Rehab och reflektion

Jag har landat. Det är ny värld som har uppenbarat sig och jag har nu efter snart två veckor här på RSS (Rehab Station Stockholm) börjat förstå innebörden av min olycka. Jag tror att jag faktiskt har börjat identifiera mig med mitt funktionshinder. Jag känner en samhörighet med rullstolsburna fast än jag kan gå. Jag ser på min omgivning med nya ögon och funderar varje dag mer än jag någonsin funderat förut. Det är stillsamt när dagens träning är avslutad... man hör sina egna tankar. Jag har funderat kring varför jag inte helt deppat ihop. Varför jag inte bryter ihop och grämer mig för att leva resten av livet som funktionsnedsatt?

Självklart beror det på att det går frammåt och att varje morgon bjuder på kraftigare och piggare ben. Men det beror också på att jag älskar utmaningar. Jag hoppade inte i skidbacken för att jag ville göra illa mig eller hade en djup dödslängtan. Jag kastade mig ut mot en dramatisk förändring av mitt liv därför att jag älskar äventyr. Min väg mot framtiden är inte längre kantad av en rad enformiga vardagsrutiner. Jag känner för första gången i mitt liv hur hela kroppen och sinnet har ett gemensamt mål att sträva mot. Det var bara någon månad innan olyckan som jag satt och kände mig olustig och uttråkad. Jag försökte komma på vad jag hade att se fram emot. Den känslan är bortblåst...

En annan känsla efter olyckan som lämnade mig omedelbart efter att den infann sig var ånger. "Varför hoppade jag?" "Varför måste jag alltid göra farliga och galna saker?" Och så vidare... Svaret är ju faktiskt: Det är den du är! Accepterar man att situationen man befinner sig i är ett resultat av ens personlighet blir det svårt att ångra något. Det var ju inte en dum slump, en fallande istapp eller en onödig halkolycka som knäckte ryggen på mig. Det var min essens, min hunger efter utmaningar.

Just nu jobbar jag med mitt högerben som visat sig vara min svaga punkt. Mitt eget akilles(lår) där jag bara har en bråkdel av min fulla styrka. Det går frammåt och jag promenerar dagligen på kryckor och iband utan något stöd alls.

På rehab har jag även träffat ett mycket trevligt äldre par från Kuwait som peppar mig och gärna ser att jag hälsar på dem. Jag har fått deras kontaktupgifter och djupt i dess dvala hör jag hur det sovande äventyret börjar vrida på sig. Går det möjligtvis att kombinera den Arabiskahalvön med cykelresan...?

Ha det bra och prenumerera gärna på bloggen!

//Emil