Welcome to Romania! (Dag 37 - 2033 km)

Antligen! Efter att ha vandrat runt i Bucarest i timmar i jakt efter ett internetcafe' sitter vi nu framfor datorerna igen med nastan tva veckor av cykling genom Rumanien bakom oss. Varje gang nar vi sitter inne i de sonderrokta kallarlokalerna och uppdaterar bloggen tittat vi tillbaks pa dagarna som gatt och vi ar alltid overens om att var karlek till cyklingen och omgivningen ar nagot starkare an forra gangen. Det samma galler denna gang. Efter vara dagar i Rumanien kanner vi oss sa inne i cykellivet och resan att det borjar bli mer och mer svart att forestalla sig att man vill gora nagot annat i livet.

Forra blogginlagget slutade i den Ungerska staden Niyerghaza och nar vi laddat fardigt bilderna och skrivit klart var klockan strax innan 18. Vi spatserade tillbaks till det lilla pensionat dar vi sovit for natten och forklarade for personalen att vi tankt lamna staden med cyklarna och tankt betala for var vistelse. Kvinnan bakom disken sag orolig ut. Hon tittade lite osakert pa oss och pekade pa klockan. Vi trodde forst att hon var orolig for att vi skulle cykla i morkret och forklarade saledes att vi tankt talta strax utanfor staden. Hon skakade pa huvudet och vi forstod efter ett tag att hon menade att vi blev tvugna att betala for ytterligare en natt eftersom vi checkat ut sa pass sent. Da vi lamnade hotellet pa morgonen hade vi tydligt forklarat och fragat om det var okej att vi kom tillbaks runt 17-18 och forstod inte varfor hon plotsligt andrat sig.

Vi dividerade ett tag och efter ca. 20 minuter kom en aldre herre som verkade aga pensionatet ner for att fortydliga att vi bestamt maste betala for tva natter. Emil fiskade upp tva foton pa oss och vara cyklar och berattade om var resa och den fantastiskt vackra landsbyggden i Ungern. De fick varsitt foto och genast var det andra bullar. Mannen foljde entusiastiskt med oss ut i garaget och synade vara cyklar samt hjalpte oss att packa pa var utrustning och vara vaskor. Det visade sig att Emil hade pyspunka (formodligen darfor att nagot gatt snett vid forra slangbytet) och att Oscars frampakethallare hade skakat sonder. Han tittade pa oss och pa vara smutsiga och defekta cyklar och vi sag pa honom att han starkt tvivlade pa att vi nagonsin skulle komma till Kina. Efter en timmes pill och fix var vi bada redo och vi betalade tillsist for en natt utan att ha gjort oss ovanner med personalen. De vinkade glatt men nagot oroade nar vi hoppade pa cyklarna och forsvann i morkret.

Cyklingen ut ur staden var enkel och vi var bada nojda med att vi hoppat pa cyklarna pa kvallen da landskapet var otroligt enformigt och det inte fanns nagot som vi missade i morkret. Vi hade inte orkat laga Emils punka vid pensionatet och fick darfor regelbundet stanna for att pumpa dacket. Pa sidan om vagarna horde vi hur tusentals grodor kvakte i natten och da och da passerade vi nagon ensam vandrare som spatserade i vaggrenen utan reflexer.

Efter 30 km drog vi in cyklarna i skogen vid sidan om vagen och eftersom det var klar himmel rullade vi ut liggunderlagen pa backen och somnade tungt.

Emil vaknade forst. Det var morkt och tunna droppar slog ner i ansiktet pa oss.

- Vad haller du pa med?

Fragade Oscar yrvaken utan att riktigt ha fattat vad som hande.

- Det regnar!

Emil stod helnaken och hukade sig in under de snariga buskarna for att plocka fram taltet och Oscar flog upp som en raket. Duggregnet overgick till att bli riktigt regn och vi var bada rejalt blota innan vi hunnit fa upp talten. Vi stressade runt i morkret och efter knappa 10 minuter lag vi bada i vara talt nagot nerkylda. En fruktansvart lang svordomssalva hordes innifran Emils talt. Oscar fragade ytterligare en gang vad som hande och efter att Emil svurit klart forklarade han bittert att hans uppblasbara liggunderlag rivits sonder da han stressat runt naken bland snarbuskarna. Vi somnar bada tillsist runt klockan 4.

Da vi vaknar blaser det hart och regnet slar ner pa de illa uppsatta talten. Vi kryper upp, bada valdigt slitna, och klar pa oss vara regnklader. Regnet ar bitande kallt och den soliga dagen da vi atnjot vin i den varma solen kandes langt borta. Vi hoppade pa cyklarna och markte till badas forvaning att vi blivit belonade med en kraftig medvind. I regnet och tillsammans med tunga lastbilar susade vi med en snitthastighet pa 28 km/h mot staden Debrecen. Landskapet var fortfarande platt och pa sidorna av vagen var det akerlandskap som tycktes stracka sig till horisonten. Emil hade ratt ont i ryggen da han tillbringat natten pa den harda backen och nar vi tillslut rullade in i Debrecen som var den sista staden vi passerade i Ungern var vi bada ratt trotta. Vi tog en kaffe och at frukost inomhus i skydd undan regnet.

I staden irrade vi omkring tills vi hittade ratt vag mot den Rumanska gransen. Medvinden hjalpte oss langs de flacka vagarna och under en timme tog vi oss 30 km. Vi stannade till vid en bensinmack for att kopa toapapper och ladda upp med lite mjolk. Emil tankte pumpa bakdacket med sin handpump och hann knappt borja innan det knappte till och ett tyst odesdigert pysljud hordes innifran dacket. Han hade lyckats med den tredje punkteringen pa resan och satt helt tyst och forsokte kuva sin vrede.

Vi slet upp reparaturprylarna och efter tio minuter hade Emil bytt ut slangen. Vi upptackte vad som var problemet bakom alla punkteringar. Det faktum att Emil anvande mindre ventiler an halet i falgen hade gjorde att gummit sakta skavde sonder varje gang det skakade mycket eller om man pumpade for valdsamt, detta trots att han hade passande adaptrar i varje ventilhal. Emil skaffade strax efterat slangar med bilventiler och har sedan dess inte haft nagra liknande problem.

Efter nagra sista kilometer nadde vi slutligen gransovergangen och det verkade som att vi for forsta gangen skulle fa ga genom en riktig granskontroll. Massor av kryptiska skyltar dirigerade trafiken at alla mojliga hall och vi hade svart att forsta vilken checkpoint som vi skulle valja. En polis laste vara forvirrade blickar och dirigerade oss in i ratt oppning. En grupp pa tre stycken tullvakter stod och samtalade och tittade nyfiket upp nar vi kom rullandes med cyklarna. De var alla valdigt intresserade och det verkade som att vi var dagens hojdpunkt da fler och fler granspolis anslot till den lilla gruppen som kontrollerade vara pass.

De fragade vart vi kom ifran och var vi skulle och vi berattade som vanligt att vi cyklat fran Polen och var pa vag till Kina. Tullpersonalen blev uppjagad och de borjade skratta och samtala pa ett sprak som inte alls liknade vare sig Polska, Slovakiska eller Ungerska. En kvinnlig tullpolis borjade kanna pa vara ben for att overtyga sig om att vi skulle klara utmaningen. Nar de tillslut tittade i vara pass sag de nagot hapna ut. Kvinnan visade passen for sin kollega och gjorde en forvanad min. Vi antog att de pratade om var ringa alder och efter att de pratat klart sade en av poliserna "Welcome to romania" och vi rullade in i Rumanien.

Vi fotograferade oss brevid den rumanska skylten i sedvanlig ordning och upptackte genast att de forsta kilometrarna i Rumanien var nagot slags samlingsplats for massor av internationella foretag och industrier. I motsatt riktning stod langa rader av lastbilar och vantade pa att fa aka in i Ungern. Bland raderna vandrade manniskor omkring och forsokte salja mobiltelefoner, krukor och mobler. Vi blev erbjudna att kopa en tra pall men tackade artigt nej och cyklade vidare. Att rumanien var nagot fattigare markte vi pa en gang. Langs med vagen stod manniskor och plojde akrarna for hand eller med hjalp av hastar och overallt sprang hundar omkring och letade bland sopor i buskar och langs med vagen.

Nagot som vi ocksa markte omedelbart efter att vi passerat gransen var hur otroligt mycket trevligare manniskorna var. Folk langs vagen halsade artigt eller vinkade efter oss nar vi passerade. Da vi efter nagon mil kom till staden Oradea var det manga som stannade for att hjalpa oss att hitta ett boende. Och ovanligt snabbt hittade vi ett hostel dar vi rullade in cyklarna och borjade prata med personalen. De hjalpte oss att lasa fast cyklarna inne i byggnaden och vi bar upp packningen pa vart rum. Emil satte genast igang med att reparera sitt liggunderlag och Oscar borjade med sitt flaggprojekt som han paborjat i slutet av Polen. Hans ide var att gora en flagga med texten "Sweden to China" med hjalp av plastbokstaver som han tankt superlimma fast pa en bordsduk i genomskinligt plast som vi hittat i en liten butik. Efter att vi bada pillat klart och var fardiga gick vi ut pa stan for att unna oss en middag.

Oradea var valdigt fint i den gamla delen av staden och vi gick runt och njot av den relativt varma eftermiddagen. Vi handlade nudlar och lite proviant och at middag vid ett gatukok for att sedan ga tillbaks till vandrarhemmet och somna. Foljande dag passade vi pa att sakerhetskopiera var bilder pa ett internetkaffe och hoppade pa cyklarna runt klockan 15. Vi cyklade forbi en cykelbutik for att kopa pa oss nya slangar och pratade ett tag med personalen som tipsade oss om de basta och finaste vagarna genom Transylvanien.

Vi ville halla oss borta fran de stora vagarna men pa vag ut ur Oradea var det oundvikligt sa vi fick cykla pa den otroligt smala vaggrenen som var full av hal och sprickor. Brevid oss hade vi tunga lastbilar som susade forbi utan att visa nagon som helst respekt for oss stackars cyklister. Vi larde oss snabbt att cyklingen pa rumanska vagar inte var lika enkel som i Polen eller de tidigare landerna vi passerat. For det forsta maste man flera ganger dagligen handskas med fullstandigt galna hundar som stryker omkring lost i landet och terroriserar alla manniskor som fardas med cykel. Vi aterkommer strax till vara otaliga moten med "manniskans basta van". For det andra maste man navigera mellan de manga hal och gropar i vagen och for det tredje maste man lara sig lasa trafiken som ofta ar helt galen.

For det mesta var det bara spannande att behova tanka pa alla dessa saker samtidigt men pa vagen ut ur Oradea var vi fortfarande tva blaogda cykeloskulder som skamts bort med vansinnigt utvecklad infrastruktur i Sverige. Bokstavligen alla bilar och lastbilar tutade hogt nar de passerade oss och med hundarna som morrade i graset till hoger om oss hade vi knappa 50 cm utrymme att cykla pa. Det blev morkt snabbt och vi blev otroligt trotta av att behova koncentrera oss pa trafiken sa nar vi tillsist svangde av vagen var vi lattade och glada over att fa cykla helt ensamma pa en liten landsvag. Det var som vanligt morkt och vi drog cyklarna uppfor en lang backe och borjade leta efter taltplats. Det fanns inte en bra taltplats sa langt ogat kunde na och nar vi natt kronet pa kullen kom nasta by som vi tvingades att cykla igenom. Det var ganska kusligt att cykla igenom byarna da alla fonster var fordragna och inte en kotte var ute pa gatan. Allt var slackt sa nar som nagon enstaka lampa i nagot hus och de enda blickar vi motte var de fran arga hundar som stod och skallde hogt bakom stangsel. Nar vi nadde utkanten av byn sag vi ett tiotal losa hundar sta mitt pa vagen och titta pa oss. Vi han knapt blinka innan de borjade skalla hogljutt och narma sig.

Vi hade bada bestamt oss for att praktisera var nya taktik, namligen att ga av cyklarna och leda de langsamt och verka oberorda. Det var obehagligt men verka fungera och efter nagra hundra meter slutade hundarna folja efter oss. Vi rullade cyklarna in pa en liten lervag och slog upp taltet en bit bakom byn. Vi sov djupt och vaknade i ett mycket mer valkomnande och upplyst Transylvanien.

Transylvanien ar den del av Rumanien som omringas av Karpaterna och landskapet ar ofta ratt kraftigt kuperat med lummiga och grona sluttningar som korsas av backar och utlopp fran de hoga bergssjoarna. Tupparna vackte oss och nar vi krop upp ur talten sag vi hur fint och gront allting var. Vi packade ihop allt och rullade ner till nasta by dar vi satte oss utanfor en liten butik och at frukost som vi inhandlade. Brevid butiken stod en fallfardig byggnad som var hem at en familj med nagra smabarn som sprang omkring och lekte pa gatan. Hast och vagn var inte alls ett ovanligt transportmedel pa landsbyggden och bonder kom ofta ridandes med stora lass ho eller hela familjer. Medan vi startade stormkoket och kokade upp makaroner till frukost stannade en man sin karra utanfor butiken. Pa karran i en underdimensionerad bur som nagon svetsat samman av armeringsjarn stod en skrackslagen gris och tittade pa oss. Vi at upp frokosten och packade ihop vara saker for att cykla vidare mot den bergssjo som vi fatt hora skulle vara vacker.

Vagen som vi svangde av pa blev genast samre men omgivningen blev bara vackrare och vackrare. De sma byarna var riktigt genuina och invanarna jobbade pa sina gardar och vinkade ofta glatt eller vaxlade nagra ord eller gester med oss. Vadret var varmt och vi stannade i en by och at glass och en nyfiken kvinna fragade oss pa bracklig engelska om vara cyklar och vart vi skulle. Vi berattade att vi var pa vag till den lilla bergssjon langre upp och hon nickade uppmuntrande och sade att det var mycket vackert.

Efter nattens tur genom den lilla by med de vilda hundarna hade vi fatt mer sjalfortroende och var nya taktik funkade utmarkt. Sa fort hundar stortade fram mot oss cyklade vi lugnt vidare utan att stirra de i ogonen eller borja cykla snabbare. De flesta hundarna spelade pa radlsa. De sprang fram i full hastighet men stannade alltid en halvmeter ifran oss oss skallde som galningar. Ju mer sakra vi kande oss och ju mer sjalvfortroende vi utstralade ju mer sallan orkade de ens forsoka skramma oss. Nagra dagar senare skulle en hund valja att forsoka skramma oss. Den stackars hunden visste inte att vi pga det daliga vadret och trotthet inte alls var pa humor. Den stod precis intill Oscar och sag ut som om den tankte ata upp honom. Oscar vande cykeln sa att han stod oga mot oga med hunden och skrek allt vad han hade medans han cyklade mot den. Hunden blev valdigt forvanad och forsvann snabbt in i skogen med svansen mellan benen. Efter det motet var all var radsla for hundarna som bortblast och Emil fick sig ett skratt for livet.

Hur som helst kom vi tillsist upp till bergssjon strax innan morkret foll och vi at lite picknick bestande av kex och mjolk. Det borjade blasa hart och vi misstankte att vadret skulle bli samre sa vi bestamde oss for att hitta en taltplats. Vagen var dalig och nar morkret foll hade vi svart att se de djupa halen och parera groparna. Vi hade kommit till en liten semesterby brevid den fina sjon och sag ett Rumanskt par i medelaldern som packade ut vaskor ur en bil. Vi vinkade at de och fragade om de visste ett bra stalle dar vi kunde sla upp vart talt. De var bada tva stadsbor fran Oradea som besokte sitt landstalle och erbjod oss att sova pa deras grasmatta. Nar vi slagit upp taltet och var pa vag att dra upp stormkoket kom mannen ut med en flaska "Palinka" (Rumansk brannvin gjort pa Plommon 50% alkohol) och tyckte att vi skulle dela en skal med honom. Vi tackade ja och satt nagra minuter senare i deras kok och at en rejal middag bestaende av kott och gronsaksroror. Efter att vi samtalat lite om allt mellan himmel och jord och mannen hunnit utdela fler skalar gick vi till sangs i vara talt och somnade.

Foljande morgon vaknade vi efter att ha sovit halvbra. Det hade namligen borjat aska och regna ratt kraftigt under natten men vi var enda valbehallna och efter en kaffe och frukost hos det gastvanliga paret var vi redo for cyklingen uppfor dagens pass. Vagen var under all kritik precis som de varnat oss om. Endast 20% av vagen var asfalterad och resten bestod av stenar och tjocka tradrotter som tagit sonder vagen. Manga delar av kungsleden i Svenska fjallen ar utan tvekan battre lampad for langfardscykling an den vag vi valde att cykla pa. Som vanligt bjuder dock alltid de samsta vagarna pa den vackraste omgivningen och vagen gick genom en ravin langs med vattenfall och bergsvatten som forsade under oss. Vi provade dricka vattnet som smakade utmarkt och kom efter flera timmar upp till en asfalterad serpentinvag som ledde oss upp de sista tre kilometrarna. Darefter vantade resans langsta nerforsbacke som tog nastan 40 minuter att cykla nerfor. Val nere kunde vi skada de hoga bergen vi lamnat bakom oss och blicka ut over gronkladda kullar och en ringlig landsvag som ledde oss vidare till nasta bergsparti.

Vi cyklade pa och under kvallen passerade vi en nerslakt by. Uppe pa en kulle till hoger om byn brann en eld och ett gang ungdomar hade byggt en egen kanon av ett jarnror. Medan vi cyklade ensamma langs med vagen horde vi upprepade ganger valdiga smallar fran hojden som ekade in bland bergen. Nar klockan var 10 slog rullade vi ut liggunderlagen pa backen och somnade till det porlande ljudet av vatten.

Vi vaknade for andra gangen under resan av att det regnade i ansiktet pa oss men kunde med hjalp av manljuset snabbt fa upp taltet och somna om. Pa morgonen vaknade vi av att en farhund stod och skallde pa oss men en trevlig herde dok strax upp bakom kronet pa en kulle och lugnade ner hunden. Vi vinkade lite nyvaket at honom och han skrattade glatt. Vi kokade frukost pa vara kok och cyklade mot bergen. Formiddagens maktiga utmaning var att ta sig upp for passet till skidorten Arieseni. Serpentinvagen var 20 km lang och tog drygt tva och en halv timme att cykla uppfor. Pa vagen upp fick Emil valdiga besvar med skavsar mellan skinkorna och valde darfor att cykla standes i nagra kilometer (valdigt tungt). Nar vi kommit upp och var nara toppen blev det sa pass kallt att det borjade snoa och en bergsvandrande kvinna peppade oss med hoga hejjarop nar vi passerade och berattade att det bara var 5 km kvar. Vid toppen klarnade det till for en sekund och vi blickade ut over dalgangarna och bergen som vagen klattrat uppfor innan vi cyklade vidare.

Bergen var kladda i barrskog och vi fick lite alpvibbar nar vi passerade skidorterna pa vagen ner. Vadret slog om och det borjade regna och blasa kraftigt sa vi drog pa oss dunjackor och skidhandskar och var glada over att det var nerforsbacke. Vi unnade oss en lunch pa en restaurang. Precis nar vi hunnit bestalla maten rullade tva langa bussar in pa parkeringen och en hel lagstadieskola sprang in i restaurangen och bankade sig brevid oss. Vi at upp maten snabbt och kladde pa oss regnkladerna utanfor. En gammal bergsvandrare kom gaendes med en tra kapp och en stor laderryggsack pa ryggen. Han saknade nagra tander och hade ett farat ansikte men log glatt och pratade hogt om vara cyklar. Vi forstod inte riktigt vad han ville ha sagt men nickade uppmuntrande och provade hans ryggsack och kapp innan vi cyklade vidare.

Vagen gick nerfor och vi tog oss 90 km innan morkret foll och var pa vag ut ur en storre by for att hitta taltplats nar nagot small till. Emils framvaska knogglades ihop och klamdes in i framhjulet och en rad obehagliga ljud signalerade om att nagot gatt vansinnigt snett med Emils cykel. Det vore olampligt att skriva ner alla de fula ord som lamnade Emils lappar da han upptackt vad som hant sa vi overlater det at er lasares fantasi. Emils  vanstra faste till pakethallaren hade gatt sonder och fatt vaskan att spinna in i hjulet och bryta sonder lowridern (frampakethallaren). Vi rullade tillbaks cyklarna till narmsta bensinmack och stirrade villradiga pa cykeln och forsokte komma pa hur vi skulle losa problemet.

Efter nagon minut rullade en lastbil in vid macken och och foraren samt hans kollega gick in for att dricka kaffe. Vi fragade om de visste vart det fanns nagon person som kunde svetsa och forklarade vad som hant. Lastbilsforaren agerade kvikt och borjade rota i lador som han drog fram ur alla mojliga luckor under motorhuven. Det var tydligt att han var en sjalvlard ingenjor som visste hur man loste stora problem med sma medel. Han tog en kraftig jarnstav och brot av den genom att med ett stort knippe vald och sin egen kroppsvikt boja till den i ett hal pa lastbilen. Vi epoxylimmade staven och han bankade in den pa insidan av den sonderbrutna pakethallaren och limmade sedan fast den andra biten. Efter nagra minuter satt det som berget och vi tackade de bada mannen som nickade kort men glatt och forsvann med i morkret med sin stora langtradare. Vilka hjaltar!

P.g.a haveriet hade det blivit sent och morkt sa vi drog in cyklarna bakom nagra buskar precis brevid bilvagen. Vi somnade djupt.

Foljande morgon cyklade vi uppfor ett pass i ett ganska ruggigt vader och efter nerforsbacken blev vagen platt och vi passerade ett par medelstora byar. Vi plockade fram stormkoken for att laga mat och fick besok av en hund som tiggde mat. Efter att vi atit klart och var matta hallde vi ut lite mar at hunden precis som man inte skall gora. Men vi vart sa forhaxade av en hund som for en gangs skull inte attackerade oss att vi inte kunde lata bli.

I nasta by var det tva sma killar som halsade pa oss. En av de gjorde highfive med Oscar medan den andra stod pa andra sidan vagen och sulade sten mot oss. De sag inte sarskillt arga ut vilket var nastan annu sorgligare. Vi har markt hur stenkastningen fran barnen inte sa mycket handlar om ilska eller ren elakhet utan snarare om brist pa ord. Det ar ett enkelt kommunikationsmedel. I brist pa ett sprak och utan att ha lart sig hur man visar karlek eller halsar pa folk blir stenkastningen ett satt att fanga var uppmarksamhet. Valdigt trakigt men for var del gjorde det inget eftersom vi inte brydde oss och bara cyklade vidare.

Vi passerade staden Alba Iulia dar vi drack kaffe och tog sedan en genvag och korsade nagra narvagsspar for att runt skymning borja cykla pa den vag som skulle leda oss till staden Sigishoara dar vi tankt fira Emils fodelsedag och ta nagra vilodagar. Pa kvallen borjade det regna ordentligt och pa en bensinstation motte vi en man medan vi drack varsin kopp kaffe. Han tyckte inte att vi skulle behova sova i talt i det daliga vadret och erbjod oss darfor att sova hemma hos honom. Vi drack upp kaffet och foljde efter hans bil i 5 km till narmsta by dar vi rullade in cyklarna pa hans gard. Vi at brod med palagg till middag och Emil som talar tyska samtalade med mannen om Rumanien och Transylvanien. Vi somnade runt 11 och gick upp klockan 6 eftersom mannen borjade jobba tidigt dagen efter. Vi fick for forsta gangen bevittna soluppgangen och innan vi hunnit hoppa pa cyklarna i den byn vi sovit materialiserades en gammal tant ur tomma intet. Hennes huvud stack fram ur ett fonster och hon ropade "Kaffe, kaffe!"

Vi nickade glatt och rullade in cyklarna i nasta gard for att bli bjudna pa den mastigaste frukosten under resan. Det var rokt griskott fran hennes egen gard och hennes egna plommonmarmelad pa stora, tjocka skivor brod. Vi samtalade lite med hennes son som strax skulle borja arbeta. Vi tackade sa mycket for oss och innan vi cyklade vidare forsvann gumman in i ett skafferi och kom tillbaka med 2 kilo rokt griskott som hon sponsrade oss med. Mi tackade glatt och cyklade vidare. Vagen till Sigishoara var ganska enformig och langs vagen passerade vi en by som gud glomt eller helt enkelt struntat i. Ur oppningen pa en valdig skorsten vallde svart rok och industribyggnader formorkade hela byn med sina gra skuggor. Floden som gick jamt med vagen var brun och kanterna var tackta i sa mycket sopor att det knappt gick att se marken. En grupp resande romer hade slagit lager vid floden med sina hastar och vagnar. Snacka om att industrier kan forstora ett annars sa vackert landskap.

Runt klockan 15 var vi framme i staden Sigishoara och behovde inte leta sa lange foran vi traffade en annan cyklist som tipsade oss om ett hostel i den gamla delen av staden. Vi tackade honom och drog upp cyklarna for de flera hundra ar gamla kullerstensgatorna till hostellet. Den mytomspunna Vlad Dracula foddes tydligen i staden, detta och de vackra byggnaderna atraherade en del turister och vi bekantade oss snabbt med ett par franska backpackers pa vandrarhemmet.

Foljande dag var det Emils fodelsedag som vi startade med att agna at service av cyklarna. Vi riktade hjul utan att ha sa mycket koll pa vad vi gjorde men lyckades tillslut och oljade samt tvattade allt. Nar vi var fardiga gick vi ut och kopte lite ol som vi drack tillsammans med de franska tjejerna pa vandrarhemmet. Vi spelade kort och avslutade kvallen med en tur ut pa stan for att sedan somna tungt i vara mjuka sangar.

Dagen efter forsokte vi oss pa att uppdatera bloggen men misslyckades fatalt med det langsamma internetet och den knappa datorn pa hostelet och bestamde oss for att sova en natt till innan vi cyklade vidare mot Bucarest.

Nar vi vaknade efter den tredje natten i Sigishoara sporegnade det och det var tungt att satta sig i sadeln och trampa pa. Vi visste inte riktigt hur langt vi skulle komma men bekantade oss snabbt med begreppet "robotcykling". I sporegnet drog vi pa oss regnklader, kopplade i mp3 pa hogsta volym och stangde av alla sinnesintryck. Vi brydde oss inte om omgivningen, stannade knappt for att ta nagra kort och stirrade blint ner i asfalten som susade forbi under oss. Nar vi pausade var vi tysta och vrakte i oss en hel limpa brod med stora mangder majonas for att kort efterat fortsatta cykla. Lastbilar sprutade smuts i vara ansikten och vi bar tva orubbliga stenansikten. Robotcykling handlar om att helt enkelt koppla bort alla sinnesintryck och bara cykla som en zombie. Det ar inte roligt och man far inte ut sa mycket av det men efter bara 5 timmar hade vi cyklat 120 km och var framme i staden Brasov. Vi var kalla och fros. En bil rullar in brevid oss och en man vevar ner rutan och fragar om vi behover hjalp.

Mario hette han och han var var raddare i noden. Han hjalpte oss att hitta ett vandrarhem och akte fore med bilen med oss i slaptag. Val framme tackade vi honom sa mycket och bar upp cyklarna for ett par trappor in pa en innergard dar vi valkomnades av en otroligt trevlig tjej som jobbade pa vandrarhemmet. Vi bytte om, torkade klader och strax efterat gick vi ut till ett billigt matstalle som hon tipsat oss om. Vi at varma mackor och kebab och gick sedan hem och somnade.

Foljande morgon vaknade Emil forst och gick upp for att ata den frukost som vandrarhemmet hade att erbjuda. Mitt i frukosten fastnade han i ett samtal med en mycket speciell man som bodde permanent pa vandrarhemmet. Han var 70 ar gammal och hade ett stort intresse i livet. Att fora langa monologer om sina djupa funderingar och grubblerier for stackars backpackers och turister pa vandrarhemmet. Oscar klev upp en timme senare och satte sig i soffan for att ta sig nagra mackor till frukost. Han sag Emils plagade min och den gamle mannen vagrade sluta prata. Emil var artig och lyssnade men blev tillslut tvungen att saga hejda. Gubben som precis borjat tala hogt och engagerat om Herman Hesse tittade pa Emil som om han inte visste att han suttit i rummet. Vi smog ut ur rummet medan han fortsatte sina hoga framlagganden och stod och gjorde haftiga gestikuleringar for den stackars staderska som stod och sopade golvet i koket. Emil deklarerade tydligt att han minsann aldrig tankte avsloja att han pratade tyska for nagon gammal man igen.

Vadret var annu samre an dagen innan och innan vi lamnade vandrarhemmet blev vi varnade for att det hade snoat i bergen och vi bestamde oss darfor for att inte ta den lilla och snirkliga vag som vi forst tankt ta utan forberedde oss for "robotcykling" langs den mer trafikerade bilvagen genom bergen. Det var tungt att satta sig pa cykeln och med 6 gradigt regn blev vi snabbt kalla sa fort vi stannade. Vi bestamde oss for ett antal byar som vi skulle dricka kaffe i och spenderade hela dagen med att cykla upp i bergen hela tiden med malet att na nasta kaffepaus och darmed komma in i varmen. Efter den forsta pausen steg vagen kraftigt uppat och plotsligt byttes regnet mot sno och pa sidorna av vagen lag det 30-40 cm sno. Det kandes som att vi var tillbaks till Sverige och vi pressade oss frammat langs serpentinvagen och nar vi nadde kronet uppe bland skidorterna var det verkligen vinter. Om folk tidigare stirrat pa oss och vara cyklar som om vi var galna kan ni forestalla er hur folk glodde nar vi plojde genom slasket med vara helt dyngsura klader och bistra blickar. Efter dagens sista planerade kaffepaus tog snon slut och det var som om allt ovader och regn stannat pa andra sidan bergskedjan for nar vi kom ut soder om Karpaterna slutade det regna och temperaturen steg till runt 13 grader

Emil hade sedan en vecka burit pa en annanas som han kopt pa rea i nagon supermarket i Ungern. Den var otroligt omogen och Oscar skrattade hogt nar han forklarade att han blivit lurad. Av envishet hade Emil spant pa annanasen bak pa cykeln med forhoppningen om att den skulle mogna en vacker dag. Den hade mycket riktigt blivit battre och innan vi cyklade ner for passet klamde han pa den och forklarade att han tankt ata den for att fira att vi tagit oss over bergen. Pa vag ner saktade en bil i motsatt riktning ner och en man vevade ner rutan och pekade pa Emil och sade nagot pa rumanska. Emil nickade och vinkade. Men mannen fortsatte peka och ropade nagot. Emil nickade igen och latsades som att han verkligen forstod. Det Emil inte forstod var att mannen forsokt signalera om att hans annanas just trillat av cykeln. Nar vi for forsta gangen slog upp taltet innan morkrets inbrott och tankt avnjuta den sota frukten upptackte vi detta och skrattade ett bra tag. Kvallen blev anda fantastisk och vi fick se solnedgangen over bergen och somnade djupt.

Foljande dag cyklade vi de sista 9 milen till Bucarest genom platta landskap. Forst var vi tvugna att cykla i vaggrenen pa motorvagen och i utkanten av staden Ploiesti kilade vi in pa ett stort varuhus for att handla lite mat men upptackte att det var helgen innan pask vilket innebar att vi fick koa i 50 minuter for att kopa tva liter mjolk, lite brod, chips och nutella. Vi slangde i oss den naringsrika frukosten pa graset brevid en bensinmack och en motorcykelpolis halsade pa oss och pekade pa var svenska flagga. Vi nickade glatt. Polisen mumlade nagot om svensk fotboll och gjorde lite olika gester. Vi nickade igen och namedropade de fa namn pa kanda fotbollsspelare vi kande till.

- Zlatan, Henke Larsson...

- Yes, yes...very good

Polisen var man om sin karaktar och stod hela tiden med handen i baltet och drack sin kaffe innan han hoppade pa sin motorcykel och dundrade ivag.

Vi svangde av pa en mindre vag som var mindre trafikerad men som vanligt i mycket samre skick. Om det finns nagot man bor veta i om trafiken i Rumanien ar det att tutan andvands i lika stor omfattning som blinkers. Nar en bilist i rumanien tutar kan det betyda valdigt manga olika saker. Det finns tva olika scenarios. Ett dar en bilist som kor om dig tutar. Da kan inneborden av att foraren lagger sig pa tutan vara:

1. Att han vill att du cyklar annu langre ut i vaggrenen, helst drar ner cykeln i diket

2. Att han vill skramma dig for nojjes skull

3. Att han vill halsa pa dig

Om en forare som kor i motsatt fardriktning tutat kan det innebara foljande:

1. Att han vill halsa pa dig

2. Att han vill skramma dig for nojjes skull

3. Att vagskicket pa hans sida av vagen ar sa daligt att han tycker att man for en kort stund skall byta till vanstertrafik och darmed vill att du drar at helvette eller slanger cykeln i diket annars blir du overkord

Med vetskapen om detta cyklade vi de sista kilometrarna in i Bucarest med allt tatare trafik. Nar vi narmat oss mitten av staden borjade vi komma vilse och motte som tur var ett gang ungdomar pa cykel som hjalpte oss att hitta ratt. Vi motte upp med var couchsurfer Fanny som bor i en lagenhet i centrala Bucarest. Hon skulle ha en fest i sin lagenhet och vi passade darfor pa att duscha for forsta gangen sedan Krakow. Fler och fler manniskor och couchsurfers fran alla delar av jorden droppade in och en kille fran England spelade ukulele och sjong helt fantastiskt. Vi somnade runt ett tiden nojda med att ha klarat oss med livet i behall genom kylan och det ruggiga vadret.

Nar vi vaknade dagen efter gick vi ner och kopte brod och at frukost pa balkongen eftersom det var 23 grader varmt och solen stralade. Vi visste ingenting om Bucarest innan vi kom hit men blev forvanade over hur otroligt stor staden var och vandrade runt hela dagen med Fanny, hennes rumskamrat Candice, den engelska ukulelespelaren Trevor samt ett par andra vanner.

Vi njot i den varma solen och gick till bondemarknaden som halls en gang om aret dit manniskor fran alla delar av rumanien kommer for att salja hantverk och annat. Efter det strovade vi runt i antikaffarer och vi tittade pa Palatul Poporului som ar Rumaniens parlamentsbyggnad. Faktiskt varldens nast storsta byggnad efter Pentagon, ratt imponerande!

Vi at middag hemma hos Fanny och nu den sista dagen innan vi cyklar vidare mot Bulgarien sitter vi pa ett internetcafe och tanker tillbaks pa tiden som gatt och pa alla spannande platser och moten som vantar. Vi hoppas kunna blogga sa tatt som mojligt och hoppas att ni kan halla er tills vi ar i nagon av staderna vid svarta havet.

Tills dess onskar vi er en trevlig dag och glom for guds skull inte att prenumerera pa bloggen! Om ni ar prenumeranter kommer ni automatiskt att fa uppdateringar via mejl nar vi har skrivit ett nytt inlagg i bloggen!

Tryck har for att ga vidare och bli prenumerant!