Farväl Europa! (Dag 58 - 2880 km)

Vi har lamnat den europeiska unionen bakom oss och befinner oss för tillfallet pa det (utan tvekan) sunkigaste internetkaffet pa norra halvklotet. Belaget i ett hyreshus i Istanbul bakom en tjock metalldörr pa tredje vaningen ligger den tranga lokalen. Inne pa statoaletten ligger det bajs pa golvet  och luktar sa mycket urin att det sticker i ögonen, en 7 arig pojke sitter vid datorn brevid mig och suger avslappnat pa sin tredje cigarett och agaren har lagt sig för att sova pa en madrass i hörnet.

Vi har inte bara lamnat europa bakom oss utan aven den kristna tron. Det kanns som ar sedan vi lag i vara sangar i Sighishoara och vaknade av kyrkklockorna som ringde. Nu langs med Istanbuls slingriga och kuperade gator hörs böneropen 5 ganger om dagen och innan vi gar och lagger oss tar vi en kopp turkiskt te innan den sista versen av bönen klingar ut i havsdimmorna som ligger tunt över staden.

Det var ett tag sedan vi skrev sist och manga personer har uppmarksammat oss om att var GPS inte fungerar langre. Den kommer vara igang igen nar vi lamnar staden pa tisdag eller onsdag. Anledningen till att vi inte uppdaterat bloggen förann nu ar att vi behövt bekanta oss med den Iranska byrakratin och spenderat timmar at att satta oss in i 'visumdjungeln' som vantar sa fort vi lamnar turkiet.

Sist vi skrev var vi i staden Burgas i Bulgarien. Sönderbranda, överanstrangda och en aning less pa punkteringar. Vi lamnade staden tidigt morgonen efter att blogginlagget var klart. Vagen ut var inte sa svar att hitta. Vadret var till början halvdaligt men övergick snabbt till att bli riktigt kasst. Det regnade rent utav konstant hela vagen till Turkiet. Pa vagen mot gransen passerade vi en buss med vagarbetare som lag och vilade brevid ett storskaligt vägrenoveringsprojekt. Vi stannade för att fotografera de slumrande männen. En av de vaknade upp och vackte sin kollega. Snart stod hela bussen med bulgariska männ i blastall och poserade.

Ingen av oss hade tidigare cyklat pa vagen men vi betvivlade starkt att renoveringen bidragit till nagon vidare förbattring. Vagen var gropig och full med sprickor aven de delar av vagen dar ny asfalt lagts. Vi cyklade pa genom regnet och blev bara blötare och blötare. Vagen blev kulligare och cyklingen gick upp och ner langs lummiga dalar. Ibland nar man tittade vid sidan av vagen var skogen sa tat och grön att den liknade en djungel.

Vi paserade den sorgligaste byn under hela resan. En by som sag ut att ha bombats till spillror med gra betonghus utan fönster. En spökstad? Nej! I de gapande fönstergluggarna sag vi ansikten stirra ut genom det bistra regnet. Klader hangde pa tork och i det lilla skyffet som utgjorde byn butik stod en manniska och stirrade tomt i luften da vi gick runt och plockade pa oss proviant. Vi cyklade ut till byns utkanter och kröp ihop i ett sönderslaget hus som fungerade som ett stall at nagra far. Vi slog upp köken under taket (som för övrigt sag ut att kunna rasa in nar som helst) och kokade var mat i det fuktiga höet pa marken. Nar vi atit klart var det en nerförsbacke samt en lang uppförscykling de sista kilometrarna innan gransbyn Malko Tarnovo.

Vi hade börjat frysa och varenda kladesplagg pa vara kroppar var genomblött. Efter tva koppar varm choklad pa byns hotell cyklade vi vidare i mörkret som hunnit falla som sten. Regnet var kallare och vi maste erkanna att ingen av oss var sarskillt sugen pa att sova i ett talt. Vi stannade utanför en gigantisk sjukhusbyggnad som sag ut att vara helt övergiven. Emil gick in genom den insparkade dörren och letade runt i spökkorridorerna efter en plats att sova. Sjukhussangar utan madrasser stod uppradade langs med de övergivna korridorerna. Emil ropade trevande ett par ganger och spatserade vidare. En dörr oppnades och tva personer klev ut och stirrade pa den blöta gestalten i pannlampa. Emil försökte förklara att han letade efter ett stalle att sova. De bada personerna pekade mot hotellet som vi just lamnat varpa Emil förklarade att vi inte hade rad och hellre sov pa golvet i nagot av de övergivna rummen. De gestikulerade och förklarade att vi hade kommit till ett sjukhus inte ett hotell. Emil pekade in i ett mörkt rum utan fönster och med porslinsskarvor pa golvet. Det hade kunnat vara Dr. Mengeles experimentkammare. Emil pekade in i mörkret och fragade om vi kunde fa betala 20 kr för att sova dar. De bada personerna som verkade ha till uppgift att vakta det tomma spöksjukhuset tittade förvanat pa Emil en lang stund. En galen cyklist som insisterade pa att fa betala för att fa sova i det mest obehagliga rummet i södra rumanien. De skakade bada pa huvudet och bad Emil ga.

Vi cyklade vidare och slog upp taltet i regnet och somnade blöta medan regnet slog ner pa taltduken.

Följande morgon vaknade vi av att det fortfarande regnade. Vi slangde i oss yoghurt med kex och hoppade pa cyklarna för att pabörja en klattring upp mot gransen. Det var sa pass tat dimma att vi valde att cykla med reflexvastarna pa och uppförsbacken bjöd pa hart motstand. Nar vi tillsist nadde toppen och passerade den rumanska checkpointen befann vi oss i ett ingenmansland dar vi gjorde slut pa vara sista rumanska pengar pa en kopp kaffe och massor med chips. Vi larde oss vara första turkiska ord av en kille som jobbade i den lilla 'bordershopen' och fick vara stamplar i passen av ett par man bakom en glasskiva. Vi hade svart att första vad vi behövde göra och efter att ha rusat fram och tillbaks stod det klart att passkontrollanterna trodde vi körde motorcykel och behövde betala fordonsavgift. Vi visade vara cyklar och skrattade lite kort. Welcome to Turkey!

Vi fotograferade oss i sedvanlig ordning framför landsskylten och cyklade sedan ner för en lang, lang nerförsbacke med malet att na den första staden Kirklareli för att ta ut turkiska lira och skaffa nytt telefonnummer. Fran att ha cyklat pa de daliga bulgariska vagarna till att glida fram pa den oförskamt platta asfaltsvagen efter gransen kandes det som att vi hade motorer pa cyklarna. Landskapet var vagigt och vagen gick sallan rakt utan klattrade antingen upp för langa backar eller sa rusade vi fram i de branta nerförsbackarna. Den turkiska lokalbefolkningen var trevligare an man kunnat förestalla sig. Faraherdarna halsade högljutt och da vi tog vattenpauser saktade bilar och motorcyklar ner för att fraga om vi behövde hjalp med nagot. Vi tackade glatt nej och nagra minuter senare sprack Oscars kedja. En lank var sönder och medan vi för första gangen larde oss att byta en kedja passade vi pa att torka klader och sovsackar genom att spanna pa de bak pa cyklarna. Emil lortade ner sig rejalt nar han fifflade med de smutsiga kedjorna och bara 20 minuter senare nar vi rullade ner för nasta backe smallde Emils dack igen!

Med cykelolja i ansiktet sag vi ut som tva gruvarbetare nar vi stod och svor vid sidan av vagen. Efter fnul och funderingar började vi plocka isar Emils cykel för att hitta vad som lag bakom Emils mystiska dackhaverier som börjat hagla sedan mitten av Bulgarien. Emil tittar upp och ser nagot snabbt susa ner för backen vi kom ifran. Ar det en motorcykel? Ar det ett flygplan? Ar det en superbanan? Nej...vanta! Det ar en langfardscyklist!

- Hello hello! Wooow! A long distant biker! Hello! (Emil och Oscar barnsligt entusiastiska)

Vi hade precis traffat resans första langdistanscyklare Max som under sina 6 ar pa sadeln tillryggalagt mer an 100 000 km. Dvs ca. 2.5 varv runt ekvatorn! Vi bestamde oss för att rulla ner allt vid sidan av vagen nere vid ett litet vattendrag och ta en titt pa Emils cykel och sla upp talten för dagen.

Vi hittade en perfekt taltplats och slog upp vara tre talt nara vattnet. Vi var maktigt imponerade av Max hi-tech cykel och hans gigantiska cykelvagn som satt fasthakad bakom hans cykel. Vi bombade sönder honom med fragor och han berattade glatt om olika aventyr i varldens alla hörn. Vi hade atit upp var mat och skulle precis kliva in i taltet nar vi ser hur en stor van rullar in 20 meter langre bort. Vi tittar pa varandra och Max som verkar ha varit med om liknande förut tittar uppgivet pa de tungt bevapnade soldaterna som kliver ut ur bilen. 4 st mann med automatkarbin och en herre som verkar vara gruppchef narmar sig vara talt med seriös uppsyn. Vi försöker se upptagna ut och plockar med vara grejer.

- PAeelspsorrt (Gruppchefen pa dalig engelska)

- Eh...eh..what?

- Passport! (En av de bevapnade mannen översatter)

- Ooh...yes!

Vi plockade fram vara pass och lamnade över de till gruppchefen som studerade passen noggrant. Han stirrade lange pa Emil som var helt svart i ansiktet av cykelolja. Han papekade nagot om Emils ansikte och gav sedan tillbaks passet. Medan han fortsatte att tala med en 5 arings engelska spatserade de andra soldaterna runt och kikade in i vara talt. Han viftade med armarna och pekade in i buskarna.

- Eh.. (Vi förstar inte)

- He says that wolf will kill you...tonight! (Soldat översatter gruppchefens gester och hogljudda turkiska)

- Oh...Ok...eh

- Many wolf here! Kill you! (Soldat)

Nar gruppchefen marker att vi inte blev sarskillt radda börjar han plocka fram pengar och vifta med de. Han stoppar ner de i fickan och ber en av soldaterna smyga fram och latsas stjala de fran honom. Det var otroligt svart att halla sig fran skratt nar de tungt bevapnade soldaterna med hjalp av sina dramatiska iscensattningar försökte skramma oss.

- Many people...will take money from you! (Soldat)

Vi ser ut som att vi inte fattar nagot. Gruppchefen upprepar skadespelet med pengarna i fickan och beordrar den ena soldaten att tjala de fran honom.

- Oh...okej! Yes we understand!

- Take all your money! (Soldat)

- Or kill you! (En annan soldat)

-Oh...that is not so good.

Soldaterna ger till sist upp och lamnar oss ifred. Bilen rullar ivag och vi skrattar för oss sjalva nar vi ser hur baklyktorna försvinner i mörkret.

Vi sov bada gott och vaknade ett par ganger av grodornas högljudda kvakanden. Följande morgon upptackte vi att ett djur stulit en kastrul och Emils matsaker. Lata som vi var hade vi latit bli och diska och lamnat grytorna utanför taltet. Efter lite letande hittar vi grytan med klösmarken i samt Emils sked. Soldaternas historier om vargar var kanske inte bara lögner...

Vi bestamde oss för att cykla tillsammans med Max hela vagen till Istanbul och lade upp en plan sa att vi alla kande oss trygga med tempot. Efter en knapp halvtimme rullade vi in i första staden, Kirklareli. Det kandes verkligen att vi hade kommit till ett nytt land och en helt annan kultur. Intryckta i tehus satt gamla gubbar och drack te och samtalade högt med varandra. Barn i skoluniform kom gaendes i stora klungor och omringade oss.

- HELLO! HELLO! WHERE YOU FROM? WHATS YOUR NAME? HOW ARE YOU?

Barnen pillade pa cyklarna och ville alla garna visa att de kunde prata engelska. Man blir automatiskt valdigt glad nar man möter manniskor som sjalva ar glada och vi kunde inte annat an skratta och försöka svara pa alla fragor. Vi rullade vidare och hade ofta barn springandes efter oss som försökte halla takten. Trafiken var nagot mer ostrukturerad och vi andades in den exotiska atmosfaren som siprade fram ur vattenpiporna, moskeerna och de manga teglasen som folk höll med stadig hand medan de stirrade pa oss. Vi cruisade fram och satte oss i en park dar vi bestallde te och parkerade cyklarna. Vi turades om och höll koll pa utrustningen och passade samtidigt pa att kila ivag till cykelbutiker och mataffarer. Nar vi atit upp vart nybakade bröd och druckit vart te lamnade vi staden och cyklade vidare österut med siktet pa Istanbul.

Vi valde att halla oss pa de sma vagarna da vi hört att motorvagen in till Istanbul var bland de mest trafikerade motorvagarna i Europa. Vid lunchtid hörde vi en hög röst eka bland de turkiska kullarna. De höga böneropen kryddade pa den orientaliska kanslan och vi cyklade pa med mycket energi i benen.

Det var latt att hitta taltplatser och pa mornarna cyklade vi alltid in nagon by för att dricka te eller Emils nya favoritdryck, Ayran (En turkisk yoghurtdryck med valdigt sur/saltig smak). I byarna omringades vi ofta av barn som ville pröva anvanda sin engelska (How are you? Where you from? Whats your name?) och vi svarade alltid lika glatt pa deras tillrop. Hundarna i turkiet var inte lika galna men de fa hundar som vagade mopsa upp sig var a andra sidan gigantiska. Lurviga bestar som sakert skulle kunna ata upp en hel cykel.

En av dagarna pa vag till Istanbul stoppade en man oss och beordrade oss att ata av hans nygrillade kyckling som smakade obeskrivligt gott i den branta uppförsbacken vi trampade i. Efter tre dagar av riktigt harlig cykling narmade vi oss Istanbuls förorter och den mest koncentrationskravande cyklingen nagonsin vantade. I ett fullstandigt trafikkaos sicksackade vi fram mellan bussar och bilar och förstod snabbt att Istanbul utan tvekan var resans hittills största stad. Sa mycket manniskor! Överallt!

Bilarna tutade hela tiden och in langs med sma parallelgator sag man gatustand och bazarer grava sig djupt in bland husen och Istanbulls tusentals gator. Folk salde meloner langs vagen och ett par kameler stod inburade bakom galler. Allt kandes en aning galet och för första gangen under resan kande vi bada att det var helt overkligt att vi cyklat hela vagen hemmifran till detta fantastiska myller av intryck. Vilken kansla!

Vi rullade pa och hittade efter timmar av cykling en man som började springa efter oss och lovade att han minsann kande till ett hotell dar vi kunde parkera cyklarna och bo billigt. Vi följde efter honom och efter ett tag blev han trött och lanade Emils cykel för att slippa ga. Utanför relativt billigt men mycket sjavigt hotell dividerade vi lange om hur vi skulle göra och bestamde oss tillslut för att ta in pa hotellet och bo dar tva natter. Vi markte snabbt att hotellet hade valdigt manga kortvariga gaster (alla turkiska man i medelaldern) och förstod snart att ett par prostituerade kvinnor hade rummen pa var vaning som bas.

Max skulle tillbaks med cykeln till Österike och vi tog saledes farval av honom innan vi letade vidare efter ett battre och billigare stalle. Nere vid hamnen traffade vi var andra langfardscyklare Albert fran Holland som tipsade oss om ett centralt hostel vart vi tog in och stationerade oss. Sa fort det blev mandag stack vi till Ambassaden alla tre och insag snabbt att vi skulle bli kvar i staden nagra dagar. Efter mycket fix och problemlösning som blivit var nya grej var allt i sin ordning och vi har spenderat en vecka at att vanta pa svar.

Under vara dagar i Istanbul har vi promenerat runt som galningar och insett att vara 'promenadmuskler' försvunnit eftersom vi bara cyklat de senaste tva manaderna. I myllret bland alla manniskor och de manga bazarerna har vi druckit te och försökt fa tiden att ga. För om det ar nagot vi drabbats av ar det 'cykelsyndromet'. Vanan av att hela tiden vara i rörelse och att varje dag se landskapets variationer och förandringar. I en storstad kan man bara stanna max 3 dagar utan att bli rastlös. I storstadernas vimmel och hastiga dagsrytm ar det svart att stanna upp. Nar man sover i taltet, lagar mat pa sitt stormkök och ens sysselsattning blir att i lungt och stadigt tempo se varlden passera fran cykelsadeln blir man bortskamd med att fa sa mycket njutning gratis. Vi ar darför glada över att fa cykla vidare snart och ser fram emot att komma langre och langre bort hemmifran.

Det var allt för denna gang och glöm inte att kika in pa alla fina bilder i galleriet och sjalvklart kommentera eller skriva nagot i var gastbok!

/Emil och Oscar

PS. För er som ar intresserade finns det nu tva kartor man kan följa oss via! En som som vanligt kommer lagga upp posit?oner sa fort vi kommer igang igen och en annan dar ni kan se hela var resvag hittills samt alla sovplatser. Kolla in under fliken 'Har ar vi nu' eller klicka har!