På skidor

I helgen var det hajk med scouterna. Vädret var fantastiskt och bjöd på härlig nederbörd.

På fredagskvällen bestämde jag mig (Emil) för att skida till hajken genom mörkret. Det var med min fars skidor som jag satte av med pjäxorna spända och utrustningen hastigt packad i en ryggsäck på ryggen.

Efter att ha gått 3,5 kilometer tog jag på mig skidorna och började skida ut på ett öppet fält som jag visste var sammanknutet med andra hagar och ängar som skulle leda mig till hajkplatsen 7 kilometer längre bort. En helvtimme tidigare hade jag skrytsamt berättat för Johannes att jag skulle vara framme efter ca. en timme.

Utmattad och svettig satte jag mig ner i en vedeldad stuga tre timmar senare medveten om att jag felbedömt avståndet. Jag hann bli skrämd av en häst som tyckte att jag var hotfull när jag kvart i tio på kvällen i kolmörkret gled förbi några meter från hästens viloplats. Jag hann även riva mig på taggtråd då jag klättrade över ett stängsel och sist men inte minst sölade jag ner skidorna i vatten som i nattens minus 15 grader snabbt förvandlade mina skidor till isklossar.

Turen blev tyngre än jag beräknat men djupt inkrupen i sovsäcken under den mörkgröna militärtältsduken var jag nöjd. Medan lågorna dundrade på i kaminen och snarkningarna vaggade mig till sömns drömde jag om en morgon som komma skall. En morgon då världen står för mina och Johannes fötter. Början på den stora resan!

/Emil