En berättelse om värme, coca-cola och den turkiska terrängen (Dag 92 - 4591 km)

Hej alla läsare! Tiden går på något märkligt vis så otroligt långsamt samtidigt som den går fruktansvärt snabbt när man cyklar. Vi har varit så upptagna med att uppleva Turkiet de senaste två veckorna att vi nästan glömde bort att dela med oss av våra äventyr här på hemsidan. Men nu kära läsare kommer en gedigen uppdatering om våra strapatser och många oförglömliga möten med lokalbefolkningen.

Till att börja med kan vi berätta att vi just nu sitter med våra bärbara datorer på det hittills fulaste hotellet under resan. Vi är i staden Diyarbakir med sina många bakgator där de små barnen spelar boll och de äldre herrarna sitter och dricker te. Det väller ut rök ur en källare där en man grillar kebab och på balkongerna sitter folk som följer oss med blickarna när vi är ute och promenerar runt i hettan. Det närmar sig presidentvalet och den militära närvaron i den kurdiska staden är omöjlig att missa. Vi hittade vårt hotell efter att ha frågat oss fram efter det billigaste boendet. Det ligger inklämt i en gränd mellan ett te-hus och en liten anspråkslös restaurang. Mannen som satt och halvslumrade i receptionen stirrade förskräckt på våra cyklar och den trånga och sneda betongtrappan som ledde upp till vårt rum. Vi fick samarbeta och manövrera vår packning genom den snäva planlösningen. Innan vi räckte över våra pass och fick vår nyckel ville mannen introducera oss till en kvinna som satt och rökte på en pall på första våningen. Hennes klädsel talade för sig och medan vi tysta satt och sippade på varsin kopp te i en soffa bredvid henne förstod vi att vi hamnat på ett billigt turkiskt hotell som liksom många andra drygade ut intäkterna med att hyra ut kvinnor till gästerna. Kvinnan var uppsminkad och försökte med sin allt annat än konservativa klädsel se mycket yngre ut än hon egentligen var. Vi tydliggjorde att vi endast besökte hotellet för boende och innan vi druckit upp vårt te hade en turkisk man i mustasch hunnit slå sig ner i samma soffa som oss och växlat några korta ord med kvinnan innan de båda försvann in i ett rum i slutet av korridoren. Efter nästan 6 veckor i Turkiet har vi blivit vana vid att bevittna alla möjliga skumma affärer.

Nu tillbaks till där vi avslutade förra blogginlägget. Alanya! En vecka av sol, bad och lathet. Under den veckan träffade vi fler turister än vi gjort totalt under hela vår resa. Man kan aldrig undgå att fundera krig poängen med att resa utomlands om man bara tänkt träffa på andra turister. Några kvällar drog vi förbi nattklubbarna i Alanya och såg många svenska ungdomar som firade sin student eller ledighet genom att dansa och dricka bort otaliga nätter tillsammans med andra svenskar. Om ni frågar oss kallar vi det slöseri och ingen av de kommer någonsin komma hem till Sverige med minnen från fantastiska möten med de många vänliga turkar som bor ute på landsbygden.

Emil lyckades under en exkursion genom bushen utanför Alanya trampa i ett gäng växter som tydligen liknar den svenska björnlokan. De utsöndrar en växtsaft som tilsammans med solljus ger allvarliga utslag och vätskefyllda blåsor. Inom två dagar kunde Emil knappt gå och efter att ha besökt en läkare i staden fick han cortisonsprutor och hjälp att sköta om de svällande blåsorna. Om du sitter och äter medan du läser detta kan du vänta med att kika i bildgalleriet där Emils deformerade fötter finns på bild. Efter lite cykelfix och byte av kedjor tog vi farväl av Oscars bror Alfred och kompis Petter som besökt oss under en vecka. Vi sov en sista natt på hotellet i staden och lämnade slutligen Alanya den 26:e Maj på kvällen. Vi hade båda hunnit tappa en del kondition och med Emils köttsår på fötterna räknade vi inte med att cykla särskilt snabbt de följande dagarna. Det var tur! För Medelhavsrutten hade förberett en del våldsamma uppförsbackar åt oss och med ett omfattande vägbygge på gång fick vi flera gånger cykla på sandvägar.

Kvällen då vi lämnade Alanya cyklade vi österut och förundrades över hur många hotell som fick plats längs med kusten. Efter några kilometer letade sig bergen ut hela vägen till kusten och vägen gick sakta uppför för att sedan ringla sig ner igen genom ett landskap av bananplantage. Vi hade tankar på att palla varsin banan men då vi såg att de var illgröna och små som prinskorvar gav vi upp tanken och köpte istället ett par mogna bananer av en herre vid ett litet stånd. Tio öre är inget dumt pris!

Som vanligt började det mörkna och vi var båda osugna på att dö en tidig död och bestämde oss för att ta första bästa ställe och krascha i ett par buskar bort från de galna bilförarna i mörkret. Vi märkte dock att det var svårare än vi först trott och fick tillslut stopp på en kille som bar på en ryggsäck och gick jämsides med oss i vägkanten. Vi frågade om han visste vart vi kunde slå upp ett tält och efter ett kort samtal i sin mobil berättade han enkelt att vi fick sova hos hans kusin några hundra meter bort. Vi parkerade cyklarna under en pressenning och klev in i en mysig villa som låg 30 meter från stranden där vågorna rullade in och skapade det där mysiga havsljudet. Det blåste lite löst från havet och tillsammans med syrsornas sång njöt vi av en lugn medelhavskväll i kusinens hus. Vi drack kaffe och åt lite kakor innan vi somnade på hans soffa.

Nästa morgon klev vi upp tidigt eftersom han skulle till jobbet. Han hette för övrigt Volkan och arbetade som miljöteknisk rådgivare åt bönderna i området och hade lite olika projekt gällande bevattningssystem som han arbetade med. Vi tog farväl av honom innan han dundrade iväg på sin moped. Han hade förberett oss på att vägen skulle bli tuff bara några mil längre fram. Efter att ha cyklat ett tag har vi dock lärt oss något viktigt. Att människor i allmänhet har otroligt skiljda uppfattningar om vad en cykel är till för. Och när det kommer till Turkarna har få någonsin suttit på något annat än en moppe eller bakom ratten på en bil. Detta gör också att många gärna avråder en att cykla på någon väg i hela Turkiet eftersom de har svårt att tänka sig att man kan cykla i uppförsbackar eller bära 30 kg bagage på en cykel. Den förvarning som Volkan gav oss var dock berättigad. En dag senare låg vi nämligen halvt döda i väggrenen utan vatten tillsammans med en skräckslagen sköldpadda. Tårögda av allt svett som rann ner och sved i ögonen och snurriga av vätskebrist.

Vi lämnade Volkans hus och började cykla jämsides med kusten. Klipporna var otroligt vackra och kastade sig upp ur havet liksom vassa knivar och här och var syntes gamla ruiner som för länge sedan byggts som skydd mot angripare från havet. Vägen gick relativt rakt och efter någon knapp timma kom vi till en liten stad där vi slog upp stormköken för att laga frukost/lunch. Det blev makaroner med tonfisk som vi slukade i all hast innan vi cyklade vidare i värmen. Vi började märka att sommaren kommit på riktigt. Från och med klockan 10 på förmiddagen blir det nästan så varmt att man omöjligt orkar cykla mer än några kilometer innan man måste stanna och dricka kall cola. Vi gjorde några kortade stopp vid olika butiker där vi hävde i oss coca-cola och självklart blev bjudna på flera koppar te. Den första uppförsbacken var uppfriskande och efter att ha cyklat in en bit kom vi återigen ut mot havet fast nu 400 höjdmeter högre upp och kunde vid horisonten se Cypern (tror vi) resa sig ur havet. Det var vindstilla och värmen kändes som ett tungt täcke som lagts över en och pressade oss ner i sadlarna. Som vanligt gällde principen ”Tuffast cykling, vackrast omgivning” och vi gjorde båda av med säkert flera kilo kroppsvätskor medan vi stirrade ut över det magiska havet långt där nere. Det luktade starkt från torra kryddväxter som slagit rot längs med vägen som slingrade sig genom bergen som stupade ner i havet. När vägen ibland gjorde häftiga svängar in i små revor kunde man ofta hitta någon äldre herre på en stubbe som kokade te och gärna bjöd oss på varsin kopp. Tysta, utan något gemensamt språk satt vi i skuggan under de gröna träden och stirrade ut på havet. Vägen rusade några gånger ner flera hundra höjdmeter för att korsa någon mindre by vid havsnivån. Bananodlingarna verkade vara den huvudsakliga inkomstkällan utöver Emil och Oscars inhandlande av olika läskedrycker i byns lilla affär. Efter byarna klättrade vägen upp igen. Sick-sack, inhuggen i berget letade den sig upp och när klockan var 18.00 drog vi ner cyklarna i skogen. Vi var väldigt utmattade och somnade efter att ha ätit utan att slå upp tältet.

Följande morgon vaknade vi i en hetta som var fullständigt obeskrivlig. Vi var helt kladdiga av svett innan vi ens hunnit börja cykla och drack upp vårt sista vatten innan vi drog upp cyklarna till vägen. Vi hade fortfarande en bit kvar upp men visste inte exakt hur långt. Det skulle bli den tuffaste morgonen på resan. Efter att ha kladdat i oss varsin chokladkaka i flytande form började vi trampa. Det var till en början ok men efter 5 svängar såg vi att vägen fortfarande fortsatte brant uppför flera kilometer längre bort. Vi var törstiga och vägen började snurra under oss. Vi varvade tio meters cykling med att leda cyklarna men slog oss tillslut ner i gräset. Vi var nära på att svimma när en bil kom åkande nerifrån. Vi vinkade till föraren som bromsade in och frågade oss hur det stod till. Vi var som två uttorkade ökenvandrare och stirrade på honom och frågade om han hade vatten vi kunde få köpa. Han hade en liten flaska med icetea som Emil klunkade i sig för att släcka den värsta törsten. Mannen försvann och vi var så illa tvungna att fortsätta trampa utan några nya krafter. Efter en halvtimme kom mannen i bilen tillbaka fast från motsatt håll. Nej! Det var inte sant! Han hade åkt hela vägen till nästa by, köpt på sig två flaskor vatten som han vänligt räckte över till oss. Vi bugade oss så djupt att vi höll på att svimma när vi försökte ställa oss upp och tackade mannen för allt vi hade. Som vanligt tog han inte emot några pengar.

Resten av dagen fortsatte vägen att gå upp och ner och vi var i princip nära att svimma hela tiden. När vi en gång lade oss ner i gräset för att hämta andan träffade vi en liten vän som kom krypandes mot oss. En vild sköldpadda som vi döpte till Skurt. Han pratade inte så mycket men lyckades ett par gånger framhäva några märkliga väsningar från insidan av skalet. När svetten torkat in och vår hud var täckt av ett tunt lager salt sade vi hejdå till Skurt och cyklade vidare. Vi började känna oss hungriga men behövde inte ens fundera över matlagning innan en turkisk familj på picknick vinkade in oss i skuggan under en stor ek. De satt alla nedslagna på filtar bredvid en ravinöppning och grillade kyckling. Vi blev bjudna på grönsaker och åt den utsökta kycklingen med bröd i andakt. Pappan var en gedigen karl som skrattade högt och talade varmt om sina nyslaktade hönor. Han pekade på köttbitarna som han trätt på ett par tillspetsade pinnar. Familjen lämnade en stor kvantitet av bröd, grönsaker och kyckling åt oss innan de for vidare och vi åt upp allt tillsammans med en kall flaska cola-turka.

Efter lunchen blev vägen genast sämre och pga ett stort vägbygge som innebar att man försökte riva ner hela bergskedjan var vägen täckt av sand och makadam. Vi kunde inte cykla snabbare än 4-5 km/h och föreställde oss att det var en träning inför Pamir Highway i Tadzjikistan som vi planerar att cykla på inom drygt två månader. Ett tyskt par stannade sin hyrbil och den äldre kvinnan uttryckte en genuin oro för våra liv när hos såg att vi var på väg österut längs den dåliga vägen. Hon förklarade på tyska att det var livsfarligt att cykla vidare. Vi tackade för hennes råd men cyklade vidare utan några större problem. När vi kom ut ur det tråkiga byggområdet hittade vi återigen en gammal man som bjöd oss på te och slappnade av i skuggan. Med hjälp av platåer kunde bönderna odla i sluttningarna och vi såg hur de bar omkring stora höbalar på axlarna i den tryckande värmen. Efter timmar av cykling närmade vi oss staden Anamur. Och den sista nerförsbacken tillbaks till havsnivån var för en gångs skull fullständigt platt och vi kunde bränna på med vinden i håret hela vägen ner till stadens utkanter. För er som undrar kan vi meddela att vi båda börjat få ordentligt med hår igen. Efter att vi rakade oss dagarna innan avfärd har vi nu fått något som åtminstone liknar varsin frisyr.

När vi kom in i Anamur hittade vi på en gång en billig restaurang där vi åt en rejäl laddning med kebab, sallad och bröd tillsammans med varsitt glas ayran. Vi satt ett tag och smälte maten och eftersom vår mobiltelefon inte fungerade längre letade vi reda på ett internetcafe för att kunna meddela våra föräldrar att vi fortfarande var vid liv. Utanför den lilla skruttiga lokalen blev det en riktig cirkus. Det började med att en liten flicka fick syn på oss och med hjälp av några märkliga strupläten kallade hon på sina vänner. Inom några sekunder stod 20 barn runt omkring oss och gapade i munnen på varandra.

”HELLOOO, HELLOOO”

Vi vinkade lite beklämt och försökte svara på deras frågor trots att de ställde samma frågor om och om igen. Det var som att vara tillbaks till tiden som fritidsvikarie med den stora skillnaden att man inte har någon möjlighet att kommunicera. När vi tillslut lyckades ta oss in på internetcafet och satt för att skriva några mejl hade vi båda en grupp nyfikna barn och ungdomar som stod någon decimeter ifrån oss. Respekten för privatliv är inte densamma som hemma i Sverige.

Vi lämnade Anamur i skymningen och kunde innan mörkret lade sig slå upp tälten på en vacker gräsplatå med utsikt över havet. Oscar var lite kaxig och valde att strunta i tältet trots de mörka ovädersmolnen som låg borta vid horisonten i öster, ett val som han bittert skulle få ångra. Runt midnatt började det åska och hela himlavalet lystes upp av de intensiva blixtarna som våldsamt slog mellan molnen. Någon timma senare öppnar sig hela himmlen och Oscar hinner knappt öppna sin sovsäck innan duggregnet blir till spöregn. Emil vaknar av att Oscar frustrerat grymtar när han springer runt i den blöta leran och försöker slå upp sitt tält. Det blev en kall natt för Oscar och på morgonen kastar vi båda i oss en snabb frukost innan vi beger oss ner till närmsta by för att torka hans kläder samt dricka gratis te och bli inbjudna till hotell för att använda deras wifi och försöka ladda upp bilder. När vi tillslut var färdiga bestämmde vi oss för att fortsätta cykla. Vi var lite små sega och dagens första uppförsbacke blev tung men vid toppen bromsade en bil ner och två turkiska elektriker presenterade sig. Vi samtalade lite innan vi cyklade vidare. I byn som kom några kilometer senare såg vi ett par yngre killar gå runt på stranden med små burar fulla av krabbor. I skuggan av två träd satt ett par herrar och drack öl och på andra sidan vägen låg ett gammalt rivningsobjekt där ett par barn sprang omkring och lekte. Vi mötte resans brantaste backe som med sina 18% lutning gav oss rejält med stryk. Väl uppe kunde vi dock stirra ut över havet som glittrade i det varma solljuset. Återigen gick vägen sick-sack samt upp och ner mellan havsnivå och ett par hundra meter höjd. Vi trampade på och det verkade som om vi började komma i form igen efter de lata dagarna i Alanya.

När det närmade sig kvällstid rullade vi ner igen och cyklade genom en riktig medelhavsby så som man tänker sig den. Små hus med olivträd runt omkring sig. En gammal man på en träbänk som satt och pillade på sitt radband och lukten av hav som letade sig upp ur vågorna som våldsamt slog in mot klipporna som bar upp den lilla byn. Oscars ena clip till sin SPD-sko lossnade och vi upptäckte att skruven saknades. Medan vi försökte lösa problemet passade vi på att köpa middag (ägg, fetaost, kryddor etc.). Vi lyckades inte hitta en passande skruv så Oscar fick cykla på utan SPD ett par dagar. Vi lämnade byn och började leta efter en sovplats men hade tyvärr redan hunnit komma in i nästa by så vi fick helt enkelt cykla vidare. Efter ett tag hittade vi en liten jordväg som ledde in i skogen och vi rullade ut cyklarna i en sänka där vi slog upp Emils yttertält. Vi började med att laga middag men innan vi hunnit hälla av vattnet från makaronerna började det spöregna och vi rusade in med all packning i Emils enmanstält. Det funkade väldigt bra och till ljudet av tusentals regndroppar som slog ner på tältduken satt vi och tittade på en Harry Potter film på vår laptop eftersom vi lyckats ladda den under dagen. Den moderna frilufsaren huh?

Vi vaknade ett par gånger under natten och upptäckte att den lilla jordvägen trafikerades av lastbilar som dumpade grus någonstans längre bort i skogen. Under natten letade sig också en svärm av myggor in i tältet och vi fick lite svenska sommarvibbar när vi vaknade med myggbett i hela ansiktet. Annars sov vi båda bra och morgonen efter började med att vi fick cykla uppför i en knapp timme för att sedan rulla ner till en övergiven semesterort. Det var lite sorgligt att se hur investeringar och förväntningar gått åt skogen men vi njöt båda av varsin flaska cola på en övergiven terrass med utsikt över havet. Nedanför oss såg vi sönderrivna parasoller ligga omkullvälta på stranden och klätterväxter hade tagit över ett övergivet hotellkomplex som låg inpressat mellan några klippor nere vid vattnet. Vi cyklade förbi en bensinmack och passade på att fylla en liten plastflaska med överbliven motorolja att smörja kedjorna med. Det funkar nästan lika bra som vanlig cykelolja med den stora skillnaden att det är gratis. Mannen som hjälpte oss hälla upp oljan var smutsig i ansiktet, hade ett rött arbetsställ och en trasig keps på sned. Precis så som en bensinmacksarbetare skall se ut.

Efteråt gick vägen uppåt igen och den här gången höll det i sig ett rätt bra tag. På vägen upp passerade vi en ensam man som satt på en trälåda och sålde persikor och ett par frukter som ser ut som små små äpplen och smakade surt. Vi köpte på oss ett kilo av vardera och cyklade långsamt vidare samtidigt som vi proppade i oss av frukterna och roade oss med att spotta kärnor i väggrenen. Vägen gick så småningom neråt och vi blev omkörda av ett par stressade danskar i husbil som inte verkade särskilt roade av det härliga vädret och de fina vägarna. Vi kom till en liten by där vi stannade till för att äta upp resten av frukterna och dricka lite kall ayran. Tempot ute på den turkiska landsbygden var långsamt. Jämfört med storstäderna och de livade turistorterna ingav det tysta och avslappnade livet på landet ett lugn som verkligen satte sig. Oavsett hur tunga backar och mördande värme vi fick utstå var livet enkelt. Maten var väldigt billig och sovplatser kunde man lätt hitta var som helst. Medan vi satt där och spottade kärnor funderade vi båda kring varför människor ibland gör det så förbannat svårt för sig. Hemma i Sverige har vi allt. Folk äger ipads, soda streamers, tvättmaskiner, diskmaskiner, tv-apparater, och bilar. Saker som man lätt kan tro gör livet enklare. Vi själva har sällan möjligheten att duscha oss mer än en gång i veckan, vi lagar vår mat på stormköken och diskar våra saker i havet och ändå känner vi båda att livet är hundra gånger rikare på cykeln. Vad är den stora skillnaden? Vi har all tid i världen! Sanningen är helt enkelt att inga prylar eller bekvämligheter i världen kan ersätta något så enkelt men nog så värdefullt som tid. En sak som är väldigt viktig att påminna sig om ibland.

Efter att vi ätit upp frukterna cyklade vi vidare och kom ut precis sill havskanten igen. Havet låg på vår högra sida några tiotal meter ner och vägen slingrade sig som vanligt upp och ner. Ibland när vägräcket tog slut blev vi lite höjdrädda då vi såg de branta stupen som kastade sig ner i havet några decimeter till höger om väggrenen. Vi kom till en liten by vid en lång strand. Några barn gick runt och letade snäckor i den varma sanden och innan vi hunnit börja leta efter ett ställe att äta lite lunch på kom en herre på motorcykel och frågade vad vi behövde hjälp med. Vi frågade efter ett ställe att äta på och han ledde in oss på en enkel servering precis vid stranden. Han förklarade för kocken (en man i linne och skägg) att vi ville äta något rejält. Kocken nickade och lade på några kol på grillen innan han gick in i köket och började fixa. Vi åt ”Adana kebab”. En känd typ av kebab som enligt många turkar är den bästa kebaben som går att äta. Den har sitt ursprung i staden Adana som vi skulle anlända till några dagar senare. Vi åt upp kebaben och den rikliga mängd av olika sallader som följde med. Solen sjönk tungt och det varma ljuset bildade långa skuggor av oss själva som följde oss medan vi cyklade vidare. Vi cyklade förbi några små klungor av hus. Från några buskar hörde vi ett par barn ropa:

”HELLOOO...TURIST!”

Ordet turist blev för övrigt ett allt vanligare tilltalsnamn ju längre österut i Turkiet vi kom. Av vilken anledning vet vi inte. Vägen började leda oss uppåt och vid kvällstid nådde vi återigen toppen på ett pass där vi rullade ut liggunderlagen bland några buskar vid sidan om vägen. Vi gjorde upp en liten eld som vi matade med färska löv för att skrämma bort myggorna som blivit mer och mer aggressiva. Det funkade utmärkt och vi kunde sova hela natten utan att bli sönderbitna. Från vår sovplats kunde vi se ner i en dalgång och långt där nere såg vi den väg som vi skulle cykla vidare på dagen efter. Vi tittade på stjärnorna ett tag innan vi somnade.

Dagen efter började med att vi fick cykla ner för passet och vi passerade en militärbas på vägen ner. Ett par uttråkade värnpliktiga vinkade glatt när vi rullade förbi. En man träffade på berättade för oss att Turkiet har den 5:e största armen i världen. Om det stämmer vet vi inte men det verkar rimligt med tanke på de hundratals militärbaser vi passerat under våra veckor i landet. Vi kom ner till staden Silifke där vi åt frukost på ett litet fik. Det skulle visa sig bli en fruktansvärt varm dag men landskapet hade plattats ut och vi kunde tillryggalägga 90 km innan vi hittade vår tältplats. Under dagen stannade vi och köpte jordgubbar av en gubbe vid vägkanten. De smakade himmelskt och med hjälp av de samt några billiga isglassar kunde vi tackla värmen hela vägen till staden Mersins utkanter. Vi insåg snabbt att det skulle bli svårt att hitta boende. Vi hade kommit till en överbefolkad del av kusten och överallt stod gigantiska betonghus upptornade. Vi cyklade in i smeten och letade oss ner till havet i hopp om att hitta någon orörd landremsa. Det gjorde vi också men när rullade ner cyklarna i skuggan av några träd förstod vi att stranden var välbesökt på kvällarna. Överallt låg splittrade spritflaskor och små eldstäder vittnade o1m folk som haft livade grillkvällar. Vi var lite tveksamma men orkade inte leta vidare så vi slog upp tälten under träden. Ett par herrar som satt och drack öl på en bänk några meter bort kom och besökte vår lägerplats. Vi samtalade lite på vår enkla turkiska innan vi började leta ved. Med hjälp av gamla kolbitar från de övergivna eldstäderna gjorde vi upp en eld och grillade kyckling på varsitt spett som vi åt med yoghurt och bröd. Ett par hungriga hundar stod sorgset och tittade på när vi klämde i oss maten och en och annan förbipasserande gjorde tummen upp då de såg vår middag. När middagen var uppäten satt vi kvar och lyssnade på vågorna och de högljudda festerna längs med stranden. Den grupp av herrar som besökt oss några timmar tidigare hade blivit riktigt livad. De satt och spelade brädspel när en av de reste sig upp och började skrika. Vad de bråkade om vet vi inte men inom loppet av några sekunder hade det utbrutit ut ett slagsmål som övergick till en våldsam misshandel. En av männen stod och slog samt sparkade på en annan person som låg ner i gräset. Personen fortsatte skrika och försökte skydda sig utan framgång. När den våldsamme mannen var klar gick han åt sidan och när polis och ambulans anlände en halvtimme senare låg den andre helt blodig i gräset och grät. Den natten sov vi lite oroligt och blev utsatta för en rad hundattacker, en av de slutade med att Emils flagga nästan blev stulen. Att spendera en natt på en fyllestrand gav oss perspektiv på saker och ting. Suget att få komma bort från smälthärden var stort.

Följande morgon lämnade vi stranden tidigt och cyklade igenom Mersin så fort vi kunde. Oscar började känna sig dålig i magen och var rätt kraftlös hela dagen. Vi cyklade på tungt trafikerade vägar som gjorde oss deprimerade. Bensinmackarna blev vår enda kontakt med omvärlden och vid de korta stoppen då vi blev bjudna på Cay (te) fick vi andas ut i skuggan. Efter att ha stått och försökt förklara att vi ville köpa grönsaker från en restaurang i en timme lyckades vi skaffa ingridienser till varsin äggröra som vi lagade då vi slog läger tidigt bredvid en fabrik. Två arbetare på fabriken stod länge och tittade på hur vi slet med att få in cyklarna igenom ett buskage. När vi tillslut somnade kände vi oss båda magsjuka.

Morgonen efter var vi mer eller mindre helt utmattade. Vi hade under natten lämnat fekalier på spridda platser i buskagen och fick manövrera våra cyklar ut från tältplatsen med stor försiktighet. Vi cyklade på och gjorde ett fruktansvärt korkat val när vi trötta rullade in cyklarna på en otroligt ohygienisk restaurang vid sidan om vägen. Vi var trötta och såg inte de smutsiga händerna på de unga killarna som hanterade maten. Vi brydde oss inte heller om att köttkniven som låg på en skärbräda i solen hade en svärm av flugor runt sig. På marken låg en slaktad get med inälvorna utsprättade i gruset. Vi åt varsin omgång kebab som skulle visa sig sluta med spyor och lösa magar i en dryg vecka.

Efter den ödesdigra måltiden cyklade vi in i Adana där vi slog oss ner på ett fik och vilade. Efter en halvtimme var vi redo att ge oss av igen och på vägen ut ur staden körde en moped jämsides med oss. Två killar satt på fordonet och de tittade båda på oss med finurliga miner.

”Hello”

”Hello” svarade vi artigt

”Do you want some very special stuff” Den ena killen flinar

”No, it´s ok”

”I think it will be very good for you”

”No, i think we are fine”

”Ok”

De kör jämsides med oss i några hundra meter innan den ena killen gör ytterligare ett försök.

”Where you from?”

”Sweden”

”I think it will be very very good for you”

”No, we are ok”

”Okey, good bye”

Efter Adana tunnades trafiken ut något och vi tog en sväng förbi staden Ceyhan för att köpa på oss lite grönsaker för middagen. I byn blev det stor uppståndelse och ett gäng barn vill hemskt gärna cykla jämsides med oss. Vi log lite halvtrött mot de vilket de uppfattade som en riktig inbjudan. Utanför en butik kom fler människor förbi och vi berättade vad vi höll på med. En äldre herre som talade lite tyska guidade med sin cykel. Han visade oss vägen ut ur staden. När vi kommit ut på vägen igen cyklade vi förbi en kurdisk by som låg belägen mellan två vetefält som glittrade i solnedgången. Ett par barn badade nakna i en bevattningskanal. Vi lät bli att följa deras exempel eftersom det förmodligen skulle få de äldre herrarna i byn att tappa hakan. Några andra barn kom fram och försökte kommunicera med oss. Vi lyckades förklara att vi var från Sverige innan vi fortsatte cykla. Syrsorna sjöng högt bland de torra fälten som låg och vajade i kvällsbrisen. Det doftade turkiet och vi tog sikte på ett gammalt ruckel en bit bort från vägen. Vi tänkte att vi skulle sova på taket men en herre som kom förbipasserande hade andra planer. Han tyckte inte vi skulle behöva sova i det äckliga huset med de lortiga golven och förklarade därför att vi fick sova på en bensinmack i närheten. Vi rullade glatt ut våra liggunderlag på bensinmackens parkering bakom en långtradare. Mannen förklarade att vi kunde känna oss som hemma. Det är rätt svårt att känna någon som helst koppling till Sverige när man ligger och sover på en parkering bakom en bensinmack men vi förstod gesten. Han sade god natt till oss och vi somnade under stjärnorna.

Följande morgon åt vi soppa på bensinmacken innan vi cyklade vidare. Vägarna skulle börja gå uppåt igen och vi fruktade att det skulle bli väldigt tufft med våra dåliga magar. Vi närmade oss efter ett tag staden Osmaniye. En bil saktade ner och en man räckte ut ett paket sugtabletter åt oss innan han fortsatte köra utan att ens säga ett ord. Som litet barn fick man ofta lära sig att man aldrig skulle prata med eller ta emot konstiga gåvor från mystiska män i bil. För en sekund spekulerade vi över sannolikheten att någon man åkte runt med förgiftade sugtabletter och försökte söva ner eller till och med ta livet av utländska turister på cykel. Det kändes löjligt och med vår erfarenhet av turkarnas vänlighet utan förbehåll valde vi att smaka på varsin. De smakade mint och vi lever fortfarande så utgår helt enkelt ifrån att mannen var snäll.

Någon sekund senare kom en annan bil med några unga turkiska killar som frågade om vi ville äta mat i deras fabrik. Vi tackade ja och följde bilen in på en grusparkering framför en stor jordnötsfabrik. Vi gick in i ett lunchrum där vi bjöds på en trevlig lunch med potatisgratäng och andra röror. Killarna var fint klädda och berättade att de ägde jordnötsfabriken. Vi frågade givetvis om vi fick titta runt i fabriken vilken de gärna ville att vi gjorde. Inne i den gigantiska hangaren stod enorma maskiner och skalade, rensade samt sorterade jordnötter på löpande band. I slutet av den långa processen satt en grupp kvinnor bänkade framför ett rullband och plockade med vana fingrar bort oönskade nötter och skräp. Männen som visade runt oss rökte alla på sina cigaretter och spatserade avslappnat runt i de högljudda lokalerna. Vi fick äta så mycket nötter vi ville och stoppade givetvis munnarna fulla. Vi tog lite foton och berättade om vår resa innan vi for vidare. I Osmaniye kände vi för första gången att det började bli lite jobbigt med den sedvanliga uppståndelsen som följde då vi stannade för att fylla på med vatten eller bara försökte hämta andan i den heta eftermiddagssolen. En grupp på säkert 30 barn omringade oss när vi stannade till i någon minut och vi hade 4 st cyklister som följde oss i flera kilometer innan vi tappade tålamodet och dundrade iväg på våra höga växlar. De var alltid trevliga men efter att ha berättat var kommer ifrån och vad man heter ungefär 3 gånger till varje person blir man lätt galen.

Vi fick något rejält att bita i när vi började uppförscyklandet strax innan solen snuddade vid bergstopparna i horisonten. Vi blev rejält svettiga och höll på att smälla av när vi såg en grupp ungar på mountainbikes som hakade på oss då det fortfarande återstod 3 km av uppförsbacken. Vi frågade de vart närmsta lilla by fanns och de ville gärna guida oss dit vilket vi gick med på. När vi cyklade in i den mycket lilla byn som var belägen uppe i bergen började ungarna ropa högt och snart utgjorde vi båda spetsen av ett långt korståg som plöjde fram längs med jordgatorna i byn. Inne i butiken trängdes vi med barnen som gärna ville veta vad vi tänkt köpa. Man kan helt enkelt glömma att det finns något så när som ett privatliv för en långfärdscyklist på den turkiska landsbygden, men det är lite mysigt. Vi köpte middag och lämnade byn efter att vi tagit ett gruppfoto. Vi hittade vår lägerplats en bit bort från vägen inne i en skogsdunge. Middagen bestod av äggröra och avslagen coca-cola. Gud hjälpe våra magar tänkte vi innan vi somnade.

Nästa morgon var återigen tung och vi hade ett relativt högt pass framför oss men saknade båda aptit. Vi försökte pressa i oss nötter och mängder med vatten innan vi började cykla. Efter bara några kilometer svängde vi in på en bensinmack och Emil spydde som en galning bakom en mur. Världen snurrade och vi förstod att vi borde ta det väldigt väldigt lugnt om vi ville överleva dagen. Vi drack mycket vatten men efter att nästan ha säckat ihop i uppförsbacken bestämde vi oss för att försöka lifta. Det borde vara lätt tänkte vi men av någon anledning ville ingen ta med de två bleka och avmagrade cyklisterna med sina skrymmande cyklar. Vi släpade cyklarna uppför och trampade långsamt, meter för meter uppför den väldiga backen som slingrade sig upp genom en dalgång. Vid ett litet stånd stod en man och sålde körsbär. Vi köpte ett kilo för mindre än 4 kr och satt och åt de i skuggan. En lastbilsförare stannade till för att köpa på sig några körsbär själv. Han frågade oss vart vi var på väg och vi berättade att nästa etappmål var Diyarbakir som låg ca 45 mil österut. Han utbrast glatt att det var hans hemstad och förklarade att han av den anledningen tänkte erbjuda oss lite hjälp. Han fällde ner någon underlig stege från tankbilens bakdel och bad oss hålla i den. Det skulle bli busenkelt förklarade han, inshalla!

Han startade motorerna och log brett i bakspegeln när tankbilen sakta började rulla. Snart hade han ökat farten till 25 km/h och vi höll panikartat fast i stegen där bak. När vi nådde krönet efter några minuter släppte vi taget och vinkade som tack till lastbilsföraren som försvann ner för den väldiga serpentinväg som ledde neråt. Vi tog några fina bilder innan vi själva rullade ner för den väldiga backen. Det gick fort och vi var snart nere vid nästa stad där vi stannade till i skuggan för att dricka lite te. Ett par kurdiska barn gjorde oss sällskap men blev ivägskickade av en turkisk herre som muttrade något om att de bara ville försöka stjäla saker från oss. Det kändes som att vara tillbaks till situationen mer romerna i Östeuropa. Tråkigt!

Vägen påbörjade sin sista riktiga klättring innan den turkiska högplatån (vet inte om det finns något sånt begrepp, men området runt Diyarbakir ligger åtminstone på en platå några hundra meter över havet). Vi cyklade uppför i nästan 3 timmar innan vi slutligen nådde toppen som bjöd på den vackraste solnedgången i Turkiet. Vi kom upp till en gräsplätt varifrån vi kunde titta ner över landskapet med de många små byarna och fälten som glittrade av det varma ljuset. Vi såg bergkedjor borta vid horisonten och hörde en gammal herde mana på sina getter några meter bort från vår sovplats. När mörkret slutligen föll såg vi små ljusprickar långt nere i dalarna och vi hörde kurdisk musik nerifrån den närmsta byn och gissade att det bröllop på gång när vi såg fyrverkerier och hörde bilar tuta omkring nere på landsvägen. Stjärnhimlen var helt enastående. Långt borta från stora städer och ljusföroreningar kunde man urskilja vintergatan som sträckte sig över firmamentet. Det är sorgligt att man i städer sällan ser stjärnhimlen så kraftigt. Den är en av få saker här i världen som påminner en om att man måste ha perspektiv på saker och ting.

Morgonen efter vaknade vi utvilade då några getter spatserade förbi. Vi hälsade på herden som nickade som svar innan han promenerade vidare i det gröna gräset. Vi behövde cykla ytterligare några hundra meter innan vi nått den riktiga toppen och kunde därefter njuta av en liten nerförsbacke innan vägen planade ut. Vägen in till staden Gaziantep var enkel. Vi hade bestämt oss för att ta in på hotell för att vila våra magar och försöka bli friska. Vi kom dit runt lunchtid och lyckades som vanligt belamra det lilla hotelrummet med all vår utrustning inom loppet av några sekunder. Vi låg hela dagen och vilade i det allt annat än svala rummet. Vi drack vatten och slappnade av tills vi somnade på källen. Följande morgon var vi starkare men valde att cykla på den vansinnigt platta motorvägen eftersom vi fortfarande var lite sega. Vi tog oss ut ur staden och blev förvånade över hur öppet handeln med sex gick till ute på gatorna. Ett par unga kvinnor med tomma blickar stod i vägkanten utanför staden. Män i bilar stannade till och efter ett kort samtal hoppade kvinnorna in.

Vi upptäckte att motorvägen var splitterny och för att få åka på den behövde bilar betala en vägavgift till spärrvakten som jobbade vid alla påfarter. Det stod tydligt att cyklar inte var välkomna på vägen men vi bestämde oss för att försöka. Med det menat satte vi fart och passerade vaktbåset i så pass hög hastighet att personen bakom disken omöjligt hann stoppa oss. Det fungerade och vi kom ut på den minst trafikerade motorvägen vi någonsin cyklat på. Pga de höga vägpriserna var det tydligen bara några få som valde att åka där och vi kunde därför njuta av tre meter väggren på otrafikerade vägar. Det var roligt i några minuter men vi tröttnade snabbt på den monotona cyklingen. Vi fick dock stå ut för det fanns i princip bara en väg till Diyarbakir som vi kunde följa. Vi cyklade strax under 100 km innan vi slog upp tältet bakom en bensinmack. Det låter oglamoröst men vi hade faktiskt en fin utsikt över landskapet som bredde ut sig nedanför sluttningen. Grönt gräs som genomskars av små öar av sten. Ett hav av jordmassa som hade frusit i tiden.

Vi sov på hård mark och vaknade svettiga i hettan. Frukost åt vi på köken utanför bensinmacken. En ung skoputsare satt nyfiket och tittade på oss. Efter att vi lämnade macken cyklade vi vidare på platta vägar och närmade oss snart den korsning där vi skulle åka av motorvägen och svänga av norrut mot Diyarbakir. Precis innan avfarten stannade vi till i skuggan av en bro som passerade över motorvägen. Två ensamma tjejer satt och vilade på vägräcket på andra sidan. En splitterny Mercedes bromsade in på vår sida. En av tjejerna korsade vägen och gick fram till bilen. Mannen bakom ratten vevade ner rutan och efter en kort ordväxling klev tjejen in i bilen. Den andra tjejen satt kvar på andra sidan vägen och tittade slött på oss. Vi var upptagna med att dricka vatten och diskutera smaken av svett när vi mötte hennes blick. Hon hade konstiga sår på armarna och hanne något dött i blicken. Efter några minuter klev den andra tjejen ut ur Mercedesen. I backspegeln hängde ett radband och mannen i den glassiga bilen gasade på och försvann snabbt runt nästa krök. Tjejen som lämnat bilen gick fram till oss och sade något på turkiska. Vi kunde bara ana vad hon sade och förklarade snabbt att vi cyklade till Kina innan vi hoppade på cyklarna och lämnade den märkliga bron.Vi stannade för att äta lunch strax efter avfarten. Vi laddade upp med Emils nya favoritsnacks. En turkisk specialitet som ser ut som avföring. En sammanpressad korv av valnötter och vindruvsstärkelse i gulbruna nyanser. De innehöll mycket energi och gjorde en dödstörstig varför vi köpte på oss mängder med vatten.

Efter några kilometer drog vi över cyklarna på den motsatta körbanan som bestod av nylagd asfalt men inte hunnit öppnats för trafik. Vi fick cykla helt ensamma på en 6 meter bred väg. Vi passerade en flygplats och förstod att man var lite mer orolig för terroristattacker i östra Turkiet att döma av de bemannade vakttorn som löpte längs med hela flygplatsen. Med rädsla för att förväxlas med PKK bestämde vi oss med att ta oss en bit ifrån flygplatsen innan vi slog läger. Vi drog cyklarna av vägen och hittade en klippa som stack upp ur grässlätten. Bakom den lade vi oss under himmelen och studerade solens nedgång. När mörkret fallit såg vi ficklampor röra sig över fälten och vi gissade på att folk letade efter ett borttappat boskap av något slag.

Vi sov gott och tack vare en lätt bris var temperaturen behaglig och myggorna var inte så många. Vi vaknade till precis vid soluppgången och såg hur ett orange klot reste sig över bergskedjorna långt borta vid jordens krökning. Den kastade långa morgonskuggor och värmde i djupt in i hjärtat. Vi somnade om efter någon minut. Emil vaknade två timmar senare med hjärtat i halsgropen. Han hörde ett högt krafsande ljud några decimeter från hans huvud och vände sig om. Yrvaken och utan någon riktig uppfattning om var han var mötte han blicken från en nyfiken kossa som stod och betraktade honom. En liten pojke som arbetade som herde hade förmodligen sett vår sovplats från fälten och manat på sina kossor åt vårt håll. Pojken fnissade då han såg våra skräckslagna miner. Så fort vi förstod att kohuvudet inte var något obehagligt monster ur våra drömmar kunde vi själva skratta åt saken. Vi hälsade på pojken innan han försvann med sina kossor.

Utöver mötet med kossan skulle dagen komma att gå till historien som en av de mest intetsägande cykeldagarna under resan. Vädret var som vanligt stekhett och det flacka landskapet med sina torra fält på vardera sidor om vägen blev cyklingen monoton. Vi cyklade på utan avbrott hela vägen fram till lunch. Vi åt bröd, chips och yoghurt tillsammans med två pojkar som vallade en grupp kossor. Vägarna var spikraka och man såg i princip alltid vägen fortsätta 1-2 mil fram till horisonten. Vi ville komma fram till Diyarbakir så snabbt som möjligt och trampade på 7,5 timmar i våra sadlar. Vid solnedgången lade vi oss bakom en bensinmack för att sova. Vi sov båda djupt och vaknade tidigt av solljuset. Vi verkade ha otur med vindarna och fick cykla i motvind de resterande 50 km in till Diyarbakir.

På vägen in saktade en bil ner och räckte över en kaka i farten. Den smakade gott och vi cyklade in mot stadens centrum. Diyarbakir är en ganska stor stad med en speciell atmosfär. Jämfört med Istanbul ser man aldrig några utländska turister här men den har samma typ av charm. Båda våra cykelvagnar har efter mindre än 200 mil börjat ge vika pga undermålig kvalitet. Av den anledingen helgarderade vi oss genom att förstärka våra pakethållare hos en svetsare.

Efter tre nätter i staden skall vi äntligen få möta upp med vår fotograf Daniel Gustafsson. Tillsammans kommer vi nu under två veckor samla in material och genomföra intervjuer till en kortare dokumentärfilm. Det kommer innebära att vi inte bloggar på ett litet tag men fortsätt besöka sidan för vi lägger in nya bilder i galleriet fortlöpande.

Men tills dess önskar vi er alla hemma i Sverige en glad sommar!