Fantastisk cykling till Medelhavet (Dag 71 - 3610 km)

Vi har lämnat Istanbul bakom oss och sitter nu i den stekande solen nere vid medelhavet med mangder av sand och salt i håret. Turkiet har överträffat alla våra förväntningar. Människorna är nästan för trevliga och vädret är nästan för bra. När det senaste blogginlägget skrevs var vi båda väldigt sugna på att få hoppa på cyklarna igen. Efter 10 dagar i Istanbul fick vi tillsist vårt Visum till Iran och började genast packa ihop all vår utrustning för att få cykla vidare så fort som möjligt. Vi lämnade Istanbul på kvällen den 11:e Maj med målsätttningen att cykla ner till Alanya för att möta upp Oscars bror Alfred och kompis Petter på en veckas solsemester. För att hinna ta oss dit i tid var vi tvugna att tillryggalägga lite mer än 10 mil om dagen och gjorde oss redo för en tuff veckas cykling, men överaskades som vanligt av att det inte alls var särskillt ansträngande trots det kuperade landskapet.

Efter många problem med Emils cykel och insikten om att våra cyklar var lite för tungt packade bestämde vi oss i Istanbul för att skaffa var sin cykelvagn för att kunna avlasta den bakre pakethållaren och hjulet. En fantastisk cykelreparatör i staden gjorde en beställning och levererade vagnarna till oss 24 timmar senare, allt till ett mycket bra pris. Om vi med vår vanliga packning fått många blickar kan ni säkert bara förestalla er hur manga nyfikna ögon som stirrade på oss när vi rullade in i Istanbuls hamn med våra cykeltrailers packade och fasthakade på våra smutsiga cyklar. Alla, verkligen alla, undrade vad vi höll på med och det gjorde vi också sjalva. Med en meter extra utrymme där bak och ett hjul till blev det ett stort projekt att försöka bängla på cyklarna på båten som skulle ta oss till staden Yalova. Efte en kvarts krångel och hjälp från personal på båten var vi ombord och motorerna startade med ett gurglande ljud och någon minut senare dundrade båten fram över Marmarasjön. Vår plan var att ta oss söderut ifrån staden Yalova ner till medelhavet och sedan cykla österut mot Alanya. När vi klev av båten på fastlandet hade vi officiellt lämnat kontinenten Europa bakom oss och befann oss nu i Asien. Det började skymma rätt snabbt och vi rullade in cyklarna i staden för att bunkra på oss mat för några dagar.

När vi handlat färdigt tankte Oscar justera fästena för bakväskorna men hann knappt börja innan två nyfikna män kikade fram och ville hjälpa till. Den ena mannen kallade sig själv för ingenjör, en titel som han knappast hade pluggat sig till på KTH. Oscar förklarade snällt att han inte hade några problem med väskorna utan bara tänkt justera de lite. Männen log glatt och visslade till sig två yngre killar. Den ena kom bärandes på två koppar Cay (te) och den andra på en stor verktygslåda. Vi gav upp och lät männen pilla på våra cyklar under vår uppsyn. När ingenjören började dra fram en rulle ståltråd med vilken han ville fästa väskan på cykeln med fick vi ingripa och förklarade hur väskorna skulle sitta. De utropade något på turkiska och efter 20 minuter satt väskorna fast korrekt. Vi tackade de så mycket för teet och för deras ingenjörsarbete och cyklade ut i mörkret med målet att hitta nattplats någonstans på vägen upp för det lilla pass vi skulle ta oss över.

Med tio kilo extra packning som en följd av trailerns vikt och de reservdelar vi bunkrat på oss i Istanbul blev  cyklingen något av ett slag i ansiktet. Helvette vad tungt! Vi trampade på helt förhäxade och något oroade över om vi skulle klara att tillryggalägga 70-80 mil på 7 dagar med den otroligt tunga packningen. I mörkret kom en bil rullandes och parkerade precis framför oss. En ung kille klev ut och tittade på oss som om vi var dumma i huvudet.

-What are you doing!? Are you crazy?!

Vi förklarade att vi helt enkelt cyklade och det visade sig att han också var cyklist och bodde i närheten. Han undrade varför vi cyklade i mörkret utan lampor eller reflexvästar. Det visste vi inte heller själva och kunde hålla med honom om att det var förenat med en viss risk. Efter några minuters diskussion bestämde vi oss för att cykla hem till honom på lite middag. Han körde före och vi följde efter. Väl framme i den lilla byn där han bodde blev vi inbjudna hos hans familj på en galet stadig middag och satt länge och pratade om cykling och äventyr. Utsikten från hans rum var fantastisk. Skogsklädda bergsformationer letade sig upp i kvällsdimmorna och grodorna kväkte som vanligt i den ljumna natten. Vi somnade på två madrasser och vaknade redan klockan 6 följande morgon för att fortsätta cykla. Vi åt en snabb men mastig fukost innan vi lämnade huset tillsammans med killen och hans lillebror som båda skulle till skolan.

Vi tackade honom och familjen så mycket vi förmådde innan vi for vidare. De förklarade enkelt att det ligger i den turkiska kulturen att hjälpa folk. En gästfrihet utan förbehåll som sköljde över oss under vår resa ner mot medelhavet.

Vi cyklade de sista kilometrarna till toppen av passet och for sedan ner för en lång backe. Vi kom ner till en stad som låg inkuvad mellan höga berg på sidorna brevid en gigantisk sjö som sträckte sig bort mot horisonten. Medan dagen mognade cyklade vi jämsides med sjön och stirrade i farten ut över enorma olivodlingar som sträckte från sjöns kanter upp till bergsfötterna. Värmen började bli mer och mer pressande vilket gjorde att vi tog en kort paus vid ett vattenfall som bildats av ett trasigt bevatningssystem. Vi hopade runt i vattnet som var ljummet, näst intill varmt, innan vi fortsatte cykla.

Strax innan lunchtid rullade vi svettiga in vid en bensinmack där ett gäng män stod och samtalade. Vi hann inte börja prata föränn männen hällt upp två glas "cola-turka" (turkisk coca-cola) och gett oss en keps att stå emot solen med. De kunde ingen engelska men vi samtalade i form av gester och for sedan vidare i värmen. Runt lunch vände vädret och en grupp moln drog in över himmlen när vi satt och åt varsin tallrik med kebabröra på en liten servering i utkanten av byn Iznik. Vi cyklade vidare i mulet väder och förstod båda att olivodlingarna sysselsatte en stor del av den lokala befolkningen. Traktorer plöjde runt i de glesa odlingarna och många var sysselsatta med att få bevattningssystemen att fungera. Vi tog paus i ett övergivet bygge av något som skulle kunna ha blivit ett bostadshus och kom tillsist till den by där vi skulle svänga av mot staden Osmaneli. Vi svängde av och befann oss snart i en backe med 15% lutning när vi hörde de första blixtarna slå ner på andra sidan berget. När vi nådde toppen på uppförsbacken hade börjat regna och vi cyklade genom spöregn ner för en mycket vacker serpentinväg med branta stup på sidorna. Vi cyklade på och medan regnet föll tungt över oss såg vi ett litet fik närma sig. Vi nådde Osmaneli och medan vi sippade på det varma teet i skydd undan det dåliga vädret kom tre ungdomar som jobbade på fiket ut. De ville fotografera sig med våra cyklar och med hjälp av deras dator och "google translate" lyckades vi komunicera någorlunda bra. De skrev på turkiska och översatte till engelska och en av meningarna vi fick ut var följande:

"Much problem with weather can help you. Road to Bilecik many ramps"

Vi förstod att de gärna ville hjälpa oss med boende men vi svarade med hjalp av datorerna att vi hade tält och behövde cykla ytterligare några mil innan läggdags. Vi skakade hand och tog farväl av ungdomarna. Cyklingen var bister men det gick snabbt. Den väg som enligt kartan var en vanlig landsväg hade år 2009 bygts om till en motorväg och vi fick således cykla på rätt platt underlag med många tunnlar genom bergen. När cykeldatorerna visade 101 km rullade vi av vägen då vi hade fått syn på ett slitet gammalt ruckel som överlämnats då motorvägens svarta asfalt och breda väggren mosat sönder landskapet. Det var lite sorgligt att se hur det moderna bygget så våldsamt penetrerat landsbygden och tvingat folk att flytta och lämna sina hus men vi var glada över att ha hittat en nattplats.

Vi kröp in i det lilla huset som var i riktigt taskigt skick med kostiga saker liggandes huller om buller på golvet och gamla banankartonger staplade på höjden i det ena rummet. Vi började med att bära in våra väskor och täcka cyklarna med en pressening som vi hittade i buskarna. En man vandrade förbi och tittade på oss när vi höll på med vår husockupation. Han undrade om vi tänkt sova där. Först tänkte vi ljuga för att inte undanröja vår nattplats men vi märkte snabbt att mannen var vänlig och förklarade sanningsenligt att vi tänkt sova i det lilla rucklet. Mannen skrattade och bjöd in oss på en kopp Cay i hans vaktbås på andra sidan motorvägen. Han jobbade som bomvakt vid järnvägsspåret och öppnade bommen för bilar som ville korsa spåret.

Oscar var väldigt trött och valde att gå och lägga sig för att vara pigg för morgondagen men Emil tog en snabb promenad förbi båset med en liten picnick laddning. Mannen gav ett trött intryck och stirrade till en början tomt ut på järnvägsspåren som låg dränkta i regnmassorna och suckade tungt innan han hällde upp den första koppen Cay. Han kunde inte ord engelska och Emil hade inte tillgång till "google translate" vilket gjorde att komunikationen mest bestod av nickningar och små teckningar på baksidan av den tidning som mannen hade liggandes på sitt lilla bord. Kopp efter kopp fylldes med det varma teet och han rullade cigaretter utan filter som Emil rökte av ren vänlighet tillsammans med mannen inne i det lilla båset. När mörkret slutligen lagt sig tog Emil farväl. Det var något sorgset i mannens blick som ätsade sig fast i minnet efter det mötet. Våra fullständigt skiljda perspektiv på världen och våra respektive förutsättningar. Mannen såg ut att leva ett tungt liv,  jobbade 12 timmars nattpass med usel betalning, försörjde en hel familj och hade aldrig i sitt liv kunnat drömma om att genomföra en sådan resa som vi. När Emil lunkat tillbaks till rucklet vände han sig om och såg mannens skepnad stå blixtstilla i regnet utanför vaktbåset. Han släckte sin cigarett och gick in i båset för att förbereda sig för en lång natt i dett bittra regnet.

Vi vaknade följande morgon av att det regnade stadigt men vi var båda torra och välbehållna inne i det dunkla rucklet. Efter att ha slängt i oss några kex stack vi iväg med målet att äta frukost vid närmsta affär. Vi blev dungsura med en gång bara av att släpa ut cyklarna genom det fuktiga och vildvuxna fältet som omringade det lilla huset. Cyklingen var tung och det var tur att vi han ladda upp med fukost vid en bensinmack innan regnet tilltog och uppförsbackarna blev allt längre. Vi trampade på i stadigt och målmedvetet tempo men i uppförsbackarna gick det väldigt långsamt. Vid ett tillfälle saktade två lastbilar ner brevid oss och förarna lutade sig ut för att ropa något på turkiska. Vi tittade lite suget på de greppvänliga ytor längst bak på deras lastbilar och gestikulerade på skoj om vi fick ta snålskjuts. Det var tydligen det männen försökt föreslå och några sekunder senare höll vi båda fast i var sin lastbil sakta rullandes upp bland bergen. Vid toppen släppte vi och tackade glatt förarna som skrattade högt och lade sig på tutorna innan de försvann längs med vägen.

Vi cyklade på och passerade en rad städer och byar i vilka vi gjorde korta pauser eller drack te som vi blev inropade och bjudna på. När det började närma sig kvällen hade vi lämnat byn Inönu bakom oss och skulle cykla över den lilla bergskedja som reste sig ovanför byn. När vi var på väg upp slöt sig dimman runt oss. När vi nått toppen bar det av neråt och vi började genast leta nattplatser. Vi hade en ide om att slippa sätta upp tältet eftersom det bara blev blött i regnet och gick därför in på en bensinmack för att fråga om de visste något ställe där vi kunde sova med tak över huvudet. De pekade ut en liten fläck bakom macken där vi kunde lägga oss under ett tak som tjänade som solskydd för den lilla rökhörnan. Vi tackade glatt och rullade ut liggunderlagen under taket för att sedan somna tungt.

Förutom att vi vaknade ett par gånger då tunga lastbilar rullade in på bensinmacken blev natten lång och behaglig. Vi åt billig frukost vid bensinmacken innan vi cyklade vidare mot Kuthaya där vi åt lunch på köken. En kille som jobbade som "product manager" på ett supermarket bjöd in oss på en kopp te inne på lagret. Vi satt därefter länge och pratade på den gräsplätt utanför affären där vi satt och kokade pasta. Vi tog farväl av honom och lämnade staden runt lunch. Enligt kartan skulle vi snart nå en plattå där vägen planade ut men först fick vi cykla upp för ett par tuffa backar. När vi väl nådde platån var det som att hela landskapet förändrades. Plötsligt kunde vi se flera mil frammåt och långt borta vid horisonten reste sig bergsryggar upp ur det flacka landskapet. Vägen var spikrak och vi hade vinden i ryggen vilket gjorde att vi snittade 30-40 km/h de sista 4 milen innan vi slog läger. Det hade inte hunnit mörkna när vi rullade in cyklarna i ett övergivet stall. Emil monterade av sina stänkskärmar pga all den tjocka leran som satt sig på däcken och vi lade oss ner i höet och njöt av kvällen och det faktum att vädret verkade vända. Vi upptäckte strax senare att en död räv låg i höet brevid oss och flyttade därför våra liggunderlag en bra bit bort på andra sidan stallet. Vi tyckte båda att vår nya livsstil utan tält var rätt trevlig och bestämde oss för att på skoj försöka undvika tältet hela vägen till Alanya. Något som vi skulle lyckas med.

Dagen efter vaknade vi av att det ovanligt nog inte regnade och skuttade glatt upp för att tillbringa ytterligare en dag på cykeln. Dagen började grymt med att vi lyxade till det med en glass på McDonalds drive trough innan vi cyklade vidare. Vädret bjöd på lite motvind och efter någon timme cyklade vi genom en väldigt religiös by där nästan alla kvinnor bar antingen heltäckande klädnad eller sjal. Flera av de äldre kvinnorna hade sönderbrända händer. Vi hade fått höra att det var ett gamalt sätt för männ att bestraffa sina fruar för otukt. Man kunde inte annat än bli lite frustrerad när man någon vecka tidigare bott på ett hotell dit turkiska männ i medelåldern vände sig för att ha samlag med prostituerade. Världen är inte rättvis mot kvinnor, det är en sak som är säker. De sliter och jobbar hårt i hemmen med att laga mat, tvätta eller ta hand om barnen medan många äldre herrar sitter och dricker te eller spelar backgammon på byns tehus.

Men tro inte att vi försöker spä på den islamofobiska våg som går genom europa. Nej, nej, kvinnans underordnade roll i samhället har märkts av under hela resan. I Polen och östeuropa var det alltid männen som drack sig berusade och männ vi mötte talade ofta nedlåtande om kvinnor. I de fattiga och socialt tyngda byarna såg man inte allt för sällan kvinnor med stora blåtiror runt ögonen, bärandes på matkassar i ena handen och ett barn på den andra höften. Ju längre man sitter på sadeln och för varje by man cyklat igenom blir man alltid lite visare. Hela vägen från Polen har man alltid fått en känsla av att kvinnor man hälsar på längs vägen är något mer misstänksamma. Istället för att breda ut sig och hojta tillbaks eller vifta med hela kroppen liksom männen är de nertonade. Och nu tror vi oss se vad det är som vilar mångas tysta blickar. Ett tusenårigt arv av orättvisor och förakt som inte har någon som helst förankring i vare sig Kristendomen, Islam eller någon annan religion.

Vi cyklade vidare med en del tankar i huvudet och påbörjade en klättring upp för ett mindre pass för att sedan cykla nerför till ytterligare en platå där vi visserligen fick lite regn men med ett rejält knippe medvind. När vi pausade i diket talade vi kort med en man som klev ut ur en liten van med ca 30 personer i. Han skulle fixa något med motorn och vi frågade honom om råd vad gällde kommande vägval. Han flinade med sitt tandlösa ansikte och förklarade att vägen genom staden Isparta var enklast. Vi tackade och tittade på hur han klättrade tillbaks till förarsätet över en hög av människor som alla stirrade nyfiket ut ur den svettiga lilla bilen.

Vi hann bli inbjudna på ytterligare en kopp Cay innan vi rullade in våra cyklar i en övergiven lada brevid vägen. Vi rullade ut liggunderlage brevid de gamla djurbåsen och hade till en början svårt att sova då det hölls ett stort bröllopsfirande i byn brevid. Hög musik dundrade ut ur ett par högtalare och då och då hörde man hur en hop bilar gasade runt ute på vägen och tutade samt avfyrade raketer kors och tvärs. Vi somnade tillslut för att sedan vakna av att Oscar hade pyspunka på cykeln. Vi reparerade punkteringen och började cykla de första 3 milen till en by på väg till staden Sparta. I byn blev vi behandlade som utomjordingar. När vi parkerade cyklara utanför de lilla butiken blev det ett riktigt kalas. Tre små nyfikna flickor stalkade oss genom de lilla butiken och familjen som ägde stället insisterade på att få visa oss runt. Vi köpte på oss en brakfrukost och de bjöd oss på Cay vid ett av de små plastbord för barn som de dukade upp utanför butiken. Under hela frukosten var vi offer för en grupp barns nyfikenhet. De satt tätt intill oss, helt tysta och tittade på när vi åt upp vår fil och våra mackor. Tänk om alla invandrare som kom till Sverige kude få ett lika kungligt välkommnande.

Reste av dagen passerade snabbt med bra väder och fina vägar. I stade Isparta stannade vi till för att laga mat utanför ett litet fik. En man presenterade sig och frågade om vi ville närvara på hans födelsedagsfirande inne på fiket. Vi tackade jag och åt baklava med banan medan vi lyssnade på en äldre herre som spelade på ett gammalt turkiskt instrument liknande en banjo. I pause satt han läge och berättade historier som vi inte förstod ett dyft av varför vi efter 20 minuters artigt lyssnande tackade för oss och önskade mannen en trevlig födelsedag.

Det var strax innan solnedgång är vi rullade in i en helt fantastisk dal som skulle ta oss geom berge ner mot havet följande dag. På sidorna pekade bergen upp mot himmelen och här och var syntes små grottor som grävde sig in i stenarna. Vägen löpte genom dalen en bit upp på vänster bergssida med en vacker flod nere till höger om oss. När solen gått ner insåg vi att det var fullmåne och vägen var nästan helt upplyst. Vi fick ett obeskrivligt lyckorus av den otroliga frihet som strömmade rakt igenom oss och valde att cykla på tills vi inte kände för det längre. Det var en dimmfri kväll och landskapet var obeskrivligt vackert. Vi cyklade genom två tunnlar och kom ut på en väg som ständigt letade sig neråt bland bergen. Ibland stannade vi till bara för att stirra ut över de vidsträckta skogarna som glittrade i månljuset. Vi var nära tårar hela tiden och kände djupt inne i våra bröst en så stark känsla av frihet att det kändes som att hela värdlen låg för våra fötter.

När klockan var 11 hade vi cyklat 124 km och rullade helt enkelt ut liggunderlagen på backen för att spendera natten under den mäktiga stjärhimlen. Vi vaknade av att en kvävande värme letat sig in i sovsäckarna. Solen hade rest sig över horisonten och gassade rakt på oss. Vi smetade in oss i solkräm och åt frukost innan vi började cykla mot havet. Cykligen blev betydligt mycket tyngre i den stekande hetta och i en av dagens längre uppförsbackar gjorde vi med all sannolikhet av med minst 1 liter svett var. Runt lunchtid rullade vi utmattade in cyklarna i skugga av ett träd. För 20 kr  var åt vi varsin omgång turkiskt bröd med Ayran som en gumma tillrädde och stekte på en stenplatta i skuggan av en pressenning som spänts upp mella två träd. I den pressande värmen tappar man lätt matlusten och det var med våld som vi försökte upprätthålla ett rimligt energi intag. Resten av dagen cyklade vi med regelbundna "cola-truka" pauser i skuggan av de torra lövträden som växte överallt.

När vi tillsist närmade oss havet bestämde vi oss för att cykla in till de stora staden Antalya för att ta oss e titt på medelhavet för första gången. Vilken stad och vilken fruktansvärt idiotisk stadsplanering. Hela stadens koncept var att man färdades med bil och det hade knappt hunnit gå 20 minuter innan vi började få stadsallergi igen. Tillslut hittade vi till havet och slog oss ner på en fikapaus vid ett par klippor som pekade spikrakt upp ur havet. Vårt mål med dagen var att få se solnedgånge vilket vi precis lyckades med. Den gled sakta ner bortom bergen i väst och strax efteråt cyklade vi iväg i den varma natten och tog en kopp Cay utaför ett gigantiskt köpentrum inriktat på att sälja pälskläder åt ryska turister. Vi började prata med ett tyskt par som var mäktigt imponerade av vårt äventyr och sponsrade oss med en 5 euro sedel.

- Buy yourself a beer, hälsade han innan vi cyklade vidare genom de gigantiska hotellkomplexen.

Vi blev frustrerade när vi försökte hitta ut ur stade och virrade runt ute i förortera ett bra tag innan vi hittade en väg ut. Då hadde vi dock tröttnat för dagen och hittade den djärvaste sovplatsen under resan. Precis brevid vägen på mellan en skolbyggnad och en villa lade vi oss ner rakt upp och ner och somnade med kläderna på. Vi vaknade dyngsura av dagg. Vi  torkade dock snabbt när dagen blev varmare och varmare. Tyvärr hittade vi inga bra vägar mellan Antalya och Alanya som var dagens mål och fick därför cykla i den breda väggrenen på motorvägen. Det blev snabbt så pass varmt att det nästan var olidligt men vi höll oss några kilometer till när vi höll på att bli omkörda av en tysk på en heldämpad moutaibike i barnstorlek.

Vi frågade ett par taxischaufförer om vi fick äta på deras lunchplats under ett soltak vilket vi gärna fick göra om vi hjälpte de att tömma soporna. Deal! Vi drog igång köken och gubbarna ropade till flera gånger när vi drog fram våra köksartiklar. De hade aldrig i sitt liv sett en bränsleflaska eller ett tändstål. Medan vi njöt av den kalla mjölken och makaronera samtalade vi med männen. Det var som att resa i tiden och plötsligt satt vi i ett omklädningsrum fullt med grabbar i 15 års åldern. Vi kunde inte annat än skaka på huvudet och skratta åt de äldre herraras frågor och utrop om Svenska kvinnor m.m.

Efter att vi ätit upp maten tackade vi för oss och cyklade vidare i den stekande hettan. Vi började med en ny taktik. Att var 10:e km hoppa ner i havet och doppa oss innan vi fortsatte. Det funkade bra mot överhettningen och kändes skönt och somrigt när vattnet dunstade och lämade kvar saltavlagringar i kläderna och håret. Några mil innan Alanya cyklade en ny tysk ikapp oss.

-Oh my goood! What are you doig? So much luggage?

Vi förklarar vad vi håller på med.

-Ohhh...sheise...you are crazy!

Vi cyklade jämsides och tog pauser samtidigt. I uppförsbackarna började han hosta och svarade enkelt att han rökt för lite cigaretter. Ha stannade rullade en cigarett med erfarna fingrar och sög i sig den innan vi fortsatte. Han var brunare än oss båda tillsammans och berättade att han bodde i Alanya för att vila upp sig efter att ha gått in i väggen hemma i tyskland. När vi tillslut nådde Alaya tog vi farväl och vi hittade ett 80 kr hotell utan att behöva leta mer ä 10 minuter. Efter att ha kånkat upp våra trailers och packning satte vi oss på balkongen med utsikt över havet och slappnade av efter en veckas lång men mycket trivsam cykling.

Följande dag kom Oscars bror Alfred och Petter mitt i natten. Vi invigde en vecka av slappande med att simma rut Alanyas klippformationer i 5 timmar och slappa nere på stranden. Som ni märkt har de svenska Å,Ä och Ö kommit tillbaka. Alfred och Petter tog med sig två laptops som täkt blogga ifrån i framtiden och hoppas på att det blir lite lättare att läsa.

Vi vill också passa på att uppmärksamma stipendiet Årets Äventyr som möjliggjort inköpet av trailern och våra laptops och annan utrustning. Vi hoppas också att vi kan insperera någon där ute till att själv försöka söka och genomföra ett eget äventyr. Läs mer här!

Några av de samarbetsparters som jobbar tillsamamns med Årets Äventyr har skänkt en del nyttiga äventyrs produkter till oss. Panasonic har sjänkt äventyrskameran Lumix FT-3, Aclima har hjäkpt med underställskläder, Primus med stormkök och pannlampor, Gear AB har hjälpt oss med en GPS och The North Face har sponsrat oss med skaljackor och lite andra kläder för äventyret.

Snart bär det av vidare österut och om det skulle strula med internetuppkoppling kan vi redan nu göra er beredda på att vi inte kommer kunna blogga mellan datumen 12 till 26 juni eftersom vår duktiga fotograf Daniel Gustafsson kommer ner för att spela in en del filmmaterial som bla. kommer visas på nästa ävetyrsmässa 2012.

Vi hoppas att ni alla fick en trevlig läsning och glöm inte att fortsätta kommentera eller skriva några rader i gästboken som ni är så duktiga på!

Mvh

Emil och Oscar