Att överleva tonåren med en hårsmån...

Jag skrevs ut från RSS i helgen och fyllde 20 år måndagen efter. När jag kom att tänka på att tonåren var över vandrade tankarna automatiskt till alla saker man hittat på. Det var med ett larvigt vemod jag lämnade tonåren den måndagen. Jag kom att tänka på hur enkel mina tonår varit. Jag har inte kännt någon särkslid press på mig, hamnat i fel umgängen, vandaliserat busskurer, försökt ta självmord eller blivit utnyttjad. Men som en liten knäpp på näsan fick jag ju mig en ordentlig smäll strax innan jag klev in i det andra decenniet av mitt liv.

Jag och mina vänner från scouterna (+ David) spenderade födelsedagskvällen hemma hos mig. Jag hade slarvat ihop en daimtårta som blev riktigt god med tanke på min ambitionsnivå. Till denna drack vi mängder med vin och spelade sällskapsspel vilket var ett perfekt sätt att fira en speciell födelsedag.

Begreppet samhörighet har varit centralt sedan jag gjorde illa mig. Jag inser att de tillfällen som etsar sig fast i minnet för resten av livet är de tillfällen då vi tillsammans med andra upplever en känsla av tillhörighet. När familjemedlemmar enas efter ett trauma, när människor  i krissituationer samarbetar, när man äter tårta med vänner och känner att det bara är "just nu" som räknas.

Folk som bryter ryggen är nästintill fullständigt jämstälda. Pengar kan inte ge dig en ny rygg och inte heller hudfärg, sexuelläggning eller kön. Något jag kände på frösunda var en tillhörighet. En möjlighet att lära känna människor som jag aldrig hade intreserat mig för annars men som på grund av vårat delade öde var väldigt spännande. Oavsett vem man är innan så tvingas man till att identifiera sig med en ny kropp och nya framtidsutsikter. Få tillfällen är så dynamiska och oförutsägbara som de då helt oliktänkande personer tvingas samarbeta.

En mycket tidig morgon ca 4 veckor innan olyckan stod jag och väntade på bussen mitt i snökaoset. Efter att ha varit försenad anlände bussen med vässande och stönande. Den klamrade sig fast vid den isiga uppförsbacken men förlorade gång på gång greppet och stod stilla. Jag och mina blivande medresenärer gick ner för att fråga chauffören om vi kunde hjälpa till. Han såg stressad ut och skakade bara på huvudet medan han försökte komma på en lösning. Plötsligt samlade vi oss och började fylla famnarna med grus från en sandlåda och kastade det under däcken samtidigt som chauffören fick däcken att spinna för kung och fosterland. Sakta sakta hittade den greppet och klättrade upp men gled strax tillbaka. Vi skrek och började knuffa den tunga bussen uppåt samtidigt som folk stod och kastade grus under däcken och på vägen. Efter 10 minuter var bussen uppe och lyckades vända. En sån känsla av samhörighet med helt okända människor har jag sällan känt förut...

Johannes som är en storslagen vän hade samordnat en presentinsamling till en ny kamera åt våra äventyr som jag köpte på min födelsedag. Det blev en Nikon D5000 som jag redan börjat ta riktigt fina bilder med och jag hoppas att vi kommer kunna lägga upp många fina resefoton på hemsidan. Här kommer några smakprover så hoppas jag att vi snart kan uppdatera med lite bilder på cyklarna i testbruk.

Tack för den här gången! På måndag (19 April) börjar jag dagträning på RSS och om allt går lika snabbt frammåt som nu är jag nog tillbaks i sadeln innan sommarn ;)

//Emil