Olycka och motgång
Klockan var strax efter ett på eftermiddagen den första Mars. Jag hade hoppat av liften för att prova på det lockande hoppet i något som kallades dogpark. Uppifrån såg det litet ut. Det var som att den evige äventyraren inuti mig förminskade den gigantiska snörampen som pekade sylvasst ut mot evigheten. Jag nickade mot pappa som trodde att jag drev med honom som jag brukade...
Nerförsbacken var brant och jag satsade allt jag hade. Kröp ihop till en liten boll och kände hur ruset av adrenalin ökade i förgrunden av den fjättrade rädslan. Rampen var allt annat än vad jag hade väntat mig. Den var karvad ur stenhård snö och bildade en tand som pekade rakt upp mot den molniga himlen. Jag kände hur hela min kropp komprimerades när jag befan mig i velodromen av skräck och märkte, till min förvåning, att hoppet pekade rakt uppåt. Det sista jag såg var den blåmålade linjen mot den vita sportlovshimlen...
Jag tappade fullständig kontroll över mina skidor och min sprattlande kropp. Otämjbar som ett hjälplöst objekt för naturens nyckfulla lagar kände jag hur min makt upphörde att göra skillnad. Jag hade lämnat min chans uppe vid avsatsen där pappa nu stod och stirrade av fasa på en son som färdades högre och högre upp i atmosfären. Gravitationen ruvade långt ner i urberget och skrattade under de sekunder jag befann mig i luften. Han viste att konsekvenserna av den otroliga rymdresan jag kastats ut i skulle bli grava. Och han hade rätt...
Jag kom ihåg när min pappa berättade om Yuri Gagarin, den första människan i rymden, och hoppades innerligt att jag skulle få dela hans öde och flyta samman med atmosfärens periferi. När min kropp landade hade jag vridits ett halvt varv och innan smällen lamslog mig såg jag skurken i dramat elakt flina, fastsprängd i pisten. Det största hoppet i backen. Vilken idiot kommer på idén att hoppa där?
Jag landade på ryggen och bröt omedelbart den tredje ländkotan nerifrån och kände, eller snarare kände inte, hur mina ben låg visset i backen när en förtvivlad familj såg mig skruva sig i smärtor och viska: "Hjälp mig, hjälp mig"
Räddningspersonalen spände fast min nacke och lade mig på en stel bräda kallad "spine board". Jag for ner till sjukstugan där en ambulans väntade på mig och åkte till Torsby lasarett. Jag röntgades och skjutsades runt och koncentrerade mig genom smärtor och funderingar som gick upp för mig. Den fråga som gnagde mest. Den frågan som sammanbitet gick upp för mig var: "Hur blir det med cyklingen?"
Jag fick åka ambulans i fem timmar då helikoptrarna inte kunde flyga i det dåliga vädret. Jag opererades ett dygn efter olyckan och det konstaterades att jag fått blödningar på levern och njuren samt punkterat båda lungorna. De klipte upp hål i bröstkorgen och satte slangar i min bräckliga men högst levande kropp. Jag fick titanskruvar och stag insatta i ryggraden och vaknade helt förvirrad i ett rum med fler knappar och slangar än ett rymdskepp.
"Var är pedagogerna?" Pappa skruvade på sig och undrade vad jag menade men orden kom så småning om tillbaks och jag ville träffa ortopederna som faktiskt var rätt pedagogiska. De berättade att allt gått bra och att vi fick se hur det blir.
Jag kunde röra på tårna och benen och insåg att jag hade en fruktansvärd tur. Mitt högra lårparti är fortfarande svagt men lär bli bättre om jag tränar hårt och frammanar all min viljestyrka. Peace of cake!
Jag kommer kämpa och ge allt jag har. Det finns ingenting i världen som kommer kunna stoppa mig. Åtminstonde inte mentalt sen får vi se hur allt läker...
//Emil
