Med packning till Ugglekojan

Med höstens alla färger och med solen skinande så drog vi åter ut på en helgtur. Nu med full packning, ett givet mål, mycket god mat och med två kameror blev resan mångsidig. Färden skulle inte bli mer än några mil men dock så var uppgifterna många.

Hösten är alltid en trevlig tidpunkt att vistas ute. Tusen nyanser av gult och rött hängde till lördagssolens belåtenhet. När vi börjat trampa kände vi genast ruset av frihet. Den drogs in tillsammans med den kalla höstluften, bearbetades i lungorna och strömmade ut genom munnen i form av ånga.

Vi cyklade till en början i tätbyggd med människor spatserandes på gångvägarna. Landskapet skiftade sedan i färg och vi letade oss längre ut längst med landsvägarna där lövträden blev allt fler. Det var varken molnigt eller solklart. Över de upplogade jordfälten och de röda höstträden låg en disig molndimma. Färgerna blev varma och bjöd oss att fotografera. Vi stannade var 5:e meter för att dokumentera det färgskiftande langdskapet vilket bidrog till den blyga medelhastigheten.

Vi experimenterade en hel del med vårt fotostativ och lyckades bängla på kameran i alla möjliga vinklar både fram och bak på cykeln.

Efter att ha följt de otaliga landsvägarna någon mil eller två var vi svettiga. Vi hade trampat på i den kuperade terrängen i stadigt tempo. Emils tålamod började så småningom svikta och han erkände högt att han gjort två mistag när han packat väskorna. För det första hade han glömt att gå på toa och för det andra hade han glömt att ta med toapapper.

Vi letade oss in längst gropiga vägar och innan Johannes hunnit ta upp kameran för att fotografera omgivningen och titta på kartan stod Emil och bankade sin näve i dörren på ett avlägset hus inne i skogen. En vänlig kvinna öppnade dörren och gav oss en rulle toalettpapper och lyckoönskningar till vår Kinaresa som Emil hunnit berätta om medan hon rotade i sitt städskåp.

Vägen blev så småningom en stig som bestod av leriga partier med gegga upp till vaden och pölar av brunt regnvatten. Vi ledde cyklarna i partier och trampade på med våra tunga cykelväskor skramlandes.

Efter en dryg halvtimme i skogen var vi plötsligt framme i Paradiset, en gammal gård som vilade under höstens intåg. Vid en pump fyllde vi på våra flaskor och drack det iskalla paradisvattnet.

Att man valt att kalla området för Paradiset har aldrig förvånat någon av oss. Med sina snirkliga stigar genom urskogen och klarblanka sjöar omgärdade av vackra träskpartier är det en av de vackraste platserna i Stockholms utkanter.

Vägen från gården till vår nattplats invid sjön Trehörningen var allt annat än en cykelväg. Den var stenig och över allt hade krokiga rötter lagt sig till ro. Vi pressade på och anlände svettiga till stugan som lyste alldeles guldbrun i kvällssolen. Cyklarna fick vila invid trappen medan vi satte oss intill den blanka sjön och vilade sinnet och benen. Hade sommaren orkat stanna hade vi utan tvekan tagit ett par simtag i den kolmörka skogssjön.

Vi delade eldstaden med andra friluftsentusiaster som var trevliga och hade många roliga friluftsknep som vi aldrig hört talats om. En av killarna hade med hjälp av en svets och ett par poppnitar byggt en portabel spis av ett bestickställ från IKEA.

Vi delade skratt och åt vår mat i ljuset av eldstaden. Jag och johannes stekte fläskkarré och svamp som vi åt tillsammans med couscous och creméfraiche.

När nattens kyla kröp innanför kläderna klättrade vi in i den lilla träkojjan, satte eld i kaminen och delade på en flaska vin. Hösten har anlänt och aldrig har det varit mysigare att sova under stjärnorna!

Titta på filmerna från resan:

Race på landsväg

Skogen är inte alltid cykelvänlig

Lera

Inbäddade i vedeldad koja