterligare en vecka för att få Tadzjikistan och Kyrgyztan. Eftersom vårt Iranska visum börjar ticka mot sitt slut innebär detta att vi kommer behöva cykla 1000 km på 5 dagar vilket vi inte hinner. Därför kommer vi ta en buss en bit av sträckan. Det är tråkigt men efter våra visumäventyr här i Tehran kommer vi vara färdiga för resten av resan till Peking så det jämnar väl ut sig.

Medan vi väntar ut tiden på de sista visumen har vi dock tänkt ta oss an en riktigt mäktig utmaning. Att bestiga det 5621 m höga berget Damavand utanför Tehran. Det är Irans högsta berg och även Asiens högsta vulkan. Vi har beräknat 4 dagar åt bestigningen och kommer för första gången i vårt liv få känna på riktiga höjder med tunn luft. Så önska oss lycka till så hör vi förhoppningsvis av oss med en liten rapport efter bergsbestigningen innan det bär av mot centralasien.

Ha det grymt!