Frihet, serverad på en sadel!

Det finns få stunder då man verkligen har lust att känna sig ensam. Då man frivilligt kastar sig in i mörkret för att sjunka ner i en skuggig dy av svärta och enslighet. Jag (Emil) hade slutat arbetet och kände strängt att jag behövde få ventilera mina tankar och känslor. Jag var i en svacka och kände hur titanskruvarnas våldsamma hårdhet genomträngde all levande vävnad jag hade kvar i ryggen. Jag kände bokstavligen hur de våldtog mitt nervsystem.

Jag kom hem sent trotts och bestämde mig för att jag skulle ut och cykla strax innan midnatt då bäckmörkret lagt sig som ett täcke över förorterna. Jag packade mina väskor och spände fast tältet ovanpå pakethållaren. I reflexväst och pannlampa flög jag drömmandes genom natten ovanpå min cykelsadel. Jag mötte berusade ungdomar som slagit sig till ro runt en busshållsplats. De var alla tysta och några tittade upp på stjärnhimlen medan andra satt och betraktade varandra med rus och undertryckt tonårsbegär. En kille spanade nyfiket på mig när jag rullade förbi på och ropade efter mig: ”Får man hoppa på eller!”. Jag trampade på ständigt jagad av smärtan som ivrigt försökte göra mig illa.

När jag cyklat en mil kom jag ut på en landsväg utan belysning och var helt överlämnad åt min ensamhet. Pannlampan gav inte mycket tröst utan kastade bara diffusa skuggor djupt in i skogen som bredde ut sig på bägge sidor om vägen. Efter ett tag lystes världen plötsligt upp och det var som när dagen övervinner natten. Jag såg vägen, skogen och de långa vägstrecken som susade förbi under mig. Det var en SL-buss som försiktigt körde om mig. Den var upplyst inuti och jag såg hur trötta kvällsresenärer kikade lite nyfiken på galningen i reflexväst som cyklade vid sidan av vägen. När bussen kört om mig lämnade den ett rött sken efter sig och svängde några hundra meter senare runt kröken vilket återigen lämnade mig i mörker. Straxt därefter svängde jag av vägen in på en skogsstig som tog mig till en gigantisk hage.

Jag siktade på ett område bakom hagen och hoppades att den perfekta tältplatsen låg gömd någonstans i skogen. Efter att ha krånglat in cykeln och korsat halva hagen hörde jag hur en stor massa började röra på sig. Knastret av gräs och ljudet av hovar i dimman ställde genast om mitt lugna sinne och jag lämnade instinktivt cykeln och sprang mot staketet och kastade mig mellan plankorna ut ur hagen. När jag förstod att hagens invånare under loppet av några sekunder förflyttat sig åt det motsatta hållet och var mer rädda för mig än jag för dem kröp jag sakta in igen och hämtade cykeln.

Tältet slog jag upp en bit in i skogen. I skenet av pannlampan skrev jag ner några rader som jag morgonen därpå – då allt mörketr lämnat mig – sammanställde till en dikt. En natts hyllning åt smärtan:

Tröstlösa spikar evigt dömda att genomtränga och skada vävnaden de penetrerat så våldsamt

De klär sig i namn från svunna tider och spelar på ömma strängar

Symfonierna ringer i kroppen och skelettet är resonanslåda för den eviga smärtan

Sprängkraften i musikens variationer och dess återkommande crescendon är överväldigande

Framför tomma läktare spelar en orkester obönhörligt sina melodier in i evigheten

När stråkarna lagt sig till ro och trombonerna vilar stilla, svagt skälvande efter slutstycket

Då vill jag berätta för dina döva öron hur tonerna lät

Hör då djupt inom dig det bittra missljud som ekar förgäves i mitt hjärta

När morgonen kom cyklade jag glatt mot närmsta hamburgerrestaurang där jag förbjöds att parkera cykeln inomhus. Eftersom jag inte orkade ta av alla väskor och inte hade någon uppsikt inifrån restaurangen bestämde jag mig för att cykla genom deras ”drive trough”. Samma kvinna som nyss avhyst mig och min cykel serverade mig då i luckan på andra sidan byggnaden.

Jag mötte upp Johannes runt lunchtid och tillsammans tog vi cyklarna på pendeltåget ner till Nynäshamn. Vi hade planer på att tälta vid havet och hoppades på en fantastisk soluppgång. Den andra delen av helgäventyret blev väldig rolig men snurrig. De tunga bördorna från kvällen innan hade lämnat mig och både jag och Johannes var på gott humör under en lördag som tycktes jäsa i det varma solljuset.

Från Nynäshamn började vi sedan cykla, med varsin kamera och cykel. Spontana som vi är letade vi oss utan någon längre framförsikt norrut mot Muskö. Vi kikade på kartan i telefonen då och då och kunde bitvis urskilja en väg på flygfotot som skulle leda oss mot just målet. Så ut på mindre vägar och in i villaområdet där den lilla vägen skulle ta och starta. Efter att ha frågat en man så fick vi reda på att en stig avgick norrut mot Muskö. Han avrådde oss dock med argumentet att våra cykelväskor skulle bli leriga.

Struntprat tänkte vi och gled in i skogen. Stigen var verkligen inget annat eller inget mer än just en stig. Men utan större krångel så trängde vi oss framåt. Efter en kilometer så dök problemet upp. Leran. Videon förtäljer situationen ganska väl men låt oss säga att däcken och väskorna abrupt bytte färg från röda/svarta till brunt. Våra bromsklossar blev tunnare och medelhastigheten var knappt högre än gångtempo.

Vi tog oss ut på vanliga lansvägar som ledde oss ut på öar, över broar och ända ut mot Muskö. När Musö tunneln närmade sig möttes vi av tydliga indikationer på att vi inte fick cykla igenom den 2945 meter långa tunneln. Tydliga skyltar signelarade om cykelförbud och vi valde att sätta oss ner för en vindruvspaus.

Efter en stunds klurande kring det avlånga rörliknande problemet så bestämde vi oss för att inte ens försöka cykla genom tunneln. Vi vände, fast bestämda om att hitta en annan sovplats nära havet. Vi upptäckte snabbt att alla strandremsor var bebyggda och bestod av tomtmark vilket fick oss att tänka om. Efter ett tags letande fan vi en myygig tältplats tio meter från en trafikerad bilväg. Inte så glamoröst men ett spänningselement som övertygade oss var den mystiska luckan som tycktes leda ner i underjorden. Eftersom vi var tvugna att undersöka detta närmare slog vi upp tältet och påbörjade äventyret. Se videon så förstår ni hur spännande det var!

Men efter denna spänning var det dags att göra sig hemmastad och äta middag. Det var då utrustningen svek oss. Av någon lurig anledning så ville inte stormköket få en låga. Bland irriterande mygg stod vi nu inför ett hunger problem. Detta utav den enkla anledningen att vi inte ville knapra rå pasta och sörpla kall sås.

Men vi insåg att vi stod inför ett val här. Antingen gnaga lite choklad och sova hungrig eller äta vår frukost nu och vara hungriga i morgon bitti. Men en ännu mer briljant lösning klurades ut. I ett moln av blodsugande insekter åt vi snabbt vår frukost och satte oss därefter på cyklarna. Det var dryga milen in till Ösmo, närmaste håla. Men trots den smala middagen så fanns energin och vi var snart framme. Vi hittade oss en dunge, slog upp tältet i mörkret och sov sedan gott.

Morgonen där på vägde vi upp gårdagens smala middag med en stadig frukost innehållande en 150grammare, pommes och cola!

Livet är bra skönt på äventyr.

Höres snart igen!

MVH

Emil & Johannes